Rödlistad kunskap

Men plötsligt glesnar stammarna och där längs vägen med utsikt över en hage och en lång smal sjövik bor Ingrid Andreasson tillsammans med sin man Karl Erik.

Här har hon sin ateljé där hon väver kyrkotextilier, mattor och dukar. Och här binner hon. Ute i det svala lagerrummet står bastagrytan och kokar.

Den som binner gör bruksting av granbast. Ingrid Andreasson är binnare av – minst – tredje generationen och behärskar konsten till mästarnivå. Men det var inte självklart att hon skulle ta vid där hennes far slutat. Länge visste hon inte ens om att hon var dotter till en bastabinnare.
– Nej, pappa bann aldrig när jag var liten. För dem som vuxit upp med binnet var det ett fattigdomsbevis att man var tvungen att hålla på. Det var först när vi startade hembygdsföreningen som det kom fram att pappa kunde binna, säger hon och skrattar.

Bastabinne är ett gammalt hantverk, kanske med anor från fornnordisk tid, berättar Ingrid.
– Vi har belägg för att människor bunnit i Ödenäs i alla fall från 1700-talet, men vi tror att det gjorts längre än så.

Det som banns var rep och olika slags kassar. Sillakass, mulakass och knytnävskass var vanligast. Sillakassen, ett slags sladdrig och gles korg, användes som fiskeredskap. I perioder gick sillen in i stora stim längs Bohuskusten och fångades genom att man helt enkelt stoppade ner kassen i vattnet och drog upp den full av fisk. Vattnet rann ut genom maskorna liksom småsillarna som slank tillbaka ner i sjön.

Mulakassen i sin tur hängdes runt mulen på hästar och oxar för att de inte skulle stanna och beta ideligen och den lilla knytnävskassen var som namnet antyder inte större än en människas hand.

Repen som gjordes av granbast såldes till sjöfolk längs kusten. Granbast blir stark och seg i kontakt med vatten till skillnad från exempelvis lindbast som lätt ruttnar när den blir blöt.

I Ödenäs, precis som på många andra håll i Sverige, slöjdades det till husbehov långt in på 1900-talet. Det täljdes skedar och slevar, flätades korgar, vävdes, syddes och stickades. För de fattiga småbönder som brukade de magra och steniga jordarna i Ödenäs, var binnet en viktig inkomstkälla. Uppköpare gick runt i stugorna och köpte kassar, eller bytte varor mot bastabinne.

Dessutom tog handlaren i byn emot bastabinne, som kördes med häst och vagn till Göteborg eller fraktades över skogen till Norsesund, där kassarna transporterades vidare med tåg.

Från Göteborgs hamn exporterades under 1850-talet över tiotusen sillakassar, så produktionen var stor ute i stugorna. Men vart alla dessa kassar tagit vägen vet man inte i dag.

Arbetet var motsträvigt, tungt och tidskrävande.
– Karlarna tog bast. Kvinnor och barn bann. De som var duktiga kunde binna ett dussin kassar på en dag, men då var det också långa dagar.

Själv lärde hon sig hantverket från några av de gamla i byn i samband med att hon var med och startade hembygdsföreningen i början av 1970-talet. Det låg i tiden att utforska sitt kulturarv och sin hembygd och det fanns ännu många slöjdare som kunde visa och lära upp den yngre generationen.
– Lasse som lärde upp mig, Helgas Lasse som han kallades, var så väldigt angelägen om att jag skulle lära mig att ta bast trots att kvinnor inte gjort det förr i världen. Han satt bredvid mig och visade. »Du ska inte ta så långt åt kärna, du ska ta mer åt yta«, sa han.

Ingrid Andreasson lyfter på locket till bastagrytan, det ryker och en doft av varm gran sprider sig. Hon tar upp ett bastaträ och bollar det heta träet mellan händerna innan hon prövar att dra av barken med en kniv. På det första vill det sig inte, men från det andra släpper barken i ett enda stort stycke.

Hon ska visa hur man binner, hela den långa processen. Fast själva granen fällde hon och Karl Erik redan för några dagar sedan och högg upp i knappt meterlånga stycken.

När hon dragit av barken sätter hon sig i den ljusa ateljén med det avbarkade bastaträet mellan fötterna på golvet. Med en kniv skär hon ett snitt tvärs över träets årsringar och drar av ett blankt, centimeterbrett och långt träspån med kniven. Det är ytveden, »yta», där årsringarna är täta som blir bra bast. Kärnan som är spröd och skör har hon huggit bort redan innan hon kokat träet.

