Pixelbroderaren

Jag har varit intresserad av tevespel sedan lågstadiet. Jag hade inget själv, men spelade hos kompisar. Och jag förstod att det här var något nytt. Spelen kom från Japan och de hade en helt egen estetik, totalt annorlunda mot allt annat vi sett här i väst. Det var som en annan värld som öppnade sig.

När jag gick i mellanstadiet brukade jag sitta framför teven och rita av pixelbilderna. Det fanns inget internet då, vet du, så jag fick rita av Super Mario pixel för pixel på rutpapper.

Samtidigt har jag alltid varit kreativ. Som barn pysslade jag, sydde kläder och hantverkade, drogs till garn och det textila och nördade ner mig i slöjden. Jag började se paralleller mellan tevespelsgrafiken och det punktuppbyggda broderiet och började experimentera med det.

Jag blev lite besatt. På kvällar och helger experimenterade jag med petit point och stora korsstygn och läste gammal litteratur om hantverket. Jag ville lära mig alla stygn som finns.

Men sen gick många år. Det var först när jag läste modelinjen på Beckmans som jag gjorde min första tavla. Jag hade inget mål eller mening med den, jag visste bara att jag ville brodera en stor tavla i korsstygn baserad på ett spel. Det tog två år att få den klar, det är bara en bakgrund ur spelet Seiken Densetsu III, med en horisont och ett moln. Men jag insåg att jag ville göra mer.

Jag hade ingen tanke på att visa upp det för någon, jag drevs bara av att jag ville utforska broderiet. Jag blev lite besatt. På kvällar och helger experimenterade jag med petit point och stora korsstygn och läste gammal litteratur om hantverket. Jag ville lära mig alla stygn som finns.

Samtidigt hade jag en lång lista på spel som jag bara måste få ur mig. Jag är väldigt petig när det kommer till vilka spel jag vill göra. Jag måste ha en känslomässig koppling till dem, annars kan jag inte sitta i 300 timmar och brodera dem.

Det är en väldigt trevlig process att välja ut scenerna. Jag går tillbaka i mina minnen och spelar om spelen. Ibland kan det ta ganska lång tid att hitta just de där ögonblicken som jag tänkt mig, och då kan det dyka upp helt nya motiv. Och ibland upptäcker jag att jag minns spelen som något helt annat. Minnesbilderna är så starka, färgade av känslor och nostalgi. Men när jag börjar spela inser jag att det där, det var ju faktiskt inte så snyggt.

Jag jobbar ofta i serier, tematiskt. Just nu mest 1990-talet och spel från 16-bitarsgenerationen, spelen som gav mig styrka under en ganska tuff tonårstid. Det är mer färger, mer avancerat. Och det handlar om stora mängder garn. Jag har blivit någon slags mästare på att göra effektiva färgdiagram att följa när jag syr. Helt enkelt för att det inte ska bli fel, det är felen som tar tid så jag jobbar hela tiden för att undvika dem. Jag har inte tid med dem.

Även om jag vill att det ska se lite artificiellt och plastigt ut – det är ju ändå digitala bilder det handlar om – använder jag mig av naturmaterial, mest ull. Det ska ju täcka ytan och jag vill att själva hantverket ska göras på traditionellt vis även om inte motiven är traditionella. För ett tag sedan upptäckte jag tvistsöm, det var ju jättestort förr i tiden i Skåne där jag bor, så det finns en kul koppling på det viset. Men samtidigt – det passar jättebra för att härma ränderna från en tjockteve. Väldigt meta!

Till mina utställningar kommer två typer av personer – de som kan allt om textil och de som kan allt om tevespel. Två helt olika slags nördar som sällan möts.

I början gjorde jag det här för mig själv. Men butiksägaren där jag köpte allt mitt garn tjatade på mig om att jag borde ställa ut. Jag tyckte att det kändes pinsamt, men hängde till slut upp fyra tavlor i skyltfönstret. Det var där min nuvarande gallerist upptäckte mig för tio år sedan, han hade gått förbi dem varje dag på väg till jobbet.

Till mina utställningar kommer två typer av personer – de som kan allt om textil och de som kan allt om tevespel. Två helt olika slags nördar som sällan möts. Och jag kan prata hur länge som helst med båda. Det är då det blir så tydligt – jag är ju dubbelnörd. Helt förtappad!«