Samurajens svärd

Smedjan tog han över efter en svärdsmed som gick bort under tiden som Yasha Yukawa var lärling. I dag både lever och arbetar han uppe på berget, där annars endast ett fåtal människor bor kvar.

Det var redan i ungdomen som Yasha Yukawa började intressera sig för svärd och bushido, en hederskodex med rötter i bland annat buddhismen som samurajerna levde efter. Men det var egentligen först på hans 18-årsdag som intresset fördjupades, då hans japanska pappa, som själv skrivit en bok om svärd från sitt hemland, gav honom en presentbok om den legendariske samurajen Miyamoto Musashi.
– Intresset för svärd och samurajkultur har egentligen funnits där sedan barnsben. Ibland ganska omedvetet. Men det var genom boken jag fick av pappa som jag förstod att bushido var något som jag kunde tillämpa i mitt sätt att leva.

Ändå tog hans väg till att bli svärdsmed inte fart förrän många år senare, när han bodde på landet utanför Askersund och jobbade med konstnärligt måleri. »En lös period i livet«, säger han.

Det var när han en dag tog en tupplur på sofflocket som han plötsligt fick en uppenbarelse. En uppenbarelse så stark att gränsen mellan verklighet och dröm helt suddades ut.
– Jag såg ett svärd, och med mitt seende kunde jag se exakt hur svärdet var tillverkat. Jag visste att det inte fanns några alternativ efter den dagen. Jag bara måste tillverka det svärd som hade etsat sig fast i mitt medvetande.

Han vaknade upp och tio minuter senare slog han numret till svärdsmästaren Matsuba Kunimasa som han hade träffat på sin pappas bröllop sju år tidigare. Svärdsmästaren, som på festen hade blivit lite på pickalurven, hade den gången bjudit in honom till sin smedja i Japan för att smida svärd.
– När jag ringde honom och påminde om hans inbjudan trodde han att jag skämtade. Han hade inget som helst minne av att han skulle ha lovat mig något sådant.

Istället för att uppmuntra Yasha försökte svärdsmästaren istället avråda honom.
– Han sa att det kommer att ta minst 15 år att bli svärdsmed, och inte ens då var det säkert att jag skulle klara av det. Men någonstans måste han ha hört hur motiverad jag var, för han bad mig åtminstone att skicka ett mail. Sedan slängde han på luren.

Men inte ens brevledes var det lätt att få tag på mästaren. Och när han väl svarade, fortsatte han att försöka avråda Yasha från att börja med svärdsmide. Men Yasha hade bestämt sig. Han åkte till Japan och sökte upp Matsuba Kunimasa.
– Jag upplevde det som att jag inte hade något annat val än att bli svärdsmed så jag mailade honom en sista gång och berättade att jag var på väg. Jag hade redan sålt alla mina ägodelar, och när jag dök upp hemma hos honom i Japan accepterade han mig till slut som lärling.

Som lärling lärde jag mig att åsidosätta mitt ego. När jag smider svärd med rent sinne blir de närmare det som jag anser fulländat.

Lärlingsperioden innebar till stor del att lära sig de praktiska delarna av hantverket. Det kunde till exempel handla om att lyssna på glöden och läsa av temperaturer, hugga kol, bearbeta och härda stål.

Men inte nog med det.

Utöver de praktiska bitarna visade det sig att Yasha skulle behöva lära sig härda något helt annat. Nämligen sig själv.
– Min mästare kunde skrika allt möjligt till mig när jag gjorde något fel, och som lärling är det en del av träningen. Han kunde bland annat sakligt slå fast min maktlöshet genom att säga »Du är min slav«. Men jag ser inte tillbaka på det som något negativt eftersom det var en del av träningen.

De hårda orden stärkte honom i förlängningen. För att kunna hantera den konstanta pressen började han att förändra sättet han upplevde sig själv som person.
– Som lärling lärde jag mig att åsidosätta mitt ego. Att utplåna det. För när jag smider svärd med ett rent sinne blir de närmare det som jag anser vara fulländat, säger han.

Den mentala påfrestningen var dock inte det enda han blev tvungen att förhålla sig till. Han håller fram sina händer och tittar på konsekvenserna av elden och stålet.
– Redan i början av träningen sa min mästare till mig att jag kommer att bli tvungen att offra min kropp för att bli svärdsmed. Och i dag har jag brännskador över hela kroppen. Jag minns speciellt ett tillfälle när det flög upp flytande stål på mitt öga så regnbågshinnan brändes loss och började hänga.

På frågan om det har varit värt det, tystnar han en lång stund innan han svarar.
– Jag kan inte resonera på det sättet. Min inställning var att bli svärdsmed och det var det enda som betydde något.

Första året misslyckades han och andra året slängdes samtliga sökande ut. Ingen höll måttet.

Den beslutsamheten skulle också ge resultat. Det tog nämligen bara fem år av träning innan mästaren ansåg att han var redo.
– Jag är ganska säker på att det berodde på att han ökade inlärningstakten. Han ville nog inte ha mig rännande omkring där i flera år till, säger han.

För att bli licensierad svärdsmed behövde han emellertid genomgå ett prov som hålls i Japan en gång om året. Det pågick i åtta långa dagar. Omkring sig hade han representanter från kulturministeriet och fem av Japans främsta mästersmeder som övervakade varje steg han tog under de olika momenten. Provet gick ut på att tillverka en wakizashi, ett kort svärd med minst 40 centimeter lång klinga.

Tillverkningsprocessen var uppdelad i olika moment där mästersmederna under tidtagning bland annat inspekterade hur Yasha Yukawa högg kol och vällde stål.
Första året misslyckades han och andra året slängdes samtliga sökande ut. Ingen höll måttet. Men på tredje försöket gick allt vägen. Och när Yasha ringde sin mästare för att berätta nyheten hörde han gråt av lättnad i andra sidan luren.

Från den dagen tog Yasha Yukawa svärdsmedsnamnet Kagami Yashamaro.

Trots att Japan har en lång och uppburen tradition av smideskonst är det i dag få som väljer att lära sig hantverket. Antalet svärdsmeder har sjunkit kraftigt det senaste decenniet och numera finns det endast omkring femtio yrkesverksamma runt om i Japan.

När man talar om den japanska smideskonsten handlar det mycket om ett råmaterial kallat tamahagane. Detta mytomspunna kvalitetsstål produceras under mer eller mindre religiösa former i Japan, och distribueras enbart till landets licensierade svärdsmeder.
– När jag bearbetar tamahagane handlar det till stor del om att homogenisera och förfina det. Men inte för mycket eftersom man stadigt sänker kolhalten. Kolhalten i stålet är nämligen medvetet för hög från början och man vill att det ska hamna på en optimal nivå när stålet är färdigt. Det är lite svårt att förklara så det blir nog lättare om jag visar istället.

Han går fram till fönstren och drar för skynken. Det blir alldeles mörkt inne i smedjan. Sedan hoppar han ner i en grop bredvid härden där hammare och tänger är placerade på ett träbord inom armslängd avstånd. Verktygen smidde han under sin lärlingstid.
Han tänder upp kolet och börjar pumpa en träspak fram och tillbaka i jämnt tempo. Med ens börjar en blåsbälg pusta. Ljuset i ugnen blir allt starkare och han släpper inte skenet med blicken. Till och från sätter han örat närmare elden och lyssnar på ljudet av glöden.
– När det börjar låta som kokande vatten så vet jag att det närmar sig. Sen måste jag inspektera lågornas färg med ögonen och använda min intuition för att veta när det är dags att börja bearbeta stålet.

När stålet har nått rätt temperatur flyttar han över det till maskinhammaren som bankar ner och plattar till det. Den pulserande rörelsen påminner om hur nålen i en symaskin åker upp och ner. Därefter tar han tag i en hammare, doppar den i vatten och forcerar in några droppar under stålet. Stålet exploderar när det första hammarslaget träffar.

Yasha rör inte en min medan glöden stänker omkring honom som eldflugor. Ingenting annat spelar någon roll just då. Världen omkring har upphört att existera.
Han upprepar processen tills stålet har blivit både platt och fritt från en del oönskade orenheter. Det viktiga vid denna fas är att stålets ytor har blivit rena. Därefter krossar han tamahaganestålet i mindre delar, där de olika bitarna kommer att fylla olika funktion.

