Rune

Fjäderlätt, slitstark, förnybar. Hasselkorgen borde ha framtiden för sig, säger korgmakaren Rune Svensson. Snart gör han sin tusende korg.

Text Maria Diedrichs
Foto Thron Ullberg
14 augusti 2023

– Egentligen avskyr jag skäppkorgar. Men nu gör jag en i alla fall.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Rune Svensson pekar på embryot till en korg som står på en pall i hans verkstad. Den är gjord för att rymma en skäppa, ett gammalt volymmått som kunde motsvara allt från 12 till 40 liter. Modellen har bara ett handtag, placerat på ena sidan av korgen. Det gör den otymplig att bära. Det vet Rune mer än väl.
– När jag växte upp i Småland plockade vi potatis i just sådana korgar. Det var tungt för en tolvåring. Man fick nästan släpa dem och de skavde mot benet så skinnet var rött om kvällen. Det är sällan jag gör sådana idag. Men så fick jag tag på den här grepen. Jag tyckte den skulle passa perfekt för en skäppkorg så nu blir det så.

Varken att förnya eller massproducera intresserar Rune.
Han njuter av att fläta i sin egen takt.

Grepen, det är korgens handtag. I det här fallet gjord av ene som Rune böjt och format med hjälp av varm vattenånga. Det är inte så lätt att hitta bra ene här på Gotland, konstaterar han.
– På fastlandet växer de rakt i små dungar. Här blir de ofta alldeles knotiga och kvistiga. Men den här var ovanligt bra.

Ivrigt fågelkvitter strömmar in genom den öppna verkstadsdörren. Gräsmattan utanför är täckt av vitsippor och blåsippor. Rune lämnar skäppkorgen och går ut. Just idag har han i alla fall ingen lust att arbeta med den. Sedan många år jobbar han uteslutande med två typer av korgar. Strandkorgar, som har träbotten och är flätade med granrötter runt ståndare av furu – och hasselkorgar i olika former. Skäppkorgen är en sådan, men oftast gör han mer bärvänliga varianter, som den med det mindre smickrande namnet arseballakorg – en fjäderlätt avlång korg med två lätt rundade halvor och en grepe som går tvärs över på bredden.

För det mesta har han två-tre korgar igång samtidigt. Ledsnar han på den ena sätter han sig vid en annan.
– Ingen korg är den andra lik. Jag har alltid sett materialet som levande. Ibland vill det göra som jag vill och ibland sätter det sig emot. Då ska man bara låta det ligga.

Bakom verkstan, växthuset och grönsakslandet står några täta hasselbuskar. Rune tar med sig en sticksåg och dyker in. Genom att välja rätt käpp i hasselsnåret kan han slippa mycket förarbete. Den ska vara ett par centimeter i diameter, rak, hyfsat kvistfri och med brunglansig bark. Har den blivit gråsilvrig är käppen för gammal och virket för torrt. Den kommer inte att släppa några spån, förklarar han.

Snart hittar han en lämplig kandidat. Det tar bara några sekunder att såga av den. Tillbaka i verkstan skrapar han bort lite bark en bra bit upp på pinnen, just innan den blir för tunn. Han skär ett hack på ett par millimeter med täljkniven. Sätter pinnen mot knäskålen med jacket pekande rakt ut, håller ett stadigt tag med båda händerna och böjer den försiktigt mot knäet. Det knäpper till. Några centimeter av ett spån frigör sig från pinnen. Rune kilar in pekfingret under spånet, och håller fast det med långfingret, flyttar pinnen en bit och böjer igen.

Bit för bit, med små tillfredsställande knakljud, släpper käppen taget om spånet. Hörseln, och känseln i både händer och knä, guidar.
– Jag tar det lite vackert. Tar man i för mycket brister käppen.

Vid en kvist får Rune lirka lite försiktigt med kniven för att hjälpa till. Annars är det bara han och pinnen som samverkar. Mest är det hasseln som styr. Hur långt, tjockt eller brett spånet blir är inte upp till Rune.
– Ett tag inbillade jag mig att jag skulle kunna styra tjockleken genom att skära jacket i början olika djupt. Men det hjälper inte. Det beror mer på hur fibrerna ligger. Tunna käppar brukar ge sådana här tunna spån. Dem behöver jag inte göra mycket vid.

Spånet är halkigt och blankt av sav. Han plockar fram kniven igen och skalar av barken. Så här års går det lätt. Ett tunt grönt skikt av innerbark kommer i dagen. Rune skrapar bort det med en halvslö kniv. Virket därunder kommer bli ljust, glansigt och åldras vackert.

