Sandra Persson – I folkdräkt

Ryggstycket på Sandra Perssons hängselbyxor har exakt samma mått som ett gammalt lappat livstycke som bars av en kvinna i Dala-Floda under slutet av 1800-talet. Sandra mätte upp det under förra året på Sätergläntans ettåriga utbildning i sömnad. Det var det mest lagade plagg hon hittade i skolans samlingar.
– Jag är intresserad av gamla, nötta men omhändertagna vardagsplagg från förr, en osynlig bit av historia. Och dessutom håller kunskapen om att lappa och laga på att försvinna.

Hon hade bestämt sig för att sy ett par hängselbyxor av jeans. Hemma i garderoben hade hon en hel låda full med slitna gamla byxor. Men istället för att lappa dem, ville hon återanvända det kypertvävda tyget. Också materialvalet ser hon som en blinkning
till livstycket:
– Jeans är som vår tids folkdräkt.

Även fodret i byxorna, ett smalrandigt uttjänt blåvitt påslakan, valde hon med 1800-talsplagget i åtanke; livstycket är sytt i randigt ylle. Men också i övrigt består byxorna av återbruksmaterial: Hängselstroppar av skinnspillsbitar, hängslen av sammanflätade grensömmar, knappar från gamla koftor. Bara tråden är ny.

För att skapa kontraster la hon ut lapparna så att stora hamnade vid små, ljusa vid mörka. Hon passade dessutom på att snegla mot Japan och lagningstekniken sashiko, en urgammal metod för att göra stadiga och återigen användbara plagg av slitna kläder. Lapp läggs på lapp och sys samman med täta förstygn, rakt igenom alla lager.
– Varje lagning blir ett litet konstverk.

Hur mycket sömnad det blir framöver, vet hon inte. Hittills har det varit svårt att kombinera heltidsjobb som förskollärare med en parallellverksamhet. Men året med sömnad på schemat ser hon som en investering.
– Jag vill kunna sy egna plagg, göra ändringar på befintliga och skapa de kläder som inte finns i affären.