Rytmen, pulsen, beatet

Kan rutor och ränder svänga och sjunga? Ja, se på Siri Petterssons vävar. Det är varp och inslag med tonträff.

Text Sara Paborn
Foto Sara Mac Key
16 augusti 2021

 Vävstolen är som ett instrument. Det som kommer ut är ett sorts musikstycke, i flera satser, kan man säga.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Siri Pettersson stryker med handen över sin nya Öxabäck med kontramarsch, nyinköpt av hennes gamla textilslöjdslärare på Gotland.
– Man kan väva tre lager med den här, det är ganska spexigt. Den har sexton skaft. Min förra hade bara tio. Nu kan jag variera mina mönster än mer än tidigare.

– Jag jobbade snabbt och intuitivt med den här väven och utgick från garner som jag hade över efter tiden på Handarbetets Vänner. Ett tag tyckte jag att mönstret såg ut som en rutig nattskjorta. Det här är min favorit just nu.

Hennes vävstol får mig att tänka på ett piano. Pedaler, tangenter och strängar. Ett mekaniskt objekt som bara drivs av handkraft och fantasi, men som ändå kan frambringa de mest egensinniga, originella verk, beroende på vem som sitter bakom tramporna. Själv har Siri Pettersson fokuserat på en specifik teknik de senaste åren:
dubbelväv.
– Den ger upphov till ett slags illusionstrick. Den hjälper mig att luras, så att man inte riktigt förstår hur väven hänger ihop. Nya mönster visar sig vartefter du rör dig runt väven, förklarar hon.

Det gör mig glad om folk tycker att mina grejer är rytmiska. Det är ett fint omdöme. Själv kan jag se dem som ett slags inspelning eller som en ljudvåg av vävstolens rörelser.

Kompositionerna är samtidigt raffinerade, subtila och komplexa. Varje väv består av två varpar och två inslagssystem som tillsammans bildar två lager tyg samtidigt – och nu med den nya vävstolen, tre.
– Beroende på vävstolens inställning kan jag kombinera tyglagren och byta plats på dem så att de dyker upp på olika ställen. Där tyglagren byter plats med varandra
sitter de också ihop. Överallt annars kan man egentligen dra isär dem.

– Jag har inte riktigt lärt känna min nya vävstol än, en meterbred Öxabäck med 16 skaft och trampor. Jag skyttelväver mest just nu, så jag behöver inte bredare än så. Snart ska jag köpa en extra varpbom för att kunna väva med olika material.

Tekniken hjälper verkligen synvillorna på traven. Inför dubbelväven väcks samma känsla som när man försöker lista ut hur en tredimensionell labyrint fungerar. Det
är också en vävteknik som kräver mycket förberedelse.
– Hälften av formgivningen ligger i varpen. Den tar tid att planera och sätta upp. Att väva däremot går ganska fort.

I och med att hon också har dubbla varpbommar, kan hon ha olika material i varpen, förklarar hon och visar några vävar, gjorda i tunn lintråd och ull, då och då också i växtfibern ramie. Vävarna har vinkelräta rut- och randmönster, men dessutom förmedlar de något annat, en känsla av puls och beat. Det har hon också ofta fått höra.
– Det gör mig glad om folk tycker att mina grejer är rytmiska. Det är ett fint omdöme. Själv kan jag se dem som ett slags inspelning eller som en ljudvåg av vävstolens rörelser, säger hon och konstaterar att hon hade velat jobba med dans om hon inte vävde.
– I nästa liv kanske? Men att väva är också kroppsligt, själva sysslan är enormt rytmisk även om den också är statisk. Då är det perfekt att dansa lite på kvällen när man kommit hem!

När jag besöker ateljén i Årsta söder om Stockholm där Siri Pettersson sitter med sina sex kollegor, har hon nyss provvävt delar till ett par draperier. De färdiga vävarna ska visas i en interiör på möbelbutiken Svenskt Tenn i Stockholm i höst, och passa till soffan Liljevalchs, klädd i mönstret Oriental Bird. Hon har själv färgat in garnerna i en solblekt engelskt röd, jordig limegrön, smutsgul och dämpad korall.
– Jag står inte ut med färdigfärgade garner, jag vill åt nyanser och skiftningar. Färgerna får inte vara alltför klara heller, jag vill ofta jorda till dem, men de måste ändå kännas krispiga. Det är en fin balansgång. Och har man väl börjat färga själv, kan man inte köpa färdigfärgat sen.

Hon arbetar med kypfärgning, samma som används i batiksammanhang.
– Jag gör olika färgbad som jag doppar garnet i, längre eller kortare stunder. Ju längre det får ligga desto mörkare blir färgen. Det är en snabb metod där jag enkelt kan styra nyans och ljushet. Jag kan också vika eller vrida garnet för att skapa mönster på själva tråden.