För att hålla allt på plats när han börjar spänner Rune fast spånen mellan två plattor som hålls ihop med vingmuttrar. Först sätter han dit grepen. Sen placerar han ut ståndarna – korgens revben. Det blir som ett glest galler i botten med spån som spretar rakt ut åt fyra håll. Sedan börjar han böja upp ståndarna och fläta in det första spånet.

Där Rune växte upp, i Motorps socken i Småland, hade det länge funnits gott om korgmakare.

Bönderna var storkonsumenter av skäppkorgar i ene. De fanns på varenda bondgård. Ännu i Runes barndom fanns det två korgare kvar. Men han lärde sig aldrig något av dem. Han var helt ointresserad av deras hantverk.

Idag ångrar han att han inte pratade med dem och andra äldre i sin närhet.
– Min fasters man var född 1878. Vi jobbade mycket ihop. Gubben och pojken, oss skickade man ut för att vända höet på morgonen och andra sysslor. Hans far var statare, men han tog sig hela vägen till Amerika och tillbaka två gånger om. Han hade varit med om jordbävningen i San Francisco 1906. Nu sitter jag här, rent ut sagt förbannad på mig själv att jag inte frågade honom om hans liv. Men det intresserade mig inte då.

17 år gammal lämnade Rune Småland fast besluten om att aldrig återvända.

Rune sätter sig på trappen till verkstan med den påbörjade korgen i knäet. När han kommit en bit upp på väggen är korgen tillräckligt stadig för att han ska kunna ta bort plattorna som höll ihop den i början. Ett knippe långa spån ligger i blöt i ett gammalt rör som står lutat mot en bock. Han tar ett nytt, tunnar ut det en aning i änden och väver in det omlott med det förra. Sedan fortsätter han berätta.
– Jag har haft en väldig oro i kroppen jämt. Jag har bytt jobb mycket och flyttat runt.

Ett tag inbillade jag mig att jag skulle kunna styra tjockleken på spånet

Under 1960-talet körde han taxi i Stockholm. En gång var det Gustav VI Adolf som knackade på taxifönstret när drottning Louise blivit trött i fötterna. En annan gång, en sen sommarnatt, skjutsade han hem Ivar Lo-Johansson till hans lägenhet på Södermalm. De blev stående på gatan och pratade en stund. »Vilken underbar morgon, chaufförn. Titta vilken soluppgång«, sa författaren, just som en bil kom farande i full fart från fel riktning. Rune fick tag i hans axel och ryckte upp honom på trottoaren.
– Men det var precis som att han inte märkte att han just varit på väg att bli ihjälkörd. »Vad skönt det är att bo här«, sa han bara.

Under hela den här tiden höll Rune aldrig på med något hantverk. Istället sprang han marathon. Som allra snabbast sprang han på 2:28, men det var en engångsföreteelse, påpekar han. När han närmade sig 40 års ålder insåg han att han var klart äldst på topp 20-listan. Bäst att sluta innan man gör sig till åtlöje, tyckte Rune och la tvärt av.

Från att ha sprungit ett par timmar om dagen fick han plötsligt massor med tid över. Precis i den vevan träffade han Birgitta Nygren som skulle bli hans fru. Dessutom upptäckte han hennes vävstol. Springet i benen fick flytta sig till fingrarna.
– Det var helt fascinerande. Att lägga in en tråd och se det växa. Jag vart fast, minns Rune.

Genom åren har Rune hållit många kurser. Men han vet inte om någon som har fortsatt och fördjupat sig. Han tror att det ofta strandar på materialtillgången.

I början av 1980-talet flyttade Rune och Birgitta tillsammans till Gotland där Birgitta blev butikschef på Hemslöjden och Rune fick ett drömjobb som lantbrevbärare. Många brev skulle delas ut personligen. Inte minst värdeförsändelser. På pensionsdagen kunde han köra runt med 2 miljoner i sedelbuntar. Med åren fick han vänner längs varenda rutt. Det skulle visa sig värdefullt när han blev korgslöjdare och behövde koll på var materialen växte.

Men ännu hade han inte upptäckt korgmakeriet. Under 80- och 90-talen var det vävning som höll honom sysselsatt. En gång skulle det hållas en kurs i damastvävning i Hemse. Ett antal vävstolar behövde fraktas till kurslokalen och Rune som hade lastbilskörkort kunde ställa upp. Som tack fick han på nåder vara med på kursen.
– Läraren var en oerhört skicklig kvinna av den gamla skolan, som visste vad god kvalitet var, minns Rune.

»Egentligen skulle du inte gå här«, meddelade hon. »Du skulle åka hem och läsa bindningslära«. Alla de andra deltagarna var erfarna vävlärare med betydligt mer förkunskaper än Rune. Men han lyckades ändå plocka upp ett och annat. Ett drygt decennium senare ställdes hans damastdukar ut på Bosjö kloster i Skåne.
– Då fick jag ett kort från henne. »Detta trodde jag inte om dig«. Jag tror aldrig jag fått ett så fint erkännande. Hon slösade inte med berömmet.