Ingrid Andreasson drar av bast efter bast som hamnar på golvet och ligger där skimrande som en hög med tuppfjädrar. Hon tar upp några och börjar tvinna de lövtunna spånen till en »tott«, som det heter i binnesammanhang, en lång tvinnad bastsnodd. När totten är en halvmeter lång knyter hon en ring med den och lägger till mer bast som hon tvinnar ihop med den tidigare och sedan binner hon ögla efter ögla runt den första. Maska efter maska, säger hon själv. Till slut har hon en liten rundel, den ser ut som en blomma. Det är början på en botten till en kasse.

Det skulle dröja tjugofem år innan hon valde att satsa helt på hantverk. Ingrid Andreasson växte upp i Stockholm men tillbringade somrarna i Ödenäs varifrån hennes pappa kom. Hennes mammas släkt kom från Dalarna och därifrån lärde hon sig väva. Men både vävningen och bastabinnet var något hon sysslade med vid sidan om resten av livet. Hon utbildade sig till lärare och kantor och när kärleken råkade vara Karl Erik Andreasson från just Ödenäs flyttade hon dit i mitten av 1960-talet. Fyra barn och tjugofem år som lärare blev det innan hon tog en paus, ett sabbatsår, och förverkligade sin dröm om att få väva mer. Under en kurs på Sätergläntan väcktes lusten att ta upp bastabinnet ordentligt.

Och bunnit har hon gjort. På hembygdsdagar, kurser, demonstrationer och hemma i ateljén. Där hänger klassiska sillakassar men också nyare modeller: Handväskor med läderremmar till axelband, grytunderlägg, toalettpappershållare, fönsterprydnader och hallmattor.

Hon har också experimenterat med att kombinera binnet och vävning. Ingrid Andreasson visar mattor där hon vävt in granbast som löper som ett guldornament genom väven. Granbast är ljus som björkträ när den är färsk men mörknar med tiden och får en djup guldglänsande ton.

Men det är ett utmanande material. Vasst och motspänstigt värjer sig fibrerna i nybörjarens händer mot att tvinnas till jämna och fina tottar. Det kräver starka nypor och erfarenhet för att få till lagom mycket snodd så att ringarna blir runda och fina. Och lång tid tar det, minst tio tolv timmar att binna en kasse.
– Visst får jag ont i handlederna och kroppen av att sitta still länge och ibland funderar jag ju verkligen på varför jag håller på, säger Ingrid och lägger ner händerna i knäet en stund.
– Men jag känner att jag förvaltar ett kulturarv. Både för Ödenäs, där binnet haft så stor betydelse, men också för min egen familj. Både min pappa och farmor bann och vem vet hur många generationer bakåt som bunnit.

I dag saknas inte bara människor som kan och vill lära sig hantverket. Det råder också brist på material. I det moderna skogsbruket finns inte plats för bastagranar. I skogsbolagens skogar är träden planterade och växer glest och snabbt. En bastagran behöver motsatta förutsättningar. Den ska växa tätt under andra träd för att utvecklas långsamt och få täta årsringar. Ingrid och Karl Erik har egen skog men där har de tagit de granar som varit lämpade. Och för nya bastabinnare är just bristen på material ett stort problem. Det är inte alla som har egen skog att hämta ur och gammal skog där träden växer tätt och långsamt är det numera ont om i Sverige.

Ingrid säger först att det vore sorgligt om hantverket skulle dö ut helt. Hon har ägnat flera decennier åt att lära sig det, visa, vidareutveckla och lära ut och i dag känner hon inte till någon annan slöjdare som håller på aktivt med binnet. Just bastabinne med granbast förekommer inte heller någon annan stans i världen vad hon vet, även om människor slöjdat av andra sorters bast i alla tider.
– Fast när jag är ute och visar så kommer det alltid fram någon och berättar en historia om binne, så det finns ännu folk som har en relation till det.

Men sedan ser hon pillemarisk ut och säger att man kan fråga sig varför det är viktigt att bevara hantverket.
– Ja, varför ska man det?  Jag har inget bra svar. Men det handlar om mångfald. Precis som i naturen behövs det mångfald inom slöjden. En mångfald av olika tekniker. Bastabinne är vackert, roligt, och speciellt.

– Jag tycker det är viktigt att bevara kunskapen i händerna.

Och så berättar hon om femtonårige Martin som vill lära sig binnet och som redan är riktigt duktig.