Nio linnen, sjutton par strumpor, en ylletröja, ett förkläde, fem bomullskläden och ett par muddar.
Så här i efterhand kan vi konstatera att det blev så fel – och så rätt – samtidigt. Året var 1844 och på ett gods utanför Värnamo hade »Mormor på Herrestad«, Emelie Petersen og Eckerdt, dragit igång en fruntimmersarbetsförening. Så småningom skulle den gå till historien som det första syföreningsmötet här i landet – och vara med och bana väg för kvinnors inflytande i samhället.
Men det visste hon inte då.
Emelie Petersens tanke var istället, kortfattat, att be och arbeta. Och att under religionens flagg och inflytande, tillsammans med likasinnade, göra konkret nytta för andra. Att »otvunget arbeta med våra händer för Lapparne«, som hon skrev i ett brev samma år.
Religionen var inte det nya här.
Eller viljan att influera samerna.
Inte heller att det satt en präst med på symötena.
Men att en grupp kvinnor organiserade sig, höjde blicken och hade som mål att på egen hand hjälpa människor bortom den närmaste socknen – i det här fallet med gåvor, och när föreningsidén med tiden spred sig, med pengar från handarbetsförsäljning – det var både banbrytande och kontroversiellt under en tid då kvinnors plats ansågs vara i hemmet. Formellt sett var Emelie Petersens syförening till och med olaglig.
På något håll betalade handarbeten för belysning över en skolväg, en annan gång för en gemensam tvättstuga.
Mer än 160 år senare skriver teologen och forskaren Cecilia Wejryd i sin bok om Svenska kyrkans syföreningar, att det är »rimligt att tro att en grund för Sveriges engagemang för global rättvisa lades i syföreningarna«. För i kölvattnet av urmötet i Småland, kom nya föreningar att skjuta upp som svampar ur jorden, både inom kyrkan och inom de spirande folkrörelserna, som nykterhets- eller arbetarrörelsen, men också inom ideella organisationer som Röda korset och i små, lokala grupper där kvinnor ville driva frågor utanför hemmet. På något håll betalade handarbeten för belysning över en skolväg, en annan gång för en gemensam tvättstuga.
Kvinnohistorikern Louise Waldén, som är med via telefon från Spanien, har en egen favorit bland de mer lokala initiativen: En fyr i trakterna av Skanör-Falsterbo.
– Kvinnorna ville ha tillbaka sina män från sjön och då behövdes en bättre fyr. Alltså sydde de ihop till en, säger hon.
Inspirationen till de första syföreningarna kom från Tyskland och England men bränslet kom från samtiden. 1840-talets Sverige präglades av snabba samhällsförändringar och hastig befolkningsökning. Kolera och tuberkulos spreds som löpeldar, fattigdomen var utbredd – och en insikt om behovet av sociala reformer började breda ut sig i samhället. Eller som Cecilia Wejryd konstaterar över telefon från hemmet utanför Örsundsbro:
– Det handlade om att försöka förhindra revolution. Tanken var att när den andliga fattigdomen avhjälptes skulle också sedeslöshet, fattigdom och motsättningar försvinna.
Att sen de samiska barnen vid missionsskolan i norr, som Emelie Petersen hade i tankarna när hon drog igång föreningen på Herrestads gods, fick ett paket med kläder som de varken behövde eller efterfrågat, var en nybörjarplump i protokollet. Emelie Petersen styrde upp det efteråt och lät påbörja en produktion av vadmal i bygden istället, som faktiskt kunde komma till användning.
Kvinnors försök att nå utanför den privata sfären har ofta mött motstånd. Jag ser sömnadssammankomsterna som en strategi.
Ett sekel senare, vid andra världskrigets utbrott, fullkomligt exploderade intresset för att vara med i en syförening. Ordet »beredskapsreligiositet« myntades i samma veva. Men under ett par iskalla krigsvintrar handlade det nu inte om försäljning, utan om att sticka yllesockor, tröjor, öronlappar, halsskydd, halsdukar, handledsvärmare, knäskydd och vantar till soldater i fält, hemma och i Finland. Syföreningarna bjöd på ett nät av organiserade handarbetskunniga över hela landet som raskt kunde omvandlas till beredskapskommittéer – och med ens uppvärderades också gruppernas arbete i folkdjupet. Syföreningarna sågs nu som en samhällsresurs.
Men även efter kriget fortsatte medlemmarna att strömma till. År 1960 hade enbart Svenska kyrkans syföreningar runt 144 000 medlemmar. Genom handarbeten, basarer och auktioner drog de in enorma summor pengar. Rekordåret 1980 handlade det i kyrkans fall om 58 miljoner kronor! I en icke hotfull kringmanöver.
– Kvinnors försök att nå utanför den privata sfären har ofta mött motstånd. Jag ser sömnadssammankomsterna som en strategi för att bemästra det problemet, säger Cecilia Wejryd.
Men strategin uppskattades aldrig av alla.
– Inom den tidiga kvinnorörelsen har jag inte hittat en enda syförening, konstaterar Louise Waldén.
– Det tror jag beror på en djup misstänksamhet mot handarbete bland de kvinnorna. De såg stickor, garn och nålar som del av ett kvinnoförtryck.
Det var läge att se upp för kvinnofällan.
Cecilia Wejryd nickar. Syföreningarna har genom åren spelat olika roller, påpekar hon. Under 1800- talet: frigörande och normbrytande. Som ett sätt att diskret utvidga ett annars väldigt trångt manöverutrymme.
– Man ska minnas att kvinnliga präster inte tilläts förrän 1958 och att valbara poster var tillsatta av män. Genom att samla in pengar att påverka omvärlden med, fick medlemmarna betydelse i samhället, säger hon och berättar om ett nätverk av föreningar i Gästrikland som drog in så mycket att de kunde avlöna sex predikanter.
– I och med att kvinnorna stod för pengarna, var det också de som fick göra den första sållningen, åka runt och lyssna på predikande män för att välja ut toppkandidater. Det var nytt, säger Cecilia Wejryd.
Men 1900-talet blev annorlunda. Då, påpekar Cecilia Wejryd, utvecklades syföreningarna inte sällan till platser som konserverade kvinnorollen istället för att utvidga den. Nu var det egenskaper som ansågs höra till en »riktig kvinna« som uppmuntrades runt kaffebord med sju sorters kakor. Ödmjukhet och tjänande. Duktighet, kompetens och generositet. Skicklighet vid sybåge och stickor.
Ett samarbete med hemslöjdsrörelsen under efterkrigstiden gjorde tyvärr inte saken bättre. Det menar både Louise Waldén och Cecilia Wejryd.
– Då blev ögat strängt. Man började vända på handarbetena och granska avigsidor. Somliga kände sig tillintetgjorda. Man blev mer kontrollerande gentemot varandra och enbart vissa textila tekniker ansågs godkända eller bra nog. Än idag är virkning en mindre uppskattad teknik på syföreningsmöten, säger Cecilia Wejryd.
Hon talar av erfarenhet, trogen auktionsbesökare som hon kallar sig.
– Jag brukar köpa raggsockor. Det går alltid åt. Och så köper jag broderade dukar av den riktigt stora bordsmodellen och ger till mina barn. Sådana skulle de aldrig ha till middagsborden annars.
Men alla textila samarbeten har inte handlat om pengar.
Nu vänder vi blicken mot syjuntan istället.
Syjuntan har fungerat som en täckmantel för kvinnors samvaro. Där har man dryftat egna frågor, de som inte rymts i det offentliga samtalet
Själva ordet verkar ha dykt upp på slutet av 1800-talet, även om efterledet junta är äldre och genom åren exempelvis har betytt sällskaplig sammankomst, kotteri och politisk sammanslutning.
Louise Waldén ser likheter med militärjuntor.
– Också syjuntan är en liten krets där man väljs in och själva poängen är att det man talar om i gruppen stannar där. Endast i totalt slutna grupper kan man vara helt öppen, säger hon.
Handarbetet är ett medel. Samtalen är viktigast.
– Syjuntan har fungerat som en täckmantel för kvinnors samvaro. Där har man dryftat egna frågor, de som inte rymts i det offentliga samtalet. Syftet har ofta varit terapeutiskt, att få tala om sorger och bekymmer. En gång i tiden fungerade också rummen som en form av dold offentlighet. Efter mötet gick man hem till gubben och berättade för honom hur han borde rösta, säger hon, gör en paus och lägger till:
– För mig är syjuntan väldigt mycket stramare än vulgäruppfattningen, där den är en skvallercentral och kacklande hönsgård.
På sitt rum på Uppsala universitet har doktoranden och språkvetaren Maria Johansson en likartad uppfattning.
– Ja, det finns en spridd idé om att man bara sitter och babblar.
Hon påminner om uttrycket »rena rama syjuntan«. Men Maria Johansson vet bättre än de flesta hur snacket går på handarbetsträffar. I sin masteruppsats för tre år sedan spelade hon in och analyserade samtalen i en kyrklig syförening, en stickklubb och en feministisk, aktivistisk syjunta.
– På pappret kan grupperna se ut som motpoler till varandra. Men den aktivistiska syjuntan och den kyrkliga syföreningens träffar är faktiskt väldigt lika. Det är svårt att hitta skarpa gränser. Man fikar och man har ansträngt sig för att det ska bli trevligt. Det är hembakat på båda ställena men veganskt på den ena, om man säger så, konstaterar hon.
Vi behöver anledningar för att ta oss tid. Både bokcirkeln och syjuntan handlar nog till stor del om legitimitet att ses.
Också samtalen är till förvillelse lika – åldersskillnader, stad eller land och typ av grupp till trots. Och hon skulle inte karakterisera dem som babbel.
– Jag upptäckte att mötesdeltagarna skapar samhörighet genom värderingar och beröm. Och samtidigt delar de med sig av kunskap, säger Maria Johansson.
Även Annelie Holmberg, som är lektor i textilvetenskap, vill rikta ljuset mot den kunskap som delas gruppmedlemmar emellan. Men hon känner sig kritisk till själva ordet syjunta. Det banaliserar, tycker hon. Hon kallar hellre träffarna för symöten, även om också hon ser att det inte alltid är hantverksbehovet som är främsta skäl till sammankomsterna.
– Idag finns det inget som hindrar oss från att ses, men vi behöver anledningar för att ta oss tid. Både bokcirkeln och syjuntan handlar nog till stor del just om legitimitet att ses. Man bokar in nästa möte i almanackan, så att det blir av.
Men att antalet syjuntor efter en period av nedgång nu verkar bli fler igen, kan nog också ha just med handarbetet att göra. Louise Waldén får sista ordet.
– Jag tror att allt fler känner en växande ovilja mot allt som är abstrakt och digitalt. Istället vill man se något som man åstadkommit själv. Jag är en av dem som behöver det. Den här världen är för abstrakt för mig. Hantverk och handarbete däremot, det är väldigt konkret.