Egentligen tyckte Rune allra mest om att sätta upp väven. Se att mönstret fungerade som han tänkt sig. Resten av vävningen var mest en transportsträcka. Men i mitten av 90-talet upptäckte Rune att synen börjat bli sämre på ena ögat. Grön starr, blev diagnosen. Att solva damastvävar med 40 trådar per centimeter blev snart omöjligt.

Återigen behövde han ett nytt utlopp för sin rastlöshet. Nu kom korgarna in i bilden. I korgmakeriet är hörseln och känseln minst lika hjälpsamma som synen.

Rune reser sig upp för att hämta en blomspruta med vatten. Han sprejar lite på korgen innan han flätar vidare. Det är fukten som håller spånen smidiga. Det knarrar och knakar när han flätar men de böjer sig snällt.
– Det är lätt hänt att korgen blir skev om man inte passar sig. Formen kan sticka iväg åt vilket håll som helst. Det gäller att ha ett jämnt handlag och dra åt lika mycket överallt, förklarar han.

Från början var det gamla loppisfyndade korgar som väckte Runes intresse. Strandkorgar från 100 och 200 år tillbaka som okända gotländska fiskare förvarat sin sprattlande fångst i. Han ville veta vem som gjort dem, och hur. Han närstuderade dem, gick kurser och provade sig fram.

Än idag är det de gamla korgarna som är hans ideal. En gulmålad sak fick honom att klia sig i huvudet. Sargen – kanten högst upp på korgen – var lindad med en tunn granrot. Men Rune kunde inte se var roten började och slutade. Till slut upptäckte han att hans 1800-talskollega flätat in ändarna i korgväggen. Någon elegantare avslutning hade han aldrig sett. Och sedan dess är det den stilen han kör på själv.

Men det största han lärt sig av de gamla korgarna är ändå konsten att fläta spånkorg med ojämnt antal ståndare.

Formen kan sticka iväg åt vilket håll som helst.

När man lägger upp till en ny korg är det naturliga att man får ett jämnt antal ståndare, eftersom varje spån löper från korgens ena överkant, under botten och upp på den andra sidan. Men när man då flätat ett varv runt väggen, över och under varannan ståndare, kommer man att komma tillbaka till samma ställe där man började. De flesta lär sig därför att ta ett nytt spån till nästa varv, och börja på motsatt sätt, så att det nya spånet går under alla ståndare som det gamla gått över. Då får man det rätta tuskaftsmönstret och en stadig korg.

Men det sättet att fläta leder också till en hel del spill. Vid varje avslutat varv knipsas spånet av. Det här är det vedertagna sättet att fläta. Men så är ingen av Rune Svenssons gamla korgar gjorda. Istället har man låtit två ståndare som löper parallellt på korgens ena sida, gå ihop på den andra. På så vis får man ett ojämnt antal ståndare. Det betyder att man kan fortsätta fläta runt, runt, så långt som spånet räcker.
– Jag tycker det är logiskt att man vill ta vara på materialet fullt ut. När jag har ett långt spån kan jag köra två hela varv.

Korgen som Rune flätat på har nått sin rätta höjd. Han lägger den i en balja med regnvatten för att blöta upp ståndarna innan han fortsätter.
– Flätningen är inga problem. Det är nu korgmakeriet börjar, säger han.

Kniv och material till korgtillverkning.

Allt det svåraste är kvar: Att vika ned ståndarna, sätta dit en sarg och linda om den med ett extra tunt och smidigt spån. Sist återstår botten. Den ställer också sina särskilda krav på spånen. De måste vara smidiga men starka. Korgen ska kunna bära minst 15 kilo när den är klar. Rune sätter sig på en pall med korgen i knäet. På trappen bredvid sig radar han upp en sprejflaska med vatten, en liten skruvmejsel, täljkniv och ett falsben. Med falsbenet pressar han ihop spånen, sedan tar han täljkniven till hjälp för att tunna ut och spetsa till ståndarna en aning.
– Sen får man be till Gud lite grann när man börjar böja dem.

Spånet knakar högljutt men går till slut med på att böja sig. Rune känner i händerna om det börjar bli för sprött. Då är det bara att slänga tillbaka korgen i regntunnan.

Egentligen borde han sätta sig i skuggan. Då skulle inte materialet torka så snabbt. Men den här första varma försommardagen är solen svår att motstå.
– Ibland frågar jag mig varför jag sitter här och flätar korg efter korg, Men jag trivs ju med det. Det får tiden att gå på ett behagligt sätt, samtidigt som jag inte gör någon skada på naturen eller någon annan människa. Jag behöver nog inget större syfte än så.­

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!