Året var 1992 och Per-Åke Backman var tillbaka i föräldrahemmet. Efter ett par terminer som glad student i Stockholm hade förhoppningen om att läsa vidare grusats. Han hade inte fått plats på kursen i konstvetenskap. Han var pank och utan jobb och hade ingen annan lösning än att återvända hem.
– Man sitter i pojkrummet och ens livsdröm har kraschat. Jaha, jag kom inte längre. Det var känslan, säger han idag när han berättar om hur det kom sig att han började göra sina uppmärksammade och prisbelönta halmkronor.
– Och då, ja något skulle jag ju göra, så jag provade att göra en krona.
Rågen i ryggen
»Jag kan bättre än så här, det känner jag varje gång«, säger Per-Åke Backman och betraktar sina vajande halmkronor. De hänger överallt numera. Det beror på att en dröm gick i kras.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här

I år firar han tjugofem år som konstnär och slöjdare och förbereder som bäst sin jubileumsutställning.
Att han tog till halmen tackar han farmor för.
– Min farmor, född 1904, hade lärt sig från sin mormor att klippa får, karda ull, sticka och väva. All sådan kunskap hade hon, även om hon inte var bokligt bildad. Jag var ofta med henne trots att jag var för ung för att ta det till mig. Men i hennes hus på vinden, hittade jag takkronor i halm som hon hade påbörjat men inte slutfört och jag ville också testa.
Kronorna han gör är skira, luftiga skapelser. De hänger överallt i tak och fönster hemma hos Per-Åke i byn Lycka utanför Leksand. Men utöver de strikt geometriska halmkuberna, trianglarna och romberna pryder också förgyllda hönsägg, tunt kardad ull och pappersblommor de svävande kropparna. Så såg inte farmors halmkronor ut. De var gammaldags utformade med ett sexkantigt tak av strå, och därifrån hängde girlanger och figurer av halm, tygspill, ulltussar och pappersbitar – dialektalt kallade »flugguskepp«.
– När jag skulle göra min första krona så gjorde jag fel, det är ju ofta så det börjar, berättar Per-Åke och skrattar. Jag förstod inte att man börjar i mitten och flätar sig utåt. Istället knöt jag ihop sex strån till en yttre ram som då ställde sig upp i två hörn och bildade en helt annan form som jag byggde vidare på.
Resultatet blev kronan Sevilla som vann andra pris i en tävling som Dalarnas Hemslöjdsförbund hade utlyst just det året. Sedan dess har Per-Åke experimenterat och provat sig fram till nya former och konstruktioner som hålls ihop av blekt lintråd. Lite hård, tunn och vass.
– Den blekta tråden har bra styrsel. Jag behöver inte ens en nål för att trä den genom strået, förklarar han och fortsätter:
– Det finaste berömmet får jag från arkitekter som står och tittar och tittar och sedan frågar: hur får du bärighet i det?
– Det är det jag hela tiden utmanar, att få det att bära sig. Gör jag
en millimeter fel blir kronan skev eller viker sig. Det handlar om millimeterprecision och matematik, säger han.
Manshög och grågrön stod den böljande på så mycket som en tredjedel av åkermarken under 1800-talet. Men idag används bara en procent till rågodling.
Halmen som Per-Åke Backman använder är svedjeråg, en gammaldags sort som fått växa sig nära två meter hög. Sådan råg är svår att få tag på idag, eftersom den konventionellt odlade rågen i Sverige behandlas med tillväxthämmande ämnen. Det görs för att stråna inte ska bli långa, rangliga och lägga sig ner om det blåser eller regnar hårt. Argumentet är bland annat att »liggsäd« försvårar skörden. Men Naturskyddsföreningen varnar för att det förekommer rester av stråförkortningsmedel i den råg som i slutänden hamnar hos konsumenter. Och forskningen vet sen tidigare att de ämnena, även i låga doser, påverkar åtminstone djurs reproduktion.
Den förkortade rågen går heller inte att använda till slöjd.
– Ett halmstrå har knän, förklarar Per-Åke Backman och visar ett strå med karakteristiska leder, en slags knutpunkt där strået liksom tar ny sats och växer vidare.
– Det är biten mellan knäna som jag använder, säger han och visar ett strå där den delen är ungefär tjugo centimeter lång.
Redan de gamla grekerna och romarna kände till råg men odlade inte någon större mängd. I Sverige har sädesslaget kultiverats sedan 1000-talet och från medeltiden och framåt var det en viktig basvara. Rågen är korsbefruktande och blommorna öppnar sig alla samtidigt och kastar ut sitt pollen i stora moln. Därifrån kommer uttrycket »rågen ryker«.
Manshög och grågrön stod den böljande på så mycket som en tredjedel av åkermarken under 1800-talet. Men idag används bara en procent till rågodling. Ändå går kanske sädesslaget mot ljusare tider. Ett ökat intresse för hälsa och kost gör eventuellt att de fiberrika kornen – fyllda med B-vitaminer och mineraler som zink och magnesium – lockar mer igen. Råg innehåller också mer fibrer än exempelvis vete och havre, vilket ger en lång mättnadskänsla och dagens surdegsbagare använder den mer än gärna. »Råg i ryggen« är annars ett uttryck som använts sedan gammalt och antyder att den som äter råg blir stark till både kropp och sinne.
Efterfrågan på halm till slöjd ökar också försiktigt.
Det berättar Eva Bryntesson på Halmens hus i Bengtsfors. Hon är ansvarig för museets butik där det säljs halm från en äldre rågsort som specialodlats för slöjd på Orust och
i Bäckefors:
– Fler och fler köper. Den halm vi har skördas tidigt så att all kraft stannar i strået. Det är runt midsommartid, innan den bildat korn. Den är därför ganska grön till att börja med. Men allt eftersom stråna torkar övergår färgen i gult och slutligen blir halmen skimrande guldgul, säger Eva Bryntesson och lägger till att ibland har råg mer lila nyanser, beroende på hur mycket av färgämnet antoisan som finns i stråna. Då får halmen en gråare nyans när den torkat.
Många tänker kanske främst på julpynt när det kommer till halm. Julbockar, adventsstjärnor och julgransprydnader är vanliga exempel på halmslöjd men Eva Bryntesson påpekar att det är ett mycket användbart material. Billig och förnybar har halmen alltid funnits till hands på landsbygden.
– Den har använts till mycket i vårt avlånga land. Inte minst i Skåne, där det var ont om trä, gjordes allt möjligt i halm förr: barnsängar, skorstenspipor, likkistor och bikupor till exempel, säger hon och lägger till att i dag verkar halmhatten ha ett uppsving.
Per-Åke Backman har dock stannat vid kronan, eller oron, som den också kallas. Innan sedvänjan att ha julgran kom till Sverige, hade man ofta en oro som hängde över julbordet. Ibland dansade man till och med runt en upphängd krona som svängde och virvlade med i lekarna. Dåtidens oroar pyntades med gammalt spill: tygbitar, äggskal och papperstrasor.
Per-Åke Backman har arbetat vidare i den traditionen och funderat en hel del kring sina material.
– Jag tänker att jag gör förgänglighetsslöjd. För mig finns det en poäng med att det är skört. Man får tänka till, ta hänsyn och vara försiktig, säger han och gör en tankepaus.
– Det finns nog också en pedagogisk tanke med det här, att jag på ett mer generellt plan vill visa att det finns bärighet i det mesta. Om jag tar skräp och får dig att hänga upp det i din salong, vad händer då? frågar han retoriskt och plockar bland halmstrån, äggskal och ulltussar.
– Det finns ingenting i det här som är av värde men när jag sätter ihop det så blir det värdefullt. Inte ekonomiskt men du tycker kanske att kronan är vacker. Den blir som pricken över i hemma hos dig, säger han och ler.
– Och ja, pricken över i… Att nå dit. Det tror jag är en drivkraft hos mig.
Viljan att arbeta med kronorna har också fått konsekvenser. För att få utrymme att skapa har Per-Åke Backman gått ner i arbetstid. Idag jobbar han deltid som kultursekreterare på Leksands kommun. Jo, så småningom gick drömmen om att läsa konstvetenskap, historia och etnologi ändå i uppfyllelse. Dessutom har han utbildat sig textilt inom vävning.
Under våren producerade han utställningen Brâsvôd, umbreda å slârvkalas och bjöd in alla Leksandsbor att visa trasmattor och träföremål gjorda hemmavid.
– Jag vill fånga upp kunskapen som folk har, förklarar han och berättar att han skrivit till Institutet för språk och folkminnen i Uppsala och frågat om det som slöjdande människor kan skulle kunna räknas som ett immateriellt kulturarv.
Han har funderat mycket på vad slöjden är idag och vad som är dess plats i ett digitaliserat konsumtionssamhälle. Tankarna väcktes för nästan tio år sedan då Leksand stod värd för Vävmässan och Per-Åke gjorde en utställning med Britta Lindells rosengångsvävar. Under vernissagen kom det fram ungdomar och frågade om det här verkligen var något att visa.
– Jaa, svarade jag, i allra högsta grad! »Men«, sa de, »så här har ju mormor och farmor alltid gjort.« Och det är ju just det: Det här har tagits för givet och varit en del av vardagen och därför inte setts på allvar. Jag vill bjuda in mormor och farmor och visa vad de kan och sätta fokus på att det här faktiskt är ett kulturarv.
Det är viktigt, betonar han. Annars finns en risk att äldre generationers kunnande inom bland annat vävning försvinner.
Om han är orolig?
– Mm, jag är det. Jag tror att den här icke uppskattade, förspillda kvinnokraften och kunskapen är viktigare än vad vi förstår för vårt välmående, vår hälsa och vår innovationsförmåga, säger han eftertänksamt och berättar sedan att han fick svar från Institutet för språk och folkminnen. »Vad skulle vara ett immateriellt kulturarv om inte detta« löd svaret.
Men för Per-Åke Backman själv handlar slöjdandet om att få utlopp för skaparglädje, innovationslust och återhämtning. Däremot har han övergett idén om att tjäna pengar på skapandet. Drivkrafterna bakom de kronor som sakta rör sig i fönstrets solvärme är andra.
– Ett slags kontemplativ yoga, det är läkande på något vis. När jag avslutat en krona då kan jag tänka att oj… det här gick att göra! Det är det som är belöningen. Men lyckan är kort, säger han och skrattar.
Kronorna säljs inte, varken i butik eller på nätet och han tar inte heller upp beställningar. Det är bara när han ställer ut som de går att köpa. Per-Åke skruvar lite på sig när han ska förklara varför han bara gör och gör och gör och inte alls försöker få ekonomi i det hela.
– När jag är klar med en krona är den inte längre representativ. Jag kan bättre än så här, känner jag varje gång. Får man vara så förmäten, säger han halvt generad. Sedan ser han sig omkring bland sina skapelser och säger:
– Eftersom jag har en försörjning så behöver jag inte utsätta det här för det. Det är en ekonomisk frizon. Skapandet är värt sig självt. När jag funnit ut hur jag ska göra för att uppnå en idé, då är jag redan inne på nästa. Man blir liksom aldrig klar.