Punkslöjd

Claes Larsson lunkar lugnt ner för grusgången mellan husen på den gamla gården utanför Storvik. I ena handen svänger en påse veganska kanelbullar, i den andra kaffekannan.
– Vi har bott här i snart två år. Det är min frus gamla släktgård sen fem generationer tillbaka, så vi hyr ett litet uthus av hennes föräldrar. Och verkstan ligger precis under, det är sjukt smidigt!

Verkstaden delar han med sin fru Kristin Sundberg och svärfar, smeden Sven-Olof Sundberg. Svärmor Anna-Karin Sundberg har hand om gården och de 15 korna som strövar runt på ängen.

I köket ligger tvåveckorsdottern Maj i sin mammas knä under takkronor av halm. Snart ska de ta en barnvagnspromenad och kolla till gärdsgården som ska renoveras av elever på den närliggande folkhögskolan. Vid slöjdscenen, en liten yta med huggkubbar och fikabänkar utanför verkstan, kvittrar en blåmes förbi och vitsippor viftar förföriskt i backarna.

Riktigt så här harmoniskt har Claes liv inte alltid varit.

Skoltiden var stökig.
– Jag hade ett sånt behov av att revoltera mot allt. Det var mycket tjuvröka, åka skateboard och lyssna på punk. Ett av de första tidningsklippen om mig är från när jag är 13 och demonstrerar mot att Mc-Donalds ska öppna i Sandviken.

Storebror var hiphopare. Storasyster punkare. Som elvaåring fick han komma in i hennes rum när hon slog på Bikini Kill. Den arga riot grrrl-punk som strömmade ur högtalarna gick rakt in i hans hjärta.

Han skiner upp när han tänker på det.
– Faaaan vad tufft det här är! Det var nog det första jag tänkte. Det var livsförändrande.

En militärjacka från ÖoB smyckades med ett stort anarkist-A på ryggen. Håret bytte ofta färg och form. Och när punk- och hardcoreband på väg mellan Stockholm och Umeå mellanlandade på det lokala kulturhuset Kungen i Sandviken, var han på plats.
– I Sandviken hade man två alternativ, antingen så hängde man på Kungen eller så höll man på med sport – och det var ju ett enkelt val. Och sen, efter att bara ha tyckt att det där med punk var tufft, började jag också se de problem som lyftes fram i musiken, som klassklyftor, sexism och rasism. Jag började känna att jag var skyldig att försöka göra något åt dem.

Några år och storstadsflyttar senare var Claes en av de ansvariga på kulturhuset Kontrapunkt i Malmö. Samtidigt härjade inbördeskriget i Syrien. Hundratusentals människor på flykt vandrade genom Europa, men när de närmade sig Sverige stod myndigheterna handfallna. Ansvaret för att ta emot de flyende föll till stora del på ideella krafter.

Och arbetet pågick dygnet runt. Volontärer tog emot på centralstationen, hjälpte människor till mat, tröst, mediciner och de 300 sovplatser som snabbt fixades på Kontrapunkt. Under några månader hade 17 000 flyktingar passerat kulturhuset och Claes hade samtidigt försökt samordna det hektiska arbetet.
– Det fanns både bra och dåliga saker med det där kulturhuset. Men där och då, för flyktingarna, gjorde vi ett helvetes bra jobb. Men jag brände ut mig, säger Claes från huggkubben han nu sitter på.

Inne i verkstan står en gigantisk tavla av plywood. Urgröpningarna i träet bildar vågor och färdvägar. Det är ett monument över hur drömmen om ett liv i trygghet fått – och fortfarande får – människor att riskera livet i små gummibåtar över Medelhavet. Det är också ett monument över alla som försökt ta sig hit men inte lyckats. Som fallit i det kalla havet och aldrig kommit upp igen.

Det var dit, till träet, som Claes sökte sig efter att ha bränt ut sig. Han hade redan satsat på trä en gång tidigare – gått en hel högskoleutbildning i industridesign med fokus på träteknik.
– Men jag ville inte hålla på med det där. Med massproduktion åt storföretag och hela slit- och slänggrejen.

Istället blev det två år med träslöjd på Västerbergs folkhögskola i Storvik och efterföljande gesällbrev.
– Det var som ett slags revansch. Skolan hade ju aldrig varit så mycket för mig tidigare. Nu har jag siktet inställt på att bli den första mästaren i träslöjd någonsin. I rent hämndsyfte, säger han och skrattar.

På folkhögskolan lärde han sig att göra svepaskar, krympburkar och slevar. Allt det traditionella och enligt konstens alla regler. Men det som nu står på hans hembyggda 150 kilo tunga hyvelbänk i verkstaden är ungefär lika traditionellt som Sex Pistols platta Never mind the bollock’s var när den släpptes 1977.

En byst av en punkare med tuppkam. Skeva skålar och märkliga figurer med politiska budskap skrivna på ryggen. Med rakhyvel avskavda ting, färgglatt målade med Montanaspray och Poscapennor, klottrarnas och graffitimålarnas favoritredskap. Behandlade med linolja och karnaubavax.
– Jag har en oerhörd respekt för slöjden och de gamla hantverkskunskaperna. Men allt det där som finns i den traditionella slöjden – att om träbiten böjer sig så, då måste vi göra det där och följa fiberriktningen och bla, bla, bla – det ignorerar jag väldigt mycket.

Jag vill inte vara en av dem som vill konkurrera med Ikea. Jag tror att jakten på en perfekt skuren yta hindrar många från att komma igång. Ytan blir det viktigaste, det som betyder allt.

Han sträcker sig efter en skål. Fingrarna vandrar över den skrovliga ytan medan han pratar.
– Det är en evig kamp att acceptera ytor som inte är perfekta. Jag brottas ständigt med det, ramlar dit hela tiden. Men jag vill inte vara en av dem som vill konkurrera med Ikea. Jag tror att jakten på en perfekt skuren yta hindrar många från att komma igång. Ytan blir det viktigaste, det som betyder allt. Men någonstans måste man nog acceptera att trä är trä. Det kommer att göra som det vill.

En stol byggde han avsiktligt helt fel, tvärtemot konstens alla regler. Limmade ihop bitar mot fiberriktingingen och brände träet svart.
– Det kom sig av att jag efter fem års träutbildning aldrig medvetet brutit mot någon regel. Det var ett experiment, jag ville se hur länge den skulle hålla. Jag måste liksom se varför jag fått lära mig saker och ting och vad som händer om jag inte gör så. Det är lättare att förstå om jag testar själv än genom att bara lyssna på någon annan. Och stolen, den håller bra än!

Ett återkommande motiv är en fågel. Den föddes i något av alla ritblock som han avverkade som tonåring och dök ständigt upp i skolböckernas marginaler under tråkiga lektioner. Idag ser han den som sitt självporträtt och han försöker jobba på ungefär samma sätt i träet som i klotterblocket.

Han plockar upp en skölp och börjar skära till synes planlöst över en påbörjad fågel med utsträckta vingar, växlar mellan en elektrisk skölp för de stora dragen och vanliga för finliret.
– Hade jag fått välja hade jag gjort 95 procent för hand. Men eftersom jag har fibromyalgi måste jag spara på kroppen, säger han.
– Men skölparna är fina att jobba med, speciellt när man som jag vill göra större saker. De är lätta att få tyngd bakom och om det behövs kan man använda klubba. Jävligt smarta och mångsidiga, helt enkelt!

Det var nog därför jag fastnade för trä, det är så brett. Du kan göra allt från smörknivar till stora skåp och det är perfekt för mig som inte gillar att göra samma sak flera gånger.

Han lägger ifrån sig järnet och sträcker sig efter favoritskölpen som hänger på väggen – ett nedbockat järn, eller dogleg gouge, av Motala-smeden Hans Karlsson. Med en fransk bänkspännare sätter han fast en grovhuggen skål i körsbär i hyvelbänken och börjar skära ut botten.
– De här spännarna är oslagbara för att hålla fast runda saker och det går så snabbt och lätt att byta läge! Jag brukar lägga en liten träbit mellan tvingen och skålen – då är det ingen risk att man skadar järnet om man slinter, förklarar han innan han slår loss tvingen och lägger skålen i knät, håller vänsterarmen ovanpå, tar den bockade skölpen och börjar skära rent. Kraften kommer från högerhanden, vänsterhandens fingrar leder vägen.
– Förr, innan jag hittade det här järnet och sättet att hålla, tyckte jag att det var jättesvårt att skära ut botten på skålar. Men nu funkar det! Och den här skölpen alltså, jag tycker hemskt mycket om den. Den blir aldrig slö! Jag har nog skurit ut fem skålar utan att slipa den en enda gång.

En intensiv kreativ röra, så beskriver Claes Larsson sin arbetsprocess. Han har flera projekt igång samtidigt och växlar mellan beställningsjobb, möbler och renoveringar, och de egna, mer konstnärligt inriktade, verken.
– Det var nog därför jag fastnade för trä, det är så brett. Du kan göra allt från smörknivar till stora skåp och det är perfekt för mig som inte gillar att göra samma sak flera gånger. Det fascinerar mig med människor som blir skedgalna – men för mig skulle det vara hemskt att bara sitta och tälja slevar hela dagarna!

Det trä som han använder kommer oftast från skogen i trakten, släkt och vänner eller är spillbitar från det lokala sågverket. Skulle någon beställa ett föremål i ett exotiskt träslag, skulle han vägra.

Idag är musiken som han har i lurarna under arbetets gång mindre stökig än under punkåren, men aktivismen och värderingarna sitter kvar. De som tjänar dåligt får 20 procents rabatt på allt han tillverkar. På sociala medier uppmanar han andra manliga träarbetare att ta ställning mot mäns våld mot kvinnor, och hela hans produktion är vegansk. Han behandlar aldrig sina verk med bivax, målar inte med mjölkfärg och vägrar läder.
– När jag striglar mina knivar och järn använder jag björkticka i stället för strigelns läderrem. Den är lite läderliknande och har nästan som en polerpasta inbyggd i sig. Eller så tar jag bara en planhyvlad träbit med lite polerpasta på. Sen är jag väl inte helt hundra på innehållet i mitt trälim eller hur alla mina verktyg har producerats… Jag får väl hålla det inom rimliga gränser.

Han skrattar till. Men när han börjar prata om vad han vill med sitt skapande är det på blodigt allvar.
– Jag vill göra skillnad, det är slutmålet. Och jag vill bidra till att slöjden får vara något mer än bara gullig och snäll. De flesta jag känner som håller på, gör det som en sorts terapi – och det är helt underbart. Men det vore också underbart om slöjden även fick vara andra saker, något mer än att slevarna ska vara mer hållbara än Ikeas.

Han häller upp de sista dropparna kaffe och väger orden.
– Vi har ett land som går mer och mer åt höger och som blir mer och mer rasistiskt. Och den högern försöker muta in det svenska kulturarvet. Då tror jag att det finns en poäng i att slöjden tar ställning genom att prata om till exempel flyktingfrågor eller feminism. Och genom att inte låta rasister sno våra folkdräkter, skålar och slevar.