Rör inte min sax!

Saxen kan delas in i två huvudtyper: scharnérsaxar är den vanliga typen, som man hittar på diskbänken, i badrumsskåpet eller syskrinet. Den är smidd i två delar som hålls ihop av en nit eller skruv. Fjädersax är den andra sorten. Den är smidd i ett stycke och fjädrar ut när man inte trycker de två bladen mot varandra. Fårsaxen är ett
exempel på sådan.

Trots sin vardaglighet är saxen genialisk. Skruven som håller ihop skänklarna ger en hävstångseffekt som lånar handen extra kraft. Skänklarnas placering i förhållande till varandra är inte heller en slump. När man klipper med en vanlig sax i sin högra hand gör handens anatomi att tummen automatiskt trycker öglan lite utåt. Det betyder att skären pressas mot varandra och man får ett perfekt klipp. Det här gäller även saxar med symmetriska öglor som ibland (felaktigt) påstås passa båda händer. För vänster tumme trycker tvärtom skänkeln på samma sax aningen inåt, vilket gör att skären pressas isär och klippet blir trubbigt och mindre exakt. På saxar gjorda för vänsterhänta sitter skänklarna omvänt och effekten blir den motsatta.

Både scharnér- och fjädersaxar har funnits i Sverige i alla fall sedan vikingatiden. I Birka hittar man fjädervarianterna i kvinnogravar, bredvid nålhus och sländor. Scharnérmodellerna däremot, förekommer bara i överdådigt utrustade mansgravar. Man kan misstänka att de har använts för ansning av skägg, skriver Gustaf Trotzig i boken Metaller, hantverkare och arkeologi som gavs ut på Hemslöjdens förlag 2014.

De allra äldsta saxar som hittats kommer dock från Egypten. Fjädersaxmodellen tros ha uppfunnits där redan 1500 år före Kristus. Scharnérsaxar beskrivs första gången på 600-talet i texter av Sankt Isidor av Sevilla och tros redan då främst ha använts av frisörer och barberare. Hårstrån är sega, böjliga och något av det svåraste man kan klippa. Det är därför frisörsaxar kräver en helt annan skärpa än tyg- och pappersdito. Men en så vass egg blir också väldigt känslig. Klipper man nånting annat än hår är risken att den blir slö direkt.
– Det finns skräckhistorier om frisörer som bara lämnat sin kund i stolen för en minut, och just då passar kunden på att låna saxen och klippa ut en annons ur en tidning. Man blir rent kallsvettig, säger Matz Lützow.

En som inte undviker papper med sina saxar är konstnären Lisa Jonasson, känd för sina färgglada pappersklipp. Hennes bästa sax med två centimeter långa blad och vass spets köpte hon i Berlin för sju år sedan. Men när hon senare kom tillbaka till samma affär för att köpa fler hade modellen förändrats. Därför har hon bara denna enda älskling. Den är som en förlängning av hennes egna fingrar.
– En gång kom jag till ateljén och märkte att det hade hänt något med den. Det var en assistent som hade hjälpt min man med något sömnadsprojekt och så hade hon klippt av några trådar med min sax. Jag kände mig som prinsessan på ärten! Skillnaden märktes direkt.

Lisa Jonasson minns än idag korgen med saxar på dagis och hur hon hade stenkoll på vilken av dem som var bäst. Hemma hade familjen en kirurgsax av bra kvalitet.
– Det var en sån känsla av kraft! Med en bra sax kan man göra vad som helst. Man blir nästan som en trollkarl. Saxen är faktiskt det enda verktyg som jag har den känslan för, säger hon.

För att skona den lilla saxen använder hon större saxar, »fotfolket«, till allt grovarbete. På det sättet skjuter hon upp varje slipning. För snart kommer den lilla favoriten inte att hålla längre. Varje gång den ramlar i golvet får hon hjärtat i halsgropen.

Precis samma sak upplever konstnären och pappersklipparen Agneta Flock. Hon ska snart till Japan för sitt livs största utställning, i Kyoto. Och det är tur det, för hennes bästa sax behöver slipas och hon vågar inte lämna bort den till någon här i Sverige.
– Förlorar jag min sax förlorar jag mitt levebröd. Så dramatiskt är det, säger hon.
Hon har använt samma sax sedan 1989, Fiskars lilla nagelsax med vit plast kring fingeröglorna. Den är inte vacker, men bekväm. Numera har den exakta modellen tagits ur produktion.
– Det finns ingen likadan. Jag har sökt med ljus och lykta.

En gång lämnade hon bort den för slipning men oron över att bli av med den eller att jobbet inte skulle bli rätt gjort blev nästan för stor. I Japan har hon däremot hittat en knivsmed som gör det perfekt. Kanske hinner hon besöka honom nu i december. Om hon bara vågar ta med sig saxen i packningen. En gång var det nära att den blev beslagtagen i säkerhetskontrollen och då blev det ett himla ståhej.
– När jag klipper känner jag att jag sitter ihop med saxen. Den tar till och med över och ibland är det den som bestämmer. Jag tror att min sax är förtrollad, förklarar hon eftertänksamt.

