Rötter & grenar

Man kunde tro att hon sett en björn, åtminstone en älg.

Men så är det inte.

Det är en grangren som svept förbi. En helt perfekt.

Utanför det vita huset med den ockragula dörren har frosten just kapitulerat för våren och det är nu, i tinad och fuktig jord, som rötter till nya granrotskorgar ska dras, innan sommarens marker blir hårda och torra.
– Men hösten går också bra, lugnar Erna-Lill Lindén medan hon ställer fram ett par korgar på matbordet. Färgen är släkt med den på de blanka kopparbyttorna, på hyllan bakom.

Hon beskriver terrängen som hon letar efter i jakt på rötter. Steniga marker duger inte. Där blir rottrådarna krokiga efter att ha krånglat sig runt bumlingar och block. Gräsiga områden får också vara, det går inte att dra rötter genom svålen. Och skogsbrukets stora granplantager ligger ofta på gamla åkrar, där leran gör kraftigt motstånd. Om dessutom skogsmaskiner rullat in bland stammarna, har rottrådarna ofta huggits av eller körts sönder.

Det hon söker efter, säger Erna-Lill Lindén, är en granskog med knappt om undervegetation, där barrmattorna ligger tjocka och sviktande. Sandjord går också bra, den som istiden lämnat efter sig, och som går lätt att sila mellan fingrarna.
– Ja, förna eller sandåsar vill jag ha. Men det kan vara lite lurigt att hitta. Och det får inte växa pors och kråkbär där, med en massa rötter som är i vägen.

Det hörs att det är en trädgårdsmästare som pratar. Hon brukar ha en liten kratta med sig ut i skogen, och rafsa lätt med den för att få syn på granens ytligt växande rötter. Någon meter från stammen tar hon sedan tag om den rot hon valt ut och matar sig bort från trädet. Hon säger att det är lätt att bli girig.
– Det är tungt, man kryper fram där på knäna, drar och följer rötterna. Men när man väl hittat nån som är fin, åh, det är så roligt!

Just att både grenar och rötter går att hämta i skogen bara man först fått klartecken från skogsägaren, var ett av skälen till att hon föll för granrotskorgar för drygt fyrtio år sedan. Det var i början av 1980- talet. Hon och maken hade flyttat ut på landet, köpt ett skruttigt hus som behövde renoveras, hade små barn och »allt var ju så himla dyrt«. Hon hade gärna vävt och gjort en del annat också, säger hon, men hittade näverslöjden och blev via den uppmuntrad att testa granrotskorgar.
– Och allt var gratis, bara jag jobbade!

Arbetsskygg kan man inte kalla henne, inte heller idag som pensionär. Ute i den ett hektar stora trädgården ligger ett växthus på 100 kvadratmeter, fullt med värmeälskande grönsaker och frukter. I landen utanför växer kål, lök, potatis och morötter och i det lilla orangeriet står citronträd och inväntar sommaren. Det är mer än ett heltidsjobb, säger Erna-Lill Lindén, som under sitt yrkesliv valde att inte jobba så mycket som trädgårdsmästare, för att inte tappa lusten hemmavid. Hon hade också basen på gården i åtta år, när barnen var små, och höll då korgkurser parallellt. Oftast satt hon och flätade vid matbordet i köket. I hjärtat, som hon säger. Hon har ingen verkstad. Barnen är uppvuxna i doften av kåda och granbarr.
– Åh, det finns verkligen en tjusning i att hämta materialet själv.

Granen är Sveriges vanligaste träd, så man kunde tro att en rak gren är lätthittad. Men Erna-Lill Lindén skakar på huvudet. Det är därför hon vrider på nacken i bilen ibland. Hon behöver grenar till granrotskorgens stomme. Långa, raka och smäckra. De ska varken ha knotor eller tjocka bigrenar.
– Och det finns inga genvägar. Om det är en böj på grenen, får du dras med den sen.

Rötterna kan hon hämta när det passar. Det tar någon dag att dra dem och flera att skrapa av all bark. Hon gör det med baksidan av kniven, för att undvika att skada ytan. Korgarnas rötter ska ha en glatt och glänsande yta, inte luddigt avskavd. De grövsta klyver hon på mitten.
– Barka och klyv så fort som möjligt, tipsar hon. Om du nödvändigtvis måste vänta kan du lägga rötterna i frysen.

Efteråt virar hon dem till en härva och vill hon inte börja fläta direkt, får granrötterna torka för att blötas upp en halvtimme i ljummet vatten den dag hon vill komma igång.

Grenarna är det kinkigare med. De måste vara färska när hon jobbar med dem, för att gå att böja utan att knäckas.
– Jag täljer till dem på magsidan, på insidan av grenen, så att grovleken blir densamma över hela.

Sedan barkar hon dem innan korgandet drar igång.

Pedagogisk som hon är håller hon fram två gyllene grangrensringar, bägge sammanhållna med tunn najtråd. Hon för ihop dem så att de korsas. Det är så hon både skapar korgens stomme och definierat dess framtida proportioner. Djup, vidd och handtagets storlek.

Att korgskelettet görs av grenar har både med stabiliteten och beständigheten att göra.

Granträ är segt och stadigt. Grenarna är tåliga och står bra mot röta, det blir härdiga korgar i slutänden. Ofta var de potatiskorgar förr. Men grenar och rötter användes även till tunnband, bindslen för gärdesgårdar och till röttåliga rep. När något behövde sys ihop, ett svepkärl till exempel, kom ofta granrötter till pass.
– Korgarna kunde bli stående månadsvis med potatis i jordkällaren och ändå höll de perfekt i flera år. En pilkorg skulle ju bara klara en sådan behandling i någon säsong, konstaterar Erna-Lill Lindén och påpekar att hon kallar korgens revben för sprittjor. Det är över och under dem som hon flätar rötterna.

Själv lärde hon sig en gång i tiden av den gamle Hilding Karlsson från Sorunda. Till en början höll hon sig också till hans former, men så småningom hittade hon egna, inspirerad av ålderstigna korgar på Sörmlands museum, en mil hemifrån gården. Där Hilding satte korgarnas revben rakt och parallellt, karakteriseras Erna-Lills korgar istället av sprittjor i en solfjädersform.
– Det tog ganska lång tid innan jag fick till korgarna som jag ville ha dem. Men nu ser de ut som jag vill, säger hon och slänger ett öga mot köksbordet.

Äppelträden utanför det vita huset kommer snart att slå ut. En harpalt kryssar över ängen.

Idag är Erna-Lill Lindén en av ett fåtal i Sverige som till fullo kan konsten att fläta granrotskorgar. Och hon är inte övertygad om att framtiden ser så mycket ljusare ut. Det tar som allra minst en vecka att göra en korg, påpekar hon, och räknar både in tiden för att skaffa material och själva flätandet. Få köpare vill betala för det jobbet.
– Och jag har svårt att tro att så många framöver kommer vilja lägga alla timmars arbete på något som det är så svårt att få lönsamhet i. Även om vi förbjuder plastpåsar så, nej, jag tror inte på ett stort framtida sug efter korgar, säger hon bestämt, väl medveten om att även andra korgtyper lider brist på korgmakare.

Inte sällan försvåras yrket av att det är svårt få tag på bra material. Ett ensidigt skogsbruk som satsar mest på snabb tillväxt och vissa trädslag ställer ofta till det, och gör det exempelvis knepigt för den som behöver trä som vuxit och åldrats på specifika vis.

Kanske pågår ett slags upproriskt uppvaknande i slöjdarkretsar. Sedan något år tillbaka driver hemslöjdskonsulenter i Östergötlands, Skånes och Sörmlands län satsningen »Korgen lyfter« och tillsammans med Hemslöjdens riksförbund har de sjösatt en utbildning i korgslöjd, tänkt för yrkesmässigt inriktade slöjdare,  där Erna-Lill Lindén medverkar som en av kursledarna. Och när det här numret just kommit ut har det på Hälsinglands museum precis hållits ett korgseminarium. Runt om i landet pågår också flera korgutställningar parallellt.

Men Erna-Lill tvekar.

Kanske är det annat än yrkesmässigt hantverkande som är granrotskorgens framtid, funderar hon. Kanske handlar det snarare om en sidosyssla som känns meningsfull att hålla på med i en annars ofta abstrakt och skärmflimrande tillvaro. Hon återkommer till stunderna i skogen. Händerna i förnan. Rötternas sträckning. Doften av jord och barr.­