Plymmakaren

Den rymmer inte misslyckanden utan Tim förklarar att fjäderns mjuka strån kallas så. Längre in skymtar gjutjärnsformar av eklöv, kronblad och hjärtblad uppradade på
smala vägghyllor.

Tim Mårtenson är Nordens ende plymmakare och tillverkar dräkter, huvudbonader, sidenblommor och så kallade »fat suits« för film, teater och shower.
– Ända sedan jag var barn har jag fascinerats av scenkostymer och fjädrar. Jag byggde ständigt miniatyrvärldar, berättar Tim och öppnar en pappkartong.

Ut väller snövita, lockiga och overkligt mjuka fjäderplymer.
– Det här är strutsens guld, säger han förtjust och rör de långa fjädrarna så att fanet böljar i luftdraget.

Strutshonans fjäderdräkt är mörkt gråbrun, hanens svart. Men den senare har 21 kritvita vingpennor på varje vinge. De kallas »first whites« och kan bli upp till 85 centimeter långa, en plymmakares dröm. Fanet är långt och glänsande. Det passar perfekt till vippande plymer och böljande fjäderboor.

Alla fjädrar som Tim Mårtenson använder kommer från fåglar som slaktats för att ätas upp eller som ruggat och alltså släppt delar av sina fjäderdräkter.
– Att inte ta vara på dem, vore ju fruktansvärt synd, säger Tim.

I sitt arbete använder han också fjädrar från andra fåglar, som de egna 37 hönorna som går och pickar ute på tomten. Men strutsfjädrarna är de största och mest praktfulla. Hur de ser ut påverkas också av fågelns ålder och på vilken del av kroppen som de vuxit.
– De här är populära bland sambatjejer, säger Tim och visar några vita, spretiga. De kallas »spads«, det är de understa vingpennorna från unga strutsar, de har inte hunnit
bli lockiga och mjuka som hos vuxna fåglar än.

Ur andra lådor tar han fram fläckiga fjädrar i brunt och vitt. De kallas »byocks« och växer som ett lager ovanpå spadsen. Av dem gör Tim gärna strutsfrans som kan
användas till att sy boor av.
– Byocksens flammighet tycker jag är så vacker, säger Tim.

Fjädrarna från kroppen kallas »drabs« hos honan och »blacks« på hanen. De är mycket kortare än vingpennorna men fluffiga och mjuka, passar exempelvis till dammvippor.
– Jag vill lyfta fram det här fantastiska materialet, säger Tim och ögonen lyser när han rör plymerna i luften. Fanet böljar och det går inte att motstå känslan att vilja röra vid dem.

Tim Mårtenson växte upp i Halmstad och flyttade som 20-åring till Stockholm med inget annat än sin starka längtan efter teaterns värld. Han kom att utmärka sig
redan från början.
– Man kan väl säga att jag stack ut, säger han skrattande och berättar om hur han blev stoppad av en fotograf från Svenska Dagbladet en dag 1983 när han stod vid ett övergångsställe, för dagen klädd i en kort läderjacka, »kortare än armhålorna«, en knälång tröja som han sytt själv av gammeldags ribbstickade disktrasor och knähöga stövlar. Byxorna hade han gjort av ett gammalt överkast.
– På huvudet hade jag en gubbkeps och runt höfterna hade jag svept något slags lakan som fladdrade i långa remsor, ler han.

Tillsammans med några vänner startade han snart en showgrupp. Det ena gav det andra och snart turnerade Tim som dansare och kostymör med dragshowgrupperna Surprise Sisters, Die Stuttgart Gruppe och After Dark. Tim gjorde alla scenkläder och fick så småningom allt fler kostymuppdrag. I dag är en av hans specialiteter att göra tekniska scenkostymer; avancerade kragar som kan fällas ut, klänningar som kan förvandlas till byxor eller som just nu; rumpnissarnas kroppsdräkter till Viaplays nyinspelning
av Ronja Rövardotter.
– Jag är helt självlärd. Men jag fick med mig mycket hemifrån, säger han. Mamma var textillärare och min mormor – en sån människa! Hon lärde mig allt; sy, sticka, virka,
brodera korsstygn och att våga vara mig själv.

Tim Mårtenson talar varmt om kvinnorna i sin barndom som lärde honom det de kunde och alltid trodde på honom som den han var.
– Jag var ju en flickpojke, inte alls som man förväntades vara. Men de såg mig och lät mig hålla på, säger han och ögonen blir blanka en kort stund.
– Jag är så tacksam över att jag fortfarande får vara den lilla fantasifulla pojken.

Fler kvinnor har spelat positiva roller i Tim Mårtensons liv. En av dem är död sedan länge men ändå högst närvarande i det dagliga arbetet i verkstaden. Entusiastiskt berättar han om Hilda Ahnfeldt som startade Sveriges första och kanske enda plymfabrik i Stockholm 1879, innan kvinnor ens hade rösträtt. Efter hennes död såldes företaget till den exklusiva butiken Bodeckers i Stockholm. Hela det unika lagret
av fjädrar, vissa från 1800-talet blev liggande i lådor och glömdes bort i takt med att fjäderhattar inte var lika eftertraktade som förr. När hattbutiken stängde på 1970-talet
kom en annan kvinna in i bilden. Ingrid Sporrong tog över och upptäckte hela det fantastiska lagret av fjädrar, vissa i oöppnade kartonger. Hon startade egen plymateljé, arbetade för Dramaten, Oscarsteatern och After Dark, och sålde fjädrar till andra kostymörer och hattmakare.
– Jag köpte mina första fjädrar från henne 1988, minns Tim Mårtenson och springer och hämtar en låda. Med varsamma händer plockar han fram en bunt silvergrå fjädrar med en djärv och spetsig böj. Det är hägerfjädrar från Hilda Ahnfeltds tid.
– Sådana hittar du inte idag, säger han andäktigt.

Numera är det nämligen Tim Mårtenson som har hand om det som finns kvar av den forna plymfabriken och -ateljén. Han har till och med fått ärva Hilda Ahnfeldts egen kruskniv.
– Att ta över plymateljén är mitt bästa beslut någonsin. Då blev jag Fru Fjäder med hela scensverige, som Camilla Thulin sa en gång, säger han nöjt.

Det är tydligt att han värnar om plymmakeriet – både om hantverk och historia – tillsammans med ett annat hantverksarv; konsten att tillverka sidenblommor. Det finns nämligen ytterligare en kvinna vars livsverk flutit samman med Tim Mårtensons. De bladformade gjutjärnsformarna längst in i verkstaden hörde en gång i tiden till Emelie Åqvist. Hon startade ett företag i början av 1900-talet som tillverkade sidenblommor. När verksamheten lades ner några decennier senare hamnade en del av de unika formarna och stansarna hos modisten Barbro Scott som arbetade på Dramaten. När hon
gick i pension fick Tim ta över dem.
– Jag blev så vansinnigt glad. Det här går inte att köpa, utbrister Tim
om den skatt som de 200 gjutjärnsformarna utgör.

Genom att lägga en tygbit i den uppvärmda formen och sätta den under tryck går det att skapa blomblad med ådror och nerver som har ett förvillande äkta uttryck.

Tim kan också forma blommor helt för hand med små järn som är skårade, kulformade och spetsiga. Han visar genom att hetta upp ett sådant och dra det över ett utstansat
tygblad. Värmen gör att fibrerna i tyget snörper ihop sig till ett kronblad. Med det smala »mussvansjärnet« drar han fram ådringen. Sist rullar han kanterna mjukt utåt och
limmar försiktigt blad efter blad runt en flörtkula. På några minuter har en fyllig ros blommat ut i hans händer.
– De kallas sidenblommor men kan vara av bomull eller polyester också. Det hantverket gifter sig så otroligt bra med fjäderarbetena, de är en oslagbar kombination!
– Jag ryser av lycka över att få jobba med det här!

Aktuell med: Fram till slutet av december visas Tim Mårtensons utställning »Mon truc en plumes« på Handarbetets vänner i Stockholm.