Kanske är det något speciellt med just saxen. För det är många som verkar tycka att den är lite mer besjälad än andra verktyg.
– Jag älskar saxar, utbrister Camilla Pontén, rektor på Stockholms Tillskärarakademi, en skola som sedan drygt hundra år har en sax som det mest framträdande elementet i sin logga. Som tillskärare eller skräddare behöver man minst tre olika typer av saxar i sin ateljé, förklarar hon: trådsax, papperssax och skräddarsax. Skräddarsaxen är den heligaste.
– Man blir som tokig om någon använder ens favorit. Man blir som en Harley Davidson-ägare: Om du så mycket som sneglar på den är du dödens.

Hon säger att en bra sax är som ett bra vin. Den ska ha rätt balans, styrka, tyngd, skärpa, kropp och mognad.
– Det är det viktigaste redskapet man har. Utan den kan man inte göra någonting. Man blir kompis med den, kommer nära. När allt stämmer är det som att klippa i smör.

Precis samma ord använder Funny Livdotter, konstnär som främst arbetar inom det textila fältet. På hennes högra handrygg har hon en tatuering av en tygsax. Det är en avbildning av hennes äldsta favorit. Bladen går ner längs pek- och långfingrarna så att det ser ut som att den klipper när hon rör sig.
– För mig var det ett ställningstagande. Jag ville markera för min omgivning att jag menade allvar med mitt yrkesval. Textilen och konsten. Det är det här jag håller på med nu. När man tatuerar händerna gör man ju arbetsmarknaden lite mer begränsad för sig.

Hon beskriver saxen som »jätteviktig« och använder den dagligen, konstant.
– Det jag gillar med saxen i jämförelse med pennan är att den gör ett negativt avtryck istället för pennans positiva. Det känns mer aggressivt och handfast att ta isär nånting än att bygga från ingenting. För min del använder jag den väldigt mycket för att släppa spärrar, att våga ha sönder. Då är det väldigt viktigt att ha en jäkligt bra sax.

Ändå verkar det vara bland frisörer och barberare som de verkliga saxfinsmakarna finns. Håkan Ström har mästarbrev i frisöryrket och driver sedan några år
tillbaka barberarsalongen Barber & Books i Stockholm. Han arbetar med fyra olika typer av saxar. Det sju tum långa »svärdet«, en mellanstor frisörsax, en detaljsax för finlir runt öron och skägg och en effilersax eller urtunningssax, där ena skäret ser ut som en kam.
– Vi barberare jobbar gärna med svärd för att du får ett bättre moment när du öppnar en lång sax. Rörelsen med tummen blir inte lika stor som med en kort.

Han känner igen sig i Camilla Ponténs beskrivning av revirtänk kring saxen.
– Man använder inte varandras saxar. Det är tabu. Om någon går och tar en annans sax, då får man räkna med repressalier. I allra högsta grad.

Hårtorkar, borstar och andra redskap är det inte lika känsligt med. Det är just saxen som är helig.
– De är precisionsverktyg. Handskas man inte bra med dem så går de sönder. När en sax är ny så tar det ett tag innan du jobbar in den och den sätter sig. Den formar sig efter ditt sätt att klippa. Därför är de ytterst personliga.

Medan vissa frisörer vill testa nya saxar och gärna byter märke och modell är Håkan Ström mer konservativ. När han hittat en sax som passar hans hand, med stål som håller skärpan och som skär hela vägen ut i spetsen, då håller han sig till den.
– Jag har hållit på i 32 år. Jag skulle i princip kunna klippa med förbundna ögon. Jag vet exakt var spetsen är. Får man en sax som är två millimeter längre så klipper man sig
i fingrarna. Så små marginaler är det.

Samtidigt poängterar han att saxen inte gör frisören. En bra barberare ska kunna skära med en glasbit. Men bra verktyg gör jobbet så mycket lättare. Det finns frisörsaxar som kostar ända upp till 25 000 kronor men Håkan Ström menar att man kan få en bra sax för en femtedel av det priset.

Med tanke på summorna som många frisörer och barberare är beredda att betala för en riktigt bra sax finns det kanske en möjlighet till försörjning här, för den smed som specialiserar sig.
– Omöjligt är det inte, säger Mattias Helje, själv smed och lärare i smide vid Sätergläntan, institutet för slöjd och hantverk. De senaste åren har han undervisat studenterna där i konsten att smida en sax.

– Det är ett spännande hantverk! Eggarna måste gå perfekt mot varandra. Äldre saxar är alltid smidda i järn med stål påvällt i själva skäret. Ämnena smids samman och blir ett. Det är ett av de knepigaste och mest intressanta momenten. I en kniv ligger stålet skyddat inne i järnet, men på en sax ligger det öppet på insidan av skänkeln, det är lite mer känsligt på så sätt.

Mattias Helje har en liten samling av handsmidda skräddarsaxar från 1700- och 1800-talen. Han säger att påkostade, fint gjorda saxar går att köpa för nästan ingenting. Det är ingen som samlar på dem.
– Saxen som redskap är väldigt undervärderad. Trots att det är så fint smide blir den inte uppskattad på samma sätt som en kniv. Men det brukar ju vara så, att det som har med manliga sysselsättningar att göra blir högre värderat än sådant som anses kvinnligt. Så har jag tänkt, iallafall.

Så trots alla vittnesmål om kärlek, närhet och förtrollning är saxen ändå lite av en underdog. Eller som barberaren Håkan Ström påpekar:
– Den är faktiskt bara ett verktyg.­