Det luktar metalliskt bränt ute på gårdsplanen. Bredvid bostadshuset ligger smedjan med utsikt över åkrarna, strax utanför det lilla samhället Mölnbo i Sörmland. Albert Collins ser glad ut när han kommer ut på trappan och vinkar.
I hallen skvallrar en svartbränd rustning om vem som bor här med familj:
En rustningsmakare.
Albert är en av få i Sverige som lever på att smida och restaurera rustningar.
I köket knäpper vedspisen och på fönsterbrädet sträcker sig bultande amaryllisknoppar mot vinterljuset. Katten stryker runt. Albert rör om i kaffet och berättar hur det kommer sig att just han valde den ganska smala vägen mot det väldigt smala hantverket rustningssmide.
– Det började väl med Ivanhoe på nyårsdagen, säger han med ett skratt.
Förra året firade han tjugoårsjubileum som professionell hantverkare och nu vill han återinföra rustningsmakeriet som ett mästaryrke. Under våren ska han, tillsammans med flera kunniga inom området, arbeta fram kriterier för vad en rustningssmed måste kunna för att få gesäll respektive mästarbrev. Efter flera hundra års tynande tillvaro ska yrkets hemligheter nu dokumenteras och läras ut till fler i framtiden.
Ute i smedjan möter man den tomma blicken hos en glänsande Nürnbergrustning. Hjälmen täcker ansiktet så när som en mörk springa för ögonen. Axlar och armar skyddas av nitade plåtlameller och vänsterarmen ser ut att hålla ett par osynliga tyglar. Under höger arm finns ett halvmåneformat stöd för lansen. Modellen är från år 1510 och användes av den tysk-romerske kejsaren Maximilian 1 vid så kallade stechrennen, tävlingar där ryttare i full rustning red mot varandra i galopp med fällda lansar. Målet var att pricka motståndaren och kasta honom ur sadeln.
Rustningen har Albert Collins arbetat med i fem månader. Den är av blankpolerat stål med en 0,6 centimeter tjock bröstplåt. Under axelpartiet kan ryggplåtens höjd ställas in med skruvar, vidden i bröstkorgen kan justeras och inuti finns breda axelremmar som båldelen hänger i vilket gör att den tunga metallskapelsen inte ligger direkt mot bärarens axlar. Allt som allt väger den 32 kilo.
– Det är den här modellen som gjort att det finns en uppfattning om att det skulle vara osmidigt att strida i rustning, säger Albert och förklarar engagerat att det bara är en myt.
– Den är inte en stridsrustning. Tvärtom är den skapad för en väldigt konstruerad situation, där bäraren sitter stilla i en enda position. Rustningen ska skydda mot lansstöten från en motståndare som kommer i full fart på en 600 kilo tung häst. En sådan rustning behöver inte vara smidig, den ska stå emot en enorm kraft koncentrerad i en enda punkt.
Istället visar han delarna till en annan rustning av äldre modell. En arm är klar. Den består av armbågskopp och två lameller, en för över- och en för underarmen. Plåten av stål är lätt och det går att böja armen precis som vanligt. Albert påpekar att de som stred i rustning var som elitidrottare och jämför med att låta en otränad fyrtioåring sätta på sig full hockeymundering.
– Det skulle ju också kännas tungt och klumpigt.
Det var under 1300- och 1400-talen som den heltäckande rustningen började användas i Europa. Den utvecklades för strid med blankvapen och plåten behövde därför inte vara lika tjock som under senare århundraden när skjutvapen kom i bruk.
– Den tidens adelsynglingar brukade hjula och slå kullerbyttor i sina rustningar för att skryta med hur välgjorda de var, säger Albert.
Själv går han inte klädd i rustning så ofta.
– Väldigt sällan nu för tiden. Kanske lite oftare när jag var yngre.
Man får extremt mycket hjälp av att gå med någon som kan. Man tjänar säkert tio år på det.