– Den här väven kom till efter att jag vävt för konstnären Andreas Eriksson i hans studio i Berlin i nästan två år. Jag behövde komma igång med mitt eget och försökte ta vid där jag lämnade. Väven är inte monterad och blev ganska knölig. Jag funderar på att tvätta den hårt och se vad som händer.

Men var färgerna sen ska placeras i väven, faller inte nödvändigtvis på plats direkt.

Hon har just legat vaken en natt och tänkt på några röda ränder som hon vävt dagen före.
– Jag försöker att inte tycka så mycket medan jag väver, det är en jäkla utmaning, för man måste ju samtidigt fatta beslut. Ska det vara en röd rand här eller inte? Vad tycker jag? Men i natt blev jag osäker på om ränderna verkligen skulle sitta där jag vävt dem.

Ungefär en femtedel av draperiet kommer att bestå av färger, har hon bestämt, resten ska vara vitt eller oblekt. Men även om hälften av formgivningen gjorts redan i och med varpningen, är det under vävningens gång som hon avgör var färgränderna i inslagsriktningen ska hamna.
– Jag går på känsla. Jag gör sällan en exakt skiss före, utan brukar skissa parallellt under själva vävningen. Och sen blir väven i vävstolen ofta inspiration till en ny skiss. Det är ett kretslopp.

Hör hon något för sitt inre öra medan hon väver, undrar jag.
– Jag hör mig själv resonera, det är nog det enda.

Siri Pettersson växte upp i Väskinde på Gotland, i ett hem där man själv tillverkade det man behövde. Ovanför soffan i vardagsrummet hängde en lampa gjord av en konservburk och en cymbal. I samma rum stod också en bokhylla skapad av en sängbotten. Just väva hade hon ändå aldrig gjort när hon flyttade till Stockholm för att börja på Nyckelviksskolan, där sex veckors vävning ingick i utbildningen. Men hon fastnade. Efteråt blev det tre år på den högre textila utbildningen på Handarbetets
vänner.
– Jag tyckte att det var så häftigt att jag kunde göra det här!

Hon nyper i sina jeans.
– Det första jag vävde var en grön halsduk, den har jag fortfarande kvar. Och jag blir fortfarande förvånad över hur en hopplös härva kan bli något som sitter ihop, som kan vara jättetunt men ändå stabilt som tusan. Det är så tillfredsställande att se trasslet bli till ordning, säger hon.

Känslan när hon satt upp varpen, slår in första inslaget och ser hur trådarna går ihop är än idag oslagbar.
– Att det fungerar, att det verkligen blir något, att den här klumpiga furumaskinen kan åstadkomma ett skirt tyg!

Jag tror att jag hela tiden försöker hitta metoder för att befria mig från vävstolens raka och räta grundprincip, det stela. Och samtidigt behålla den repetitiva, rytmiska och rationella arbetsprocessen.

Vad gäller det textila hantverkets status tycker sig Siri Pettersson skönja en viss förändring på senare tid, även om det fortfarande inte är helt enkelt att sälja vävar som konstobjekt.
– Jag märker ett ökat intresse och nyfikenhet.

Just nu har exempelvis vävgruppen som hon är med i, Studio Supersju, blivit utvalda att genom ett skissuppdrag tävla om att få göra en offentlig utsmyckning på ett äldreboende i Örebro.

Även på egen hand skulle hon gärna göra fler offentliga uppdrag, säger hon och beskriver vävars akustiska funktion, hur de sveper in och dämpar ovälkomna ljud. Dessutom har de flesta människor en relation till väven, påpekar hon, eftersom alla bär på vävt och sover under det.
– Väven är konkret. Den är inte svår att förstå, den är inte ens något att förstå.

– Ett skal, ett frö och en kärna, säger Siri Pettersson när hon beskriver väven som hon vävde i tre lager till en utställning i Linköping tidigare i år.

Ännu är hon inte helt klar med sin satsning på dubbelväv, men kanske blir det ikatfärgning sedan. Hon lärde sig tekniken under en kurs på Kawashima Textile School i Kyoto, att färga själva tråden i ett visst mönster innan den vävs in i en väv, som i sin tur kan ha ett mönster.
– Jag tror att jag hela tiden försöker hitta metoder för att befria mig från vävstolens raka och räta grundprincip, det stela. Och samtidigt behålla den repetitiva, rytmiska och rationella arbetsprocessen. Det är en konflikt mellan mig och vävstolen som aldrig verkar redas ut men som samtidigt blir en nödvändig begränsning och ram att förhålla sig till.

Sökandet går vidare. ­

16 augusti 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram