Rutig stickning på rödlistan

Det sägs ofta att bara de bästa kan näversticka. Kanske är det därför som norska hemslöjdsrörelsen klassat tekniken som hotad. Ändå klirrar stickorna för fullt. Kontstickningen kommer igen.

Text Johanne Ländin
Foto Øyvind Lund
6 februari 2019

I Norge har näverstickning hamnat på hemslöjdsrörelsens röda lista. Norsk Husflidslag klassar den som en utrotningshotad hantverkstradition som bör värnas lite extra. Men på andra sidan gränsen, i Värmland, stickas det för fullt.
– Utrotningshotad? Oh, nej! utbrister hemslöjdskonsulenten Carina Olsson, själv flitig näverstickerska. Jag behöver inte ens hålla kurser längre.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Det var status på symötena att kunna näversticka och samtidigt klara av att prata. Då förstod alla att här var  någon som var så skicklig att hon inte behövde räkna medan hon stickade.

I hela västra delen av Värmland stickas de traditionella, flätmönstrade vantarna i grått och vitt oförtröttligt på hembygdsgårdar och i hembygdsföreningar, berättar hon.
– Men det har så många olika namn, och kallas både näversäcksstickning, rutiga vantar och kontstickning, så stickare kanske inte ens vet att det är näverstickning de håller på med, säger hon.

Svartvitt foto av Maria Nordvall.
Maria Nordvall

När Carina Olsson var liten var det status på symötena att kunna näversticka och samtidigt klara av att prata. Då förstod alla att här var det någon som var så skicklig att hon inte behövde räkna medan hon stickade.

Länge levde också en känd vantstickare i Värmland. Hon hette Maria Nordvall. Hon kunde lägga upp ett par vantar och sedan sitta uppe på natten och sticka klart dem till nästa dag.

Av de mer än hundra par hon gjorde finns femton fortfarande kvar i en samling hemma hos barnbarnsbarnet Inez Ask i Sunne.
– Jag ser dem som en skatt. En kulturskatt, säger Inez. På samtliga vantar hon gjorde var det näverstickade kragar.

Vem som lärde Maria att näversticka vet hon emellertid inte.
– Men när hon gifte sig flyttade hon till byn Finnsjön, som ligger bara några kilometer från Finnskogen, där det finns mycket näverslöjd. Och vi räknar näverstickning som näverslöjd, förklarar Inez.

Svartgrå tumvantar med näverstickade muddar och motiv av en ren.
Kungavantarna. Maria Nordvall skickade ett par sådana här till Gustav VI Adolf

Som barn besökte hon ofta sin mormorsmor.
– Hon satt jämt och stickade. Alltid vantar med mönster.
Det äldsta bevarade paret är från 1935. Det vet man eftersom Maria Nordvall alltid stickade in årtal och initialerna på den som skulle bära vantarna. Däremot sålde hon aldrig några, utan gav bort varenda en. Även till sina barn som emigrerat till Amerika skickade hon vantar, och till deras barn i sin tur.

Ja, hon stickade till och med till kungen, som 1963 hette Gustav VI Adolf. Som tack fick hon ett personligt brev undertecknat av hans handsekreterare.

Maria Nordvall komponerade alltid sina mönster själv och det är tydligt att mycket av inspirationen kom från Norge – för ofta blev det renar, blommor och stjärnor. På senare år använde hon även mönster från korsstygnsbroderier. Hon blev 103 år gammal och stickade nästan in i det sista.
– Vilken förmåga hon hade. Kanske stärker det minnet att räkna stickmönster, funderar Inez.

Svartvita tumvantar med näverstickade muddar med intialerna EN och årtalet 1941.
Maria Nordvall stickade
ofta in initialer och årtal på vantarna, bland annat dottern Engla Nordvalls

Några beskrivningar till vantarna finns inte bevarade, förutom det Maria Nordvall skrivit för hand, varv för varv, maska för maska. Nu håller Inez på att återskapa vantarna och ritar diagram med förhoppning om att kunna ge ut ett häfte eller en bok med sin mormormors mönster.

Själv lärde hon sig näversticka av sin mormor, Marias dotter. Och just så har den här tekniken oftast förts vidare, från person till person. Kunskapen har suttit i händerna.

Till det yttre påminner näverstickning om flätad näver och det är också sannolikt från sådan som inspirationen kommer. Men tekniken är väsensskild. Man stickar små rutor som lutar växelvis åt höger och vänster. Det gör att stickningen ser flätad ut, trots att maskorna aldrig ligger dubbelt. Det här är inte ett sticksätt som används för att plaggen ska bli varma, bara vackra.

Men att näversticka kräver både tålamod och skicklighet. Och det har genom åren skänkt plaggen hög status. Äldre näverstickade strumpor som finns bevarade på museum är ofta brudstrumpor – gjorda för att bäras på en av livets högtidligaste dagar. Rutiga sockor ansågs som en förnämlig doppresent. Och i Estland näverstickade gamla kvinnor förr strumpor som de skulle ha på sig under gravfärden. Där är fantastiska vantar i häftiga färger med näverstickade muddar vanliga än i dag.

Tekniken ger plagget en unik elasticitet och passform eftersom rutorna är stickade på diagonalen.

Helt näverstickade vantar i grått och vitt.
Vantar helt och hållet näverstickade i grått och vitt har genom åren visat sig vara extra vanliga i Värmland.

Tekniken har genom åren inte bara använts i Norden och de baltiska länderna, utan även i Italien, Tyskland, Frankrike, Holland och Skottland. Och i dagens globala och uppkopplade värld, dyker den givetvis upp lite varstans. På engelska heter det entrelac, vilket förstås är ett franskt ord från början. Entrelacer betyder fläta ihop på franska.

Men var näverstickningen har sitt ursprung är svårt att svara på. I Norge sägs det att ett skotskt skepp kapsejsade utanför Hardanger och att sticktekniken spreds därifrån till lokalbefolkningen under första halvan av 1800-talet.

Mer troligt är att näverstickningen kom till Sverige och Norge samtidigt, redan på 1500–1600-talet, och inte från Skottland utan från den fattiga regionen Savolax i östra Finland.

På den tiden tillhörde Finland Sverige och därför lät den svenske kungen nödställda savolaxer att slå sig ner i skogsområden i gränstrakten mot Norge. Där var det lättare för dem att livnära sig på sin traditionella svedjebränning, jakt och fiske. Och med sig hade de näverflätningen.
– Flätade näverkorgar fanns inte här i Värmland före den finska invandringen, berättar Carina Olsson. Och, slår hon fast, näverstickning har genom åren förekommit mest i de trakter där det funnits finsk invandring.

Även i stora delar av Norrbottens inland, från Kiruna till Jokkmokk, har många näverstickat. Etnologen Erika Nordvall Falck, som sparar på vantar från Norrbotten, har också näverstickade strumpor i sin samling.
– I Gällivare och norrut har näverstickade strumpor burits till den samiska dräkten, berättar hon.

Fingervantar med näverstickade muddar.
Fingervantar med näverstickade muddar gjorda av estniska Külli Jacobson.

Strumporna är ofta stickade i omväxlande röda, gula, gröna och blå varv av rutor.
Även i Norge ingår näverstickade strumpor i folkdräkten i flera olika regioner. Men själva tekniken, hur man stickar, skiljer sig åt över gränsen. I Sverige stickas i allmänhet vartannat varv avigt. I Norge däremot, sätts ofta en ära i att ha rätsidan mot sig hela tiden. Där stickar man fram och tillbaka med omväxlande höger och vänster hand.
– Och när man väl fått till flytet går det både fortare och blir jämnare, intygar de näverstickande norska systrarna Mette Hovden och Heidi Eikeland.
De har precis kommit ut med boken Pinnedans, med nya modeller enbart i näverstickning.

Svartvita tumvantar med näverstickade muddar och motiv av en ren.
Renar var Maria Nordvalls älsklingsmotiv. Hon stickade ofta sådana på sina herrvantar.

Det var Mette som var först med att näversticka ett par sockor – vilket väckte hennes passion. Och när Heidi provade blev också hon fast. Snart gjorde de egna mönster, inte bara till sockor och vantar utan även till mössor, sjalar, tröjor och koftor. Och nu åker de runt som två ambassadörer i näverstickningens tjänst, lär ut tekniken och berättar om fördelarna.
– Det ger plagget en unik elasticitet och passform eftersom rutorna är stickade på diagonalen. Kjolen vi har gjort är ett utmärkt exempel. Den passar alla kroppsformer och sitter fint och håller formen väldigt bra vid användning.

Näverstickningens största problem är att det verkar mycket svårare än vad det faktiskt är, hävdar de.
– Men vi har bevisat under många kurser att det inte är sant. »Var det inte värre?« får vi ofta höra.

Så kanske kan norska Husflidslaget snart stryka näverstickning från sin röda lista.

6 februari 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy