Krönika

Punkattityd

Text Stefan Sundström
Foto Jeanette Andersson
23 mars 2016

Jag har alltid vart en sopa på hantverk. Kanske var det för att min farsa var ingenjör, 25-öres-ingenjör kallade han sej. Han var snäll på många vis, men så rädd för att saker och konstruktioner skulle bli fel, så han ville alltid göra en ritning först.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


När man är fem år och vill bygga en varmluftballong som ska värmas med en ljusstump i en liten korg nedanför ballongen vill man inte rita det först utan man vill göra det bara. Men farsan kanske var rädd att plasten skulle börja brinna eller nåt, det slutade med att jag tappade intresset för hela projektet.

Ingenjörskulturen jag växte upp i gjorde mej till en kille med tummen mitt i handen, jag undvek, så gott det gick, att slöjda något som helst. Dom andra eleverna på träslöjden svarvade ljusstakar, jag minns en kille på högstadiet som fick förtroendet att svarva med metallsvarven, han gjorde nån fin manick som jag inte minns vad det var, men hans självförtroende minns jag, jag tror hans farsa jobbade vid svarven på Atlas Copco i Sickla.

Nuförtiden har jag till och med blivit kallad för ›doer‹, alltså nån som gör grejor och inte bara snackar. Då blir jag väldigt stolt.

Min farsa låg och nojade på nätterna, han hade fått som uppgift att räkna ut hur många armeringsjärn det skulle vara i en liten bit av Essingeleden, och han var rädd att han räknat fel. Det var trist för farsan på nåt vis, att han blev ingenjör med dåligt självförtroende.

Bilarna rullade hursomhelst över hans armerade betong och blev fler och fler. Siw Malmqvist sjöng Slit och Släng din gamla Ford.

Och det gjorde folk, jag växte upp i en värld av papperstrosor och engångsförpackningar. När jag började dricka mellanöl fanns det flaskor vi kallade granater, Rigello. Det fina med dom var att man kunde slänga dom i naturen, dom skulle enligt uppgift försvinna.

Det stämde ju inte.

Det var inte mycket som stämde, tyckte jag när jag växte upp, men så fick jag barn och då var man ju liksom tvungen att försöka ändå. Det här låter som om jag är en väldigt lamslagen och pessimistisk människa, och det stämmer på nåt vis. Innerst inne.
Men jag har kämpat mej fram till nån slags motsats. Nuförtiden har jag till och med blivit kallad för »doer«, alltså nån som gör grejor och inte bara snackar. Då blir jag väldigt stolt.

Det var först när jag förstod att min enda väg till nån slags fruktbar aktivitet var att slänga ritningen över axeln, att skippa alla nedärvda idéer om hur saker och ting måste utföras. Jag tror att jag kan tacka punken för det, den här idén om att det viktiga är att man lirar, inte hur. Jag lirade skitdålig musik och plötsligt fick jag applåder.

Så i fråga om hantverk har jag gjort samma sak som med musiken: Jag byggde växthus av plast och bräder för att jag ville odla giftfria tomater i det giftiga 1980-talets KRAV-fria matkultur. Växthuset blev fult som fan, jag blev häcklad såklart, men jag försvarade mej med att jag var punkodlare. Ett fjantigt försvar kanske, men tomaterna blev bra.
Jag ville bli självförsörjande och slippa jobba, det gick inte såklart, men jag lärde mej framställa livsmedel, jag syrade grönsaker och mört, och odlade tobak som jag gjorde snus av.

Till slut kunde jag slappna av så pass att jag började ta till mej äldre generationers erfarenheter. Det är ju så att det är dumt att ödsla massa energi på att uppfinna hjulet gång på gång. Det finns mycket gott i det här som kallas traditioner.

Men jag höll ju på att kvävas av dom när jag var ung!

Mina barn däremot har växt upp utan denna ängslan (hoppas jag). Kanske är det för att dom är tjejer, dom har vuxit in ett mer självklart norrländskt sätt att göra saker praktiskt, thanks to their Lappländska mother. Yngsta dottern går nån slags hantverksutbildning nu, hon smider och svetsar, knypplar och väver. Lagar grejer. Det tror jag är ett framtidsyrke om något.

Att laga grejor som går sönder.

Med tanke på att en värld där alla får en ny iphone en gång i halvåret är en värld som inte finns. Och med tanke på vad mycket det är som gått sönder på senare tid.

Stefan Sundström är låtskrivare, trubadur, rockartist och punkodlare.

23 mars 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy