Så ska en slipsten dras

Men hur går man till väga för att slipa sin egg?

– Det är inte matematik och bevisföring vi håller på med. Det handlar mer om en kunskap som sitter i människan, säger Lars Petersson. Han är slöjdare och hemslöjdskonsulent sen 1980-talet.

Han sitter i sitt kök i bergsmansland och värmer upp sig med en balja vedspislagad latte inför ett pass vid slipstenen. Hur man slipar, förklarar han, beror på många saker. Dels spelar det roll hur verktyget ska användas. Ska det hugga, klyva, skära grovt eller fint? Dels påverkar valet av träslag. Är det den snälla alen, hårda eken eller knepiga granen som ska bearbetas, granen som mest är mjuk men plötsligt drabbar vassa stål med sina stenhårda kvistar? Stålets hårdhet spelar också roll. Och sen handlar det en hel del om just människan.

Han förklarar:
– När man står inför ett nytt verktyg gäller det att bekanta sig med det. Hur känns skaftet? Hur verkar slipfasen, alltså den slipade, skärande delen av stålet? Slipning är ett sätt att anpassa verktygen efter individen, så det är svårt att ge generella mått.
Det finns alltid fler än en lösning inom slöjd och hantverk. Det vi erfarna slöjdare kan erbjuda, är en rad rekommendationer.

Lars Petersson menar också att verktyg kan specialslipas till specifika ändamål. Men då behöver man ha många. Själv gillar han idén om att klara sig med få och vill därför gärna slipa sina eggar så de blir flexibla nog för många uppgifter.

Kaffeglasen är tomma och i garaget väntar slipstenen. Gotländsk sandsten, 60 centimeter i diameter.

Det är också den första investering som Lars gjorde efter beslutet att bygga upp en verkstad. Han har en liten Tormek också, en liten vattenkyld bänkslipmaskin, den rekommenderar han ofta till färska slöjdare. Men den stora är mer mångsidig menar han, så den lilla ser rätt oanvänd ut. Det gör även de populära slipjiggarna, de specialutformade hållare som fixerar respektive verktyg i en viss vinkel. Gotlandsstenens större diameter ger också en mer diskret konkav slipfas, vilket ger något starkare eggar.

Lars lyfter slipstenens ho så att stenen når vattnet och trycker på knappen. Stenen börjar rotera. Han låter den gå en stund medan han plockar fram brynen och verktyg; då rensas slipgrums bort. Dessutom behåller stenen sin rundhet bättre om den är jämnt blöt. Och Lars nämner redan nu de ödesdigra riskerna med att lämna en slipsten kvar i vatten; den blir snabbt oval.

Att glömma den våt i en lokal som fryser är också riskabelt.

Men nu gör vi rätt. Stenen är genomvåt och knivarna slöa. Hej pedagogiska dilemma: Lars har slipat väldigt många verktyg i sitt liv. Han är fullkomligt stabil och säker. Det som nu ser så lätt ut, är en svår konst för den som är ny i branschen. Dessutom är det något helt annat att i text beskriva hur man slipar, än att prova själv och få in handgreppen i kroppen. Men så här ser det i alla fall ut:

Lars Petersson ställer sig med stenen roterande mot sig. Bredbent. Armbågarna fixerar han mot midjan. Sen lägger han kniven försiktigt mot den långsamt snurrande stenen, först slipfasens bakkant, sen vinklar han kniven tills hela slipfasen ligger plant mot slipstenen. Då sköljer vattnet över knivbladet på ett karaktäristiskt sätt. Den som gjort det här ett antal gånger ser då att slipfasen ligger rätt mot stenen.

Han håller kniven fixerad på samma punkt på slipstenen, rör den endast i sidled. Inte heller spetsen slipar han genom att kniven vrids; då är det svårt att behålla slipvinkeln. Istället vrider han hela kroppen så att knivskaftet lyfts. Då får slipfasen också de parallella ränder som knivnördar skryter över.

Det stänker lite vatten på golvet och Lars börjar så smått bli blöt om magen. Han visar en perfekt plan slipfas, åstadkommen endast med fingrarnas känslighet och armarnas beslutsamhet. Han torkar av kniven genast, den rostar fort annars, och kommer med ett tips:
– Det är bra att slipa många knivar efter varandra. Om du slipar sällan kan det ta en stund innan du får till de där fina slipfaserna. När den femte är slipad kommer du vilja gå över den första igen. Och förmodligen lyckas bättre.