Albert Collins har alltid varit historiskt intresserad och tidigt var det hantverket som fascinerade, att förstå »hur grejerna var gjorda«. Han har inte gått någon utbildning men under en helgkurs i varmsmide på 1990-talet upplevde han att »det här är grejen« och att han hade handlag.
Han växte upp på Färingsö utanför Stockholm och i stallet hade han en ekstubbe och en kulhammare och testade att kallhamra plåt efter bilder i böcker på rustningar. Dessutom har han frågat mycket, stått och tittat på när smeder arbetat och sugit i sig allt han kunnat snappa upp.
– Jag är självlärd. Man kan säga att mina första tio år är min lärlingsperiod, säger han och påminner om att förutsättningarna att lära sig saker på egen hand var helt annorlunda då.
Internet fanns inte. Inga forum, youtubeklipp eller facebookgrupper var tillgängliga för vetgiriga tonåringar. Albert Collins lånade böcker på biblioteket, åkte till Livrustkammaren och gick på Historiska museet. Och prövade hemma i stallet.
– Det tog längre tid än vad det skulle i dag att få kunskap. Om jag jämför med min lärling som jag har nu, skulle jag säga att han, efter 100 veckors lärlingstid är på samma nivå som jag var efter tolv års eget lärande, säger Albert Collins och ler.
– Det var faktiskt när jag insåg det som idén om att återinföra rustningssmidet som ett mästaryrke började växa. Man får helt enkelt extremt mycket hjälp av att gå med någon som kan. Man tjänar säkert tio år på det, säger han.
I smedjan vid ässjan står Rasmus Rasmussen, Alberts lärling under drygt två år. Lärlingstiden är slut men Rasmus har stannat kvar och tagit över en del beställningar. Just i dag ska han smida plåtarna till en Visbyhandske. Den är av tjockt och mjukt skinn med rörliga lameller över fingrarnas leder, stålmanschett runt handleden och knogplåt över handens ovansida. Förlagan kommer från en av massgravarna efter Valdemar Atterdags erövring av Gotland 1361. Rasmus lägger ved på elden och gör sig beredd att värma plåten som ska smidas till en passande rundning över handryggen. Handsken är ett beställningsarbete från en forskningsintresserad privatperson i Italien.
– Min bästa kund, säger Albert glatt och berättar att det är en person som ägnar sig åt fottornering, strider till fots där utövarna är klädda i rustning och slåss med riktiga blankvapen fast utan slipad egg.
– Hittills har han köpt sjutton hjälmar, säger Albert.
– Och honom har jag fått ta över, säger Rasmus nöjt.
Under lärlingstiden har Rasmus fört dagbok över de moment och tekniker som han lärt sig och boken kommer vara en viktig del i vårens projekt att ta fram kriterier för mästarbrev i rustningssmide.
– Allt föll liksom på plats när jag fick den här idén. Jag hade en lärling och funderade redan mycket på hur jag skulle föra vidare det jag kan. Kunskapen ska förvaltas. Den ska inte försvinna med mig, säger Albert.
Faktum är att många är intresserade av Albert Collins idé att återinföra mästarbrev för rustningsmakeri. För att starta projektet ordnade han en insamling via en crowdfundingsajt. På en månad fick han ihop 300 000 kronor från flera hundra privatpersoner.
– Det finns ett internationellt intresse för det här, säger Albert. Många, inte bara i Sverige håller på själva, smider och tillverkar och de har ett behov av att det här ska tas på allvar.
Det är faktiskt lite jobbigt när jag berättar att jag gör rustningar. Människor skrattar och undrar ungefär ›och vad ska du göra när du blir vuxen?‹.
