Sätta bo!

Disa Kohlström klättrar runt i det som ser ut som skelettet till en katedral i miniformat. Här ska det stå, hennes drömmars hus. Skrotpalatset. Som en korsning mellan Pettsons torp och Pippis villa ska det bli när det är klart. Men dit är det ett tag kvar.
– Först strulade dräneringen. Det var några veckor med väldigt mycket jobb och väldigt lite resultat. Och en hel del bryta ihop. Men nu har vi fått ordning på det, fått ner markskruvar och fått upp stommen i en överraskande fart, säger hon och fortsätter visa runt på det som en gång var en fotbollsplan utanför en av Uddebos stora textilfabriker.

Det var kring textilindustrin som det mesta kretsade i den lilla västgötska orten förr. Men när fabrikerna stängde ner under 1980- och 90-talet tömdes byn så småningom både på samhällsservice och människor.

Fram till för några år sedan. Steg för steg fylldes de gamla fabrikerna av nya slags verksamheter. Det började arrangeras musikfestivaler och kulturhappenings och samodling – och fler och fler började flytta in i det som tidigare var en utdöende bruksort.
– Efterhand har de gamla villor som stått tomma tagit slut. Allt fler människor ville flytta hit. Så vi behövde komma på något annat sätt att skapa nya bostäder. Och att skapa dem på ett sätt som människor har råd med, säger Katrin Lysvret, som bygger sitt hus bredvid Disas.

Efter att Uddebos sista väveri stängde ner 2012 togs de 5000 kvadratmeter stora lokalerna så småningom över av ett par som ville bo i en liten del av den gigantiska gamla tegelbyggnaden. Resten har fyllts med ateljéer, surdegsbageri, cykelverkstad, makerspace och yogastudios. I samband med att detaljplanen för väveriet behövde göras om för att anpassas till bostäder slängde ägarna med den gamla fotbollsplanen i ansökningshandlingarna – och fick åtta byggrätter för småhus, klassade som fritidshus, tillbaka.

Jag ska också ha solpaneler när mitt hus är klart. Och så ska jag bygga det med tjocka väggar, så att man inte behöver värma upp det så mycket.

Nu står husen snart där. Något är nästan helt klart. Andra är stora träskelett som väntar på att kläs med ytterpanel. Och vissa har ännu bara fått grunden utgrävd, med högar av trä under gul skyddsplast bredvid.
– Kolla det här huset, säger Disa och pekar. Det ska bli runt, men taket är festligt fyrkantigt och konkavt!
– Och det är inte bara för att det ska vara festligt, han som bygger det har tänkt fylla hela taket med solpaneler, så vinklarna är utformade för att få så mycket solljus som möjligt på taket, förklarar Katrin.

De poängterar att det inte är någon ekoby de håller på att bygga. Social och ekonomisk hållbarhet är viktig för alla, men det är upp till var och en hur miljövänligt de vill bygga.

Ändå finns miljötänket hos de flesta.
– Jag ska också ha solpaneler när mitt hus är klart. Och så ska jag bygga det med tjocka väggar, så att man inte behöver värma upp det så mycket. Sen kommer ju tyvärr mycket av virket från de där kalhyggena som jag svär över när jag kör förbi, men jag ska återbruka fönster och panel och inredning så långt jag kan, säger Disa.

– En tjej lite längre bort där ska bygga sitt hus helt av halmbalar, som hon ska täcka med lera. Mitt hus är främst av trä men den där väggen ska vara av halm och lera, säger Katrin och tittar mot utrymmet mellan det påbörjade växthuset som täcker husets framsida och det som ska bli inomhus.

– Halmväggen är väldigt tjock och tillsammans med den tjocka leran blir den en buffertzon mellan växthus och bo-del. Väggen kan liksom andas och både transportera och hålla mycket fukt. Det blir bra för både klimatet i växthuset och för att reglera temperaturskillnaderna där inne.

Hur vi bor spelar roll när det kommer till att rädda planeten. Över en femtedel av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser kommer från bygg- och fastighetssektorn. Räknar man med importen av byggmaterial blir avtrycket ännu högre. Om Sverige ska nå målet att bli klimatneutralt 2045 kommer det krävas en hel del omställning längs med hela byggkedjan – från produktionen av byggmaterial ända fram till att spillet efter ett rivet hus ska tas om hand.

Just i byggfasen finns extra mycket att vinna, det tyder flera rapporter från Boverket på. Sedan de flesta gått över från uppvärmning med olja till mer hållbara lösningar är det nämligen där, i materialvalen, transporterna och sätten att bygga som en stor förändring kan ske.

När bygget av ett nytt klimatsmart flerbostadshus studerades i Stockholm 2015 visade det sig att själva byggprocessen genererade lika stor miljöpåverkan som driften av det färdiga huset skulle göra under 50 år.

Regler ska stramas upp. Det forskas på nya material och byggsätt. Samtidigt räknar Boverket med att det kommer behöva byggas 59 000 nya bostäder per år de närmsta åren om alla som behöver tak över huvudet ska ha någonstans att bo.

– Om vi ska kunna efterleva de nya klimatlagarna så kommer vi inte att bygga lika mycket nytt. Vi kommer att jobba mer med befintliga byggnader och strukturer, delade ytor, grönytor som kolsänkor, mer trä och återbrukade material, konstaterade Cecilia Holmström, ordförande i Svenska arkitekters hållbarhetsråd, i tidningen Arkitekten i slutet av förra året.

I sin trädgård på 1930-talsgården i Frändefors, Dalsland, lyfter Sven Sillén luren. Han har länge jobbat med återbruk av befintliga bostäder och varit en del av det som idag kallas ödehusrörelsen, där personer tar hand om, flyttar in i och ger nytt liv åt torp och gårdar som stått tomma och övergivna länge.
– Jag tror att det har blivit lite av en modegrej. Men en positiv sådan. De här husen förtjänar ett bättre öde än att stå öde, säger han och skrattar till.

För honom började intresset redan i tonåren.
– Då tyckte jag att det var spännande med ödehus. Jag åkte runt och fotade dem så gott jag kunde. Sen läste jag en artikel i en hembygdsbok av en man som hade renoverat ett gammalt timmerhus och blev så inspirerad, det tilltalade verkligen mig!

Hans första ödehusräddning blev just ett timmerhus, som han plockade ner stock för stock och noggrant dokumenterade och märkte varenda del. Byggsatsen skickades till Arvika där huset idag är bebott.

I den senaste parstugan isolerade vi vinden med spån från ett hyvleri här i närheten, en spillprodukt för dem.

Sedan dess har han hunnit med två hus till parallellt med jobbet som fönsterhantverkare. Först en stor officersbostad från förra sekelskiftet och de senaste 13 åren en parstuga från 1835 som står på tomten till hans nuvarande gård. Förra året blev han klar och sålde det till två kompisar som fick bli grannar.

I arkitektkretsar och byggbranschen är cirkulärt tänkande det nya svarta. I stället för att riva gamla byggnader, frakta bort rivmassorna och bygga nytt börjar allt fler experimentera med att återanvända gammalt byggmaterial till nya bostäder, som ett steg mot ett mer resurssnålt byggande.

Sven Sillén har jobbat så länge.
–  Man kan ofta få tag på det man behöver från andra gamla hus. Fördelen med att återbruka till exempel en takbräda är att de stämmer bra ihop utseendemässigt – de är handhyvlade och sponten passar oftast fint. Och så är fuktkvoten i träet oftast densamma, en gammal stock kommer inte att röra sig lika mycket som en ny, säger han.

För honom var miljötänket aldrig drivande men det har liksom kommit på köpet, konstaterar han. I gamla tider tog man vad man hade och var sparsam med materialen. Målade med »snälla« färger som linoljefärg och äggoljetempera.
– Ska man tillämpa principerna som användes när huset byggdes så var det oftast sparsamhet som gällde. I den senaste parstugan isolerade vi vinden med spån från ett hyvleri här i närheten, det var ju bara en spillprodukt för dem, säger han.

Där närmar sig Sven Sillén en av nackdelarna med äldre hus. Uppvärmningen. Det drar ju mer i gamla hus – ska de hållas varma krävs helt enkelt mer energi. Räknar man på att runt hälften av Sveriges bostäder är äldre än 50 år och en fjärdedel är byggda före 1945 är det ganska lätt att se att här finns utrymme för energibesparingar.
– Ofta är det ganska enkla åtgärder som behövs för att förbättra husen. Lägger du till ett energiglas bakom de gamla handblåsta fönsterglasen och sätter in nya tätningslister blir det betydligt bättre än innan – samtidigt som man behåller uttrycket i huset, säger Sven.
– Och har man möjlighet att isolera ovanpå och under huset förbättras siffrorna betydligt. I parstugan som jag tog hand om, var golvet i förstavåningen helt slut, grävlingen bodde där. Så vi gjorde om allt och det blev en väldig skillnad på värme och täthet. Till och med originaldörren, som stått där i 180 år gick att rädda med ny karm och nya tätningslister. Det enda stället det nu blåser in från är det stora gamla nyckelhålet. Men någonstans måste de ju ha tilluft också, skrattar han.

Petra Eriksson håller med – ofta är det inte supermycket som krävs. Till vardags är hon universitetslärare i kulturvård vid Uppsala universitet och nyligen disputerade hon med en avhandling om hur historiska byggnader kan göras mer energieffektiva utan att deras kulturvärden går förlorade.
– Om alla skulle göra de små, enkla ändringarna skulle vi kanske inte nå hela vägen till energisparmålen, men i alla fall en bra bit på vägen. Och det gäller att lyfta blicken och börja titta på hela byggnadsbestånd, inte bara på enskilda hus.

Problemet, säger hon, är att det dels inte finns någon samlad information om hur det ser ut i hela landet när det kommer till vilka äldre byggnader som finns och vilka värden man måste ta hänsyn till om de ska rustas upp. Och dels att mycket kunskap har gått förlorad.
– Mycket försvann när man lade ner statliga byggforskningsrådet år 2000. Och även när det kommer till bygghantverket, inte bara hur man bilar och snickrar utan även förståelse för till exempel 1950-talets material, är kunskap en bristvara. Både hos dem som beställer och de som utför hantverket. Visst finns det många företag och nätverk som är intresserade och jobbar på att öka kunskapen, men byggbranschen i stort styrs väldigt mycket av vinstintressen – då tappar man ibland bort den typen av kunskap, säger hon.

Tillbaka i Uddebo så har Disa Kohlström börjat såga reglar i väntan på bättre taklagsväder. Hon och Katrin Lysvret skojar om att Disa kan ta över alla Katrins möbler – de kommer inte att behövas när Katrins nya, väldigt rena och avskalade hus med platsbyggda möbler, väl står färdigt.

– Det är det som är så fint med att bygga upp det här som en by – man är aldrig ensam, varken i medgång eller motgång. Fuckar man upp något, vilket man gör hela tiden, kan man skratta åt det tillsammans, säger Katrin.

– Ja, hade jag försökt mig på det här ensam på en skogsplätt hade jag blivit helt knäckt. Men när vi bygger tillsammans bygger vi också relationen med våra framtida grannar och hjälps åt och delar på allt – material, verktyg, infrastruktur och kunskap. Jag bara längtar tills en ny person kan komma hit och bygga så att jag kan ge allt jag lärt mig vidare. Det blir ett himla tryggt och fint klimat här, säger Disa.

»Vi måste omdefiniera vårt sätt att leva och konsumera« konstaterar FN:s klimatpanel i en rapport som läcktes till nyhetsbyrån AFP i slutet av juni i år, och som egentligen släpps först i februari 2022.

Kanske är det precis något sådant som småhusbyggarna i Uddebohåller på med.
– Innan jag kom hit bodde jag i norska Tromsö, där det i princip råder marknadshyror. Vill man inte köpa en bostad där, måste man hyra från privatpersoner och det kändes ohållbart i längden att betala av random folks huslån med min hyra. Och att köpa en bostad? Då skulle jag behöva ta lån från en bank som placerar sina pengar i alla möjliga ofräscha fonder och göder en kapitalism som inte alls är bra för klimatet. Och för att betala tillbaka lånet skulle jag behöva jobba jättemycket – och antingen bli utbränd och belasta samhället eller börja konsumera en massa saker som jag egentligen inte behöver, säger Disa Kohlström.

Hon spanar ut över det som ska bli Skrotpalatsets kök. Fullt av hemgjorda bruksföremål, målningar på väggarna och återbrukade möbler ska det bli. Som ett slags slöjdmuseum.
– Jag har insett att jag inte kan leva i ekorrhjulet. Det är en enormt resurskrävande livsstil, både för naturen och mig personligen. Här kan jag leva utanför det, vara gladare och samtidigt belasta planeten mindre.­