Sanningen om igelkottaskinnet

Det lilla taggiga djuret, som funnits på jorden i 65 miljoner år har förts till ön av människor någon gång i forntiden, och vid utgrävningar har arkeologer funnit igelkottskäkar i flera gravar. På 1980-talet grävde professor Göran Burenhult bland annat fram skelettet efter en ung kvinna i ett gravfält i Ajvide på öns sydvästra sida. Förutom fem igelkottskäkar låg det en hög vid hennes huvud med något som osteologer bedömde kunde vara igelkottstaggar. Var det resterna av en igelkottsmössa?
– De låg precis intill och lite under örat, vill jag minnas. Vi vågade oss på ett förslag till rekonstruktion, berättar Göran Burenhult, idag professor emeritus i arkeologi. Konstnären Göte Göransson ritade en bild av hur kvinnan kunde ha sett ut iförd den taggiga mössan, som publicerades i det populärvetenskapliga verket Speglingar av det förflutna.
– Som vetenskapsman ser jag det som en tolkning, ingen absolut sanning. Men mot bakgrund av taggarnas placering och den osteologiska undersökningen, är jag personligen övertygad om att de är resterna av ett skinn som kanske var en mössa, säger Göran Burenhult och förklarar att oavsett vad, så tyder fynden av käkarna på att igelkotten haft en magisk betydelse.

Och det är definitivt ingen efterfrågan på dess skinn. Användningsområdet för taggiga skinn är begränsat.

Det håller Alexander Sjöstrand med om. Han är doktorand i arkeologi med inriktning på osteologi och forskar på vad djurbensmaterialet från Ajvide kan berätta om människornas liv där och då.
– Igelkottskäkarna antyder att igelkotten hade en annan betydelse än exempelvis säl och svin som var matdjur även om de också förekommer i gravar.
Han är inte lika övertygad om att det verkligen var en igelkottsmössa som kvinnan bar.
– Nej, jag tror inte att taggar skulle ha bevarats så länge, de borde ha förmultnat, säger han.

De förmodade taggarna finns idag på Gotlands museum, men har inte DNA-analyserats. Den tecknade bilden av igelkottsmössan har ändå gjort intryck och inspirerat, bland annat Gun Bjurberg.

Hon är verksamhetschef på vikingagården Gunnes Gård i Upplands Väsby. För tio år sedan hittade hon en död igelkott i trädgården.
– Den var så söt och jag tänkte att man måste kunna göra något av den, säger hon. Eftersom hon hade gått en kurs i garvning tog hon med sig igelkotten, flådde och garvade skinnet och sydde en mössa.
– Jag var inspirerad av bilden på kvinnan med igelkottsmössan och en igelkott ser lite ut som en mössa i formen, säger hon och berättar att hon garvade skinnet med en degliknande blandning av alunsalt, vatten och rågmjöl.
– Det fick ligga insmort något dygn, sedan skrapade jag av det. Jag garvade mest de mjuka delarna från magen, den taggiga var svår, så den är i det närmaste ogarvad. Taggarna fick bli överdel över skulten och det mjuka skinnet från magen och tassarna fick hänga ner längs sidorna. Inuti fodrade jag mössan med linnetyg.
– Jag har inte burit mössan ofta, men den är rolig att ha och det är intressant att ha testat att göra en, även om den nu är ganska sprucken och skör.

En annan som berett ett igelkottsskinn är Gun Bjurbergs garvningslärare Lotta Rahme. Hon är skinnspecialist med eget garveri i Sigtuna och i fönstret ligger ett litet taggigt skinn över en hattstock.
– Jag fick det för många år sedan. Det var en påkörd och rapporterad igelkott. Och då tänkte jag att jag måste ju prova att göra något av det.

Lotta Rahme garvade sin igelkott med sälgbark. Efter tre veckor i barkbad tog hon upp den och återfettade skinnet med en snabbverkande blandning av äggula, rapsolja och såpa. Taggarna påverkades inte av barkbadet säger hon men det var svårt att mjukgöra skinnet.
– När man garvar måste man mjukgöra skinnet för att det ska bli smidigt. Du måste bända, böja och greja medan det torkar. Det kunde jag inte göra med det här, eftersom jag stack mig på taggarna trots att jag hade handskar.

Igelkotten har länge varit en hotad art, men verkar nu må lite bättre enligt Naturskyddsföreningen som sedan flera år uppmanat allmänheten att rapportera alla iakttagelser av igelkottar. Projektet visar att det lilla urtidsdjuret inte längre är akut hotat. Och det är definitivt ingen efterfrågan på dess skinn. Användningsområdet för taggiga skinn är begränsat, menar Lotta Rahme, men berättar att piggarna från den svenska kottens större nordamerikanska släkting har använts av ursprungsbefolkningar att brodera med.
– Jag har inte gjort något av mitt skinn ännu. Men nog har jag väl tänkt att det skulle kunna bli en himla läcker mössa någon gång.­