Gesäll- och mästarbrev är yrkesbevis som blivit allt viktigare inom flera hantverksbranscher. Ansökningarna till Sveriges Hantverksråd, den organisation som delar ut breven, har ökat. Fram till 2014 rörde det sig om mellan 60-80 ansökningar om året. Förra året kom det in över 300. Inom skilda yrken som frisör, låssmed, krukmakeri, handvävning och hovslagare efterfrågas gesäll- och mästarbrev. Och fler branscher har tillkommit de senaste åren, nyligen blev tatuerare ett mästaryrke. Breven ses som en garanti för yrkesskicklighet och ärlighet som företagare. Den mästare som missköter sig kan få sin titel återkallad.
– För mig personligen skulle det betyda en del. Det är faktiskt lite jobbigt när jag träffar folk i nya sammanhang och berättar att jag gör rustningar. Människor skrattar och undrar ungefär »och vad ska du göra när du blir vuxen«. Jag har ju ägnat 30 år åt att lära mig det här och det skulle kännas bra för självkänslan att få papper på det.
Han gör en tankfull paus innan han fortsätter:
– Det finns också ett behov idag – om än inte så stort. Det är inte många som behöver en rustning, säger han med ett snett leende.
Sedan räknar han upp områden där rustningsmakarens kunskaper ändå är efterfrågade. Bland annat finns det många originalrustningar som behöver tas om hand hos både museer och privata samlare. Inom viss forskning kan det praktiska kunnandet från smidet bidra med nya ingångar till arkeologi och historia och det behövs nysmidda rustningar till utställningar och pedagogisk verksamhet, där museibesökare exempelvis ska kunna prova en stridsmundering.
En växande marknad är dessutom utövarna av sporten jousting – en torneringsgren som utvecklats ur gamla adelsmannatävlingar, de stechrennen som kejsar Maximilian ägnade sig åt. I dagens version är det inte meningen att kasta motståndaren ur sadeln, även om det händer, utan deltagarna får poäng när de lyckas träffa sin medtävlare med lansspetsen.
– De som håller på med jousting är väldigt positiva till att rustningssmidet återinförs som mästaryrke. För dem är det en kvalitetssäkring som bokstavligen är livsviktig. En utövare sa till mig:
– De här grejerna ska skydda våra liv. Om de inte är bra nog dör vi.
År 1551 grundade Gustav Vasa Arboga vapensmedja och tog hit mästersmeder från Tyskland. Bland de många vapen och stridsskydd som smitts där finns tre rustningar som tillhört kung Erik XIV, tillverkade på 1560-talet. De ska stå modell för Albert Collins mästarrustning. Nyligen var han på Livrustkammaren och klämde och kände på de drygt 450 år gamla plåtarna.
– Jag är allt lite starstruck. Han har faktiskt haft dem på sig, dreglat och svettats i dem. Det är svindlande.
Arbetet med att smida mästarrustningen kommer ske med gamla metoder och verktyg, men också med moderna maskiner. Många moment kommer Albert göra sittandes vid en låg bänk av ekträ. Hammare, fil och faffar är de främsta handverktygen. Faffar är järn med en spetsad ände som slås ner i bänken. Den andra änden kan se ut som en yxegg, ha en rundad topp, eller vara plan med skarpa hörn. De används för att forma plåten. Med hammare bankar Albert fram räfflor och kanter, planar ut och rundar av plåten mot faffen.
– Bänken och verktygen är gjorda efter ett träsnitt från 1500-talet som föreställer kejsar Maximilian 1 när han besöker sin rustningssmedja. Där syns en likadan bänk med faffar och smeder som sitter och arbetar, berättar Albert och menar att det både är viktigt att jobba i en tradition och förnya den med moderna verktyg, maskiner och tekniker som svetsning, lödning och banslipning.
Varför så många människor är intresserade av rustningar idag har han funderat på.
– Jag kan inte riktigt svara på det. Men rustningen är både praktiskt funktionell och samtidigt skulptural och vacker. För de flesta är det fascinerande obegripligt hur den tillverkas. När folk hör att det är jag och inte en maskin som gjort den, kan de inte tro det, säger han och funderar en stund innan han tillägger:
– Rustningen är ju som skalet av en människa. Den är en person – fast personen inte är där längre.
