»En billiard är en klassisk pipa, nästan en ursprungspipa. Vid det här laget har jag gjort flera hundra, men aldrig någon med samma ådring. Den är viktig när det gäller pipor.
Pipmakaren
När Lars Jönsson åker till Kina med sina pipor, blir han behandlad som en rockstjärna.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Det finns straight grain och cross grain, alltså ådring som går uppåt eller åt sidan. Med den senare får man birds eye på sidan istället för i botten av piphuvudet. Birds eye, fågelögat, är själva änden på ådringen.
Det är också ådringen som bestämmer hur mycket pipan är värd. Man kan göra en fantastiskt vacker form. Men om inte ådringen är snygg blir den inte lika eftertraktad och därmed inte lika värdefull.
Men vi får nog ta det här från början, hur mycket tid har vi?
Det börjar redan på bergssluttningarna nere vid Medelhavet, både på öarna och på den europeiska och afrikanska sidan. Där växer oansenlig sly som blir upp till två meter hög. Trädljung heter den på svenska. Det är roten på den som man använder till piptillverkning: briarroten.
Den här busken har ett taskigt liv. Den står på torra, magra bergssluttningar och det är varmt och torrt om sommaren. Om vintern regnar det, men sluttningen gör att vattnet bara passerar förbi. Så den har utvecklat en puckelliknande rot, som suger till sig vätan och behåller den – precis som kamelens puckel. Om vintrarna kryper människor runt i bergen och gräver fram rötterna. Det lär vara ett rent elände, för det är bara sten och grejer där, så det är ett tungt jobb.
Rotknölarna köps upp av så kallade cutters, som sågar upp dem grovt, lägger dem fuktigt och vattnar dem regelbundet flera gånger om dagen för att de inte ska torka och spricka. Sedan kokas bitarna i stora kar i 18–20 timmar för att förhindra sprickbildning och för att garvsyran ska gå ur träet.
Det mesta sker i Italien idag, men det finns cutters även i Grekland och på den afrikanska sidan. Men därifrån har tillgången minskat. Det beror dels på att det är politiskt oroligt på flera håll men också på att färre gör pipor. Tillverkningen dog nästan ut för ett antