Rätten till rymd

I den lilla nybyggda präriestaden Lone Tree i Iowa har Ellen Harding Baker precis trätt sin nål. Hennes man driver en butik och själv jobbar hon som lärare på små landsortsskolor. För att på ett seriöst vis kunna undervisa om det kosmos som
intresserar henne har hon bestämt sig för att brodera solsystemet på ett lapptäcke. Först sju år senare ska hon bli klar. En lokaltidning rapporterar då kort:

»Lapptäcket har hela solsystemet korrekt inarbetat. Damen åkte till Chicago och observerade kometer och solfläckar genom ett teleskop för att vara helt säker.«

Lapptäcket är större än två kvadratmeter, broderat med ull- och silkestråd och runt solen i mitten snurrar de planeter och himlakroppar som dittills hade upptäckts. Bland dem Coggias komet som synts fara över himlen på våren 1874.

Men Ellen Harding Baker är inte först med att brodera kometer. Redan på Bayeuxtapeten från 1070-talet finns Halleys komet avbildad, sydd i stjälk- och dubbel läggsöm.

– Idag har vi en ganska klen kontakt med stjärnorna på grund av ljusföroreringar, men redan före astronomins framsteg fanns en bred folklig kunskap om stjärnhimlen. Planeter, Vintergatan och meteorer hörde till vardagen så fort det var mörkt och molnfritt. Vackra, kittlande, storslagna och mystiska. Det är en stark orsak till att de alltid letat sig in i konsten, säger Anders Nyholm, doktor i astronomi.

Hösten 1886 står Harriet Powers redo. Tio år före Ellen Harding Baker föddes hon som slav på ett plantage i Georgia. Nu är hon fri. Med nål och tråd, en symaskin av märket Singer och flerfärgat bomullstyg har hon vid sidan av det hårda arbetet på sin farm jobbat ivrigt. På den stora bomullsfestivalen i Athens, Georgia ska världen få se hennes verk – ett lapptäcke med bibliska motiv i en helt egen stil.

»Aldrig har jag sett en så originell design«, minns den unga vita konstnären Jennie Smith som blev så tagen av Harriets lapptäcke att hon genast försökte köpa det. »Men det var inte till salu, inte till något pris.«

Insprängda bland berättelserna om Adam och Eva, Kain, Abel och Jesus, sydda med en applikationsteknik som forskare idag härleder till områden kring västafrikanska Benin, syns solar och månar och Satan mitt i stjärnhopen Plejaderna.

Ett par år senare får Harriet Powers och hennes man det tufft med ekonomin och till slut erbjuder hon trots allt Jennie Smith att för tio dollar köpa lapptäcket. Hon får fem. Ungefär 1300 kronor i dagens pengavärde.

På nästa täcke skiner hennes intresse för himlavalvet igenom ännu mer. I femton rutor blandas scener ur Gamla och Nya Testamentet med dramatiska himlahändelser från Harriets närtid. Dit hör Leonidernas meteorregn som satte skräck i människor och djur den 13 november 1833.

Idag hänger både Ellen Harding Bakers och Harriet Powers lapptäcken på museum, men av sin samtid möttes de inte av någon vidare förståelse. En journalist som såg Harriet Powers första lapptäcke på en utställning 1895 beskriver det som ett verk av en okunnig analfabet vars oupplysta hjärna inte förstod bibelberättelserna som hon fått höra. Stämpeln hängde länge kvar och det är först på senare år som historien skrivits om, efter att brev som Harriet skrivit upptäckts. Och Ellen Harding Bakers ambition att lära ut astronomi med hjälp av sitt lapptäcke kallades av den rikstäckande tidningen New York Times för »komisk«.

Att det var komiskt skulle nog Maria Mitchell däremot inte hållit med om. Som USA:s första professionella kvinnliga astronom visste hon vad hon talade om.

Visserligen var hennes känslor för handarbete kluvna. Årtionden innan kvinnor ens fått rösträtt var hon en ivrig förespråkare för kvinnors rättigheter i allmänhet och rätt till högre utbildning i synnerhet, och den 15 februari 1853 beskriver hon nålen som »en boja som har hindrat kvinnor mer än detta lands lagar«.

Rutinobservationer må vara tråkiga, men de är mindre tråkiga än en ändlös repetition av samma mönster i en virkning.

Men hon ser också hur en person som är tränad i hantverk kan ha nytta av sin erfarenhet om hen ges chansen att lyfta blicken mot skyarna.

– Rutinobservationer må vara tråkiga, men de är mindre tråkiga än en ändlös repetition av samma mönster i en virkning, hävdar hon.

Dessutom, lägger hon till, borde ett öga som tränats i att i timtal följa små, små stygn vid en sybåge, kunna upptäcka även den minsta skiftning i universum – och två-tre timmar i observatoriet vore snarast en ren befrielse för någon som vanligtvis tvingats sy från morgon till kväll.

– Än idag finns en utbredd ojämlikhet inom astronomin, även om det sakta går åt rätt håll. Men på 1800-talet var fältet verkligen inget som en kvinna förväntades syssla med professionellt. Skulle de slå sig in i den extremt gubbiga världen behövde de bli sin egen lyckas smeder. Och ha väldigt goda förutsättningar, säger Anders Nyholm.

Rätt förutsättningar såg Caroline Herschel med tiden till att skaffa sig trots att oddsen var låga från start. Med tiden skulle hon, tillsammans med sin bror astronomen William Herschel, komma att upptäcka komet efter komet på himlavalvet. Men vägen till framgång var lång.

Sommaren 1761, när Caroline Herschel är tio år, drabbas hon av tyfus. 140 centimeter lång stannar hon i växten och hennes mor avskriver alla sina förhoppningar om att dottern någonsin ska gifta sig. Det får bli hemarbete istället, bestämmer hon. I ett brev beskriver Caroline sitt öde som familjens Askunge.

– Jag jobbade heltid med att sticka strumpor till mina bröder.

Men vändningen kommer när brodern William lyckas övertyga modern om att 22-åriga Caroline ska få komma över till England från Hanover. Inför resan stickar Caroline
bomullsstrumpor som ska räcka till familjen »i minst två år«.

Resten är historia. Hon blir sin brors högra hand inom astronomiforskningen och forskar också på egen hand. I pauserna mellan banbrytande kosmiska upptäckter
fortsätter hon emellertid att sy och brodera, ända upp i 90-årsåldern.

Men kopplingarna mellan hantverk och kosmos tar inte slut här. Ta till exempel kosmonauten Valentina Teresjkova, textilarbeterskan som 1963 blev den första kvinnan i rymden. Eller hur hemmabyggda teleskop revolutionerade amatörastronomin i Sverige på 1940-talet. Eller hur Nasa-astronauten Karen Nyberg 2013 blev den första personen någonsin att sy i rymden.

Men kanske kan vi runda av med ännu ett textilt verk. Ett som visserligen fick sin skapare sparkad från jobbet, men som också ledde till en ny bana i livet för en av svenskt hantverks starkast lysande stjärnor.

Året är 1909 och på Stockholmsutställningen ställer Märta Måås-Fjetterström, som då är föreståndare på Hemslöjden i Malmö, ut sin vävnad Staffan Stalledräng. Hon är inspirerad av en orientalisk matta som hon sett på en utställning några år tidigare och bland stjärnorna som blänka på himlen syns bland annat en korrekt återgivning av Orion.

Hennes djärva nytänkande väcker uppmärksamhet, men tolereras inte av den då konservativa hemslöjdsföreningen som ger henne kicken. Tio år senare startar hon den ateljé som ska komma att bli en institution inom svenska vävning.

När Märta Måås-Fjetterström dör lämnar hon närmare 700 skisser på vävmönster efter sig. I en av sina sista anteckningar skriver hon:

»Innan du kan avsluta är livet slut. Jag önskar att jag kunde fortsätta på en annan planet…«