De »hårda« bitarna med hög kolhalt ska bli svärdets hagane, eggstål. Och de »mjuka«, med lägre kolhalt, blir svärdets shingane, kärnstål. Just kombinationen av en härdad egg och ett mjukt kärnstål är en av de mest karaktäristiska egenskaperna hos det japanska svärdet.

När han har bestämt sig för svärdets sammansättning placerar han bitarna på en stång vid namn tekobo. Toppen av tekobon är också gjord på tamahagane och den kommer att förenas med stålbitarna när stålet når temperaturer på omkring 1350 grader. Innan tekobon förs in i ugnen omsluter han paketet med ett papper som har blivit insmort i lervälling och risaska. Det gör han för att stålets yta inte ska oxidera vid de höga temperaturerna.
– När stålet har uppnått korrekt temperatur smider jag ut det till dubbel längd, klyver det på bredden med en mejsel och viker tillbaka stålet över sig själv. Sedan förenar jag stålet genom att välla ihop det vid runt 1350 grader. Så hettar jag upp stålet igen och smider ut det på bredden, klyver det på höjden och viker ihop det. Och så upprepar jag hela denna process tills stålet har blivit rent och homogeniserat.

Processen har likheter med att baka bröd, säger han.
– Det påminner om när man bakar en croissant. Man viker in stålet på samma sätt i tiotusentals lager innan det sträcks ut till en klinga.

Han släcker elden och kliver ur gropen. Det blir återigen tyst i smedjan.

Historien om det japanska svärdet sträcker sig tillbaka över tusen år. Under perioder av fred har det varit en symbol för raffinerad elegans, medan det under andra mer konfliktpräglade tider symboliserat makt. I dag är svärdet en naturlig del av den japanska kulturen, både som samlarobjekt men också som ett viktigt stycke kulturhistoria. Vanligt förekommande i såväl skönlitteratur, som film och spel.

I skjulet bredvid smedjan har det blivit dags för lunch. Det är också där som Yasha bor. I mitten av rummet står ett element och ett bord på en tatamimatta. En bild av Yasha Yukawas pappa hänger på väggen.

Han ställer en tekanna på elementet, kokar upp vatten och berättar att typiska dagar inte existerar på berget. Arbetet är alldeles för varierande. Vissa dagar tar han emot beställningar på telefon eller mail, andra dagar har han inspektioner och registreringsmöten gällande svärden. Resten av tiden smider han. Att vara ledig har han sällan tid med.

De kunder som kontaktar Yasha och vill beställa ett svärd kan vara allt från yrkesverksamma samlare till vanligt folk. För inte så länge sedan fick han också en beställning från en cancersjuk man, som önskade sig ett så kallat skyddsvärd.
– Personen som kontaktade mig visste att han stod inför att träda in i det oändliga, och han önskade sig ett svärd som skulle hjälpa honom med den processen. Det sättet att tänka påminner mycket om dåtidens samurajer, för vilka svärdet fungerade som en spirituell skyddstalisman, där man visste att varje dag eventuellt kunde bli den sista.

En katt springer fram till Yasha och svansar runt hans ben. Han stryker den längs ryggen och byter från svenska till japanska medan han pratar med den. På frågan om det efter tre år känns svårt att bo ensam uppe på berget tystnar han en stund innan orden plötsligt rinner som ett vattenfall.
– Det är svårt om jag tänker, svårt om jag jämför, svårt om jag har idéer om hur livet ska vara och hur saker ska bli. Hur en bostad ska se ut, hur ett kök ska vara utformat, hur en vardag ska vara. Om jag har idéer om allt sådant blir livet svårt. Därför har jag skippat allt som har med idéer att göra.

Tiden före och efter svärdsmidet är numera två olika verkligheter. Han häller upp te och försöker förklara hur den där uppenbarelsen utanför Askersund förändrade honom.
– Sedan den där dagen har jag blivit något som jag inte kan sätta ord på. Ska jag vara helt ärligt vet jag inte ens om jag upplever mig som människa längre.

Vincent Rodin är frilansjournalist. Före besöket hos Yasha såg han svärd mest som kvarlevor från förr. Nu har han ändrat inställning.

Christina Sjögren är frilansfotograf. Hon fascinerades av kontrasterna mellan ljus och mörker i Yashas smedja.