En skölp har fallit i golvet och fått ett hack i den u-formade eggen. Lars vill då först forma eggens profil, som är olika för olika göromål. Det gör han genom att hålla verktyget rakt mot stenen, så som du kanske skulle göra om du ville vara elak och göra någons vassa verktyg slöa. Först därpå slipar han den vass igen.
Vid slipning av skölpar och andra skålade verktyg är det extra viktigt att röra sig över hela stenens bredd. Annars uppträder snart gropar i stenen, ett otyg när det är dags att slipa knivar, stämjärn eller hyvelstål. Men även skölpen ska ha en plan slipfas. För att den ska jobba gladare i virket gör Lars Petersson den lite kortare genom att runda vinkeln mellan slipfasen och skölpens baksida. Det gör han med stenen roterande från sig för att undvika risk för hugg. Annars går slipningen till på samma vis som tidigare.

Ibland behöver slipvinkeln på ett verktyg ändras. Kanske för att den är för spetsig och går sönder när den möter trä eller är för trubbig och därmed svårarbetad. Att ändra slipvinklar är svårt även för den erfarne, eftersom det inte går att vila på den befintliga fasen. I de lägena rekommenderar Lars någon typ av slipstöd. Tormeks slipjiggar är lättanvända. Däremot är Lars inte lagd åt att använda gradskiva för att ha koll på om eggen är 20, 25 eller 30 grader; han går på känsla.

För att fördjupa mig i det där ringer jag hans favoritsmed, Hans Karlsson. Tillsammans med sin bror producerar han upp till 5000 sylvassa verktyg om året och han har varit
i gång sedan 1981.

Till skillnad mot Lars förordar Hans Karlsson stenkoll på eggens vinkel, inget höftande här inte.
– Slipvinkeln är det absolut viktigaste! Ofta fattar folk inte det. Om de får problem tror de att det är fel på verktyget, men i 90 procent av fallen handlar det om att de har fel vinkel på eggen eller inte har slipat färdigt. De flesta verktyg som vi levererar har en allroundvinkel på 25 grader. Men yxor och bildhuggarjärn att slå på har 30 grader och för mjuka träslag, som lind, kan man ha 18–20 grader. En del specialverktyg som vi gör till fiolmakare ska bara ha 15 grader. Det är också lite beroende av stålets hårdhet.
Vi strävar efter 61 rockwell men många japanska verktyg har hårdare stål, och behöver då lite trubbigare vinkel för att inte gå sönder.

Vi vänder tillbaka till Lars och slipstenen. Nu är det tjäckelyxans tur. Med sin inböjda, skålformade egg är den bra till att hugga skålar, tråg och bakåtsträvande hängrännor. Enligt Lars ett särskilt mysigt verktyg.
– Se här, säger han, jag är anhållet själv. Armbågarna mot höfterna. För att slipa den skålade eggen vrider jag på hela kroppen från sida till sida, helst i ett drag. Inga häftiga rörelser. Stålet i tjäckeln är hårt. För att komma vidare får Lars lägga lite mer tryck än nyss när stålet var mjukare. Insidan ska vara plan, den ska bara brynas. Behöver det trots allt göras mer, är det en lätt rundad fil som gäller.

Filen, ja. Ett i slöjdsammanhang underskattat redskap för skärpning. Lars använder den för att vässa navare och andra borrar, och för filbara sågar och sekatörer. Också om han ska slipa profilhyvelstål, är det filar i olika form som gäller. Och till yxan är en platt, enkelhuggen fil ofta det bästa alternativet.
– Att fila en yxa är skitsmart. Förr var filen den självklara skärpningsmetoden för yxan, och om du är ute i skogen kan du ju alltid ha en fil i fickan, tipsar Lars och greppar en huggyxa.

Han håller yxan mot ett bord, i skogen gissningsvis mot en stubbe, och filar med lugna tag framåt. På tillbakavägen lyfter han filen, för att spara dess livslängd, och borstar försiktigt bort slipspån ur den med en filkarda, i samma riktning som filen är huggen. Sen tar han fram yxan han fann i en husvägg och slipar den också. Nu på slipstenen, enligt samma metod som han dokumenterat i en video producerad för Hantverkslaboratoriet i Mariestad. Det går såklart också bra. Han avslutar med att slipa eggen diagonalt mot stenen. Då blir den plan i stället för konkav, och håller bättre för yxans framtida uppgifter.

Det är dags för hyvelstål och stämjärn nu och till dem använder Lars Petersson slipstenens enkla men mycket användbara slipstöd, ställt i 25 graders vinkel mot stenen. Eftersom de här verktygseggarna ska vara helt raka, finlirar han inte med kroppen och kör på känsla, utan förlitar sig på anhållets statiska exakthet. Det verkar lättast hittills. Hyvelstålen får gärna ha lite rundade hörn för att inte göra så tydliga ränder i träet, förklarar han också. Oftast nöjer han sig dock med att bryna fram dem. Och även baksidan bryner han bara. På hyvelstål och stämjärn ska den alltid vara absolut plan.

Saxen slipar Lars dock som vanligt, och även om han har en jigg som är till för just saxar till sin Tormek, slipar han den på frihand. Förutsatt att han håller den stadigt och rätt går ju det fortare. Slipfasen är nästan 90 grader, och den behöver inte brynas – det sköter saxen själv när den jobbar.

Sen blir det känsligare igen. Skedkniven är svårslipad, det tycker även Lars, och den slipar han med stenen roterande från eggen. Även lien slipas så. Med stenen roterande i den riktningen blir råeggen något längre. Råeggen är en tunn liten grad som känns med fingret – och det är just när alla verktyg har fått en sådan, som det är dags för finskärpan. Den åstadkoms med brynen.

I Lars verkstad är det japanska vattenbrynen i två grovlekar som gäller. Först det röda, med kornstorlek 1000, sedan det gula, kornstorlek 8000. Med ett finger på slipfasen för att känna att den ligger helt platt mot stenen rör Lars Petersson kniven med jämna rörelser fram och tillbaka mot brynet. Målet är att alltid få en helt plan fas. Knivar, stämjärn, hyvelstål och andra verktyg med raka eggar brynar han på de större bänkbrynena, medan han väljer handbrynen till bland annat skedknivar, skölpar och yxor. Små brynen brukar ha runda sidor som gör att det är lättare att komma åt inuti runda eggar. Om brynena blivit gropiga, vilket de blir förr om man bara nöter på samma fläck eller senare hur som helst, kan de planas mot slipstenens sida.

Ibland cirkulerar rådet att brynfasen ska vara tvärare än slipfasen. Ibland säljs också knivar som är slipade så, men det ger Lars Petersson inte mycket för. Det ger en skenbar skärpa som är oduglig i slöjdsammanhang, menar han. Däremot fungerar det för jägare som skär i kött.

Också den roterande läderstrigel som sitter mittemot slipstenen på en Tormek avråder han från att använda. Det blir blankt och vasst, visst, men lädret är mjukt och rundar därför eggen. Istället har Lars svarvat sig två trätrissor, ca 20 cm i diameter, och fäst i en liten svarv. Den ena har plan yta och används till knivar och raka eggar, medan den runda polerar upp insidan i skålformade verktyg. På de här skivorna lägger Lars polerpasta.

När verktygen striglats mot trissorna och genomgått denna sista behandling rakar han högerarmen slät med dem. Bara för att se att det går. Att slipning och bryning är helt färdig går annars att avläsa av ljusreflexerna, när eggen hålls upp mot ljuset. Då ska den brynade slipfasen blänka ända ut i tomma luften. Inte ett uns av råegg får finnas kvar.

Men hörrni. Är skräcken för runda eggar befogad? Många striglar ju sina eggar med hjälp av läder och blir nöjda ändå.

Lars svarar så här:
– Det är en fördel att sträva efter en så plan slipfas som möjligt, den blir ofta lite rund ändå. Ju närmare det optimala du kan komma, desto mer kontroll får du och ju mindre kraft behöver du använda när du jobbar med eggen senare. Om du tänker att det är okej att börja runda slipfasen är det lätt att det spårar ur.

Men Hans Karlsson, smeden, som kan ha slipat 150 000 verktyg i sin hittillsvarande gärning är inte lika sträng mot läderstrigeln. Han refererar till de professionella hantverkare han mött som hävdat att smärgelskiva och roterande filtskiva, som definitivt rundar eggarna medan de poleras rakbladsvassa, är det enda konkurrenskraftiga för den som är beroende av både vassa stål och högt tempo. I hans egen verkstad är bryning på plana brynen utesluten av tidsskäl och han tycker det finns fler som har anledning att strigla eggarna mot läder.
– I skolor där slöjdlärarna ska försöka hålla sina elever med vassa verktyg är den roterande läderstrigeln det enda möjliga. Jag tror det är mycket idéer, det där med plana slipfaser. Det finns många som producerar hantverk med bra resultat som inte bryr sig om det där. Om du ska slipa en morakniv på frihand är dessutom en smärgelskiva det absolut bästa du kan använda. Rädslan för att bränna sönder stålet är klart överdriven. Stålet i våra knivar klarar att bli brunt innan det påverkas, men det hinner det inte bli om du använder rätt skiva. Sextiokorns ska det vara. Och så krosskärpningsutrustning ovanpå det så skivan hålls frisk.

Gud, det finns helt enkelt en himmel av motstridiga råd och erfarenhetsbaserad kunskap. Frågan är ju också: Ska vi slipa för att uppnå det mest optimala, eller ta kortaste vägen till ett tillräckligt bra resultat?

Hur tänker du själv slipa dina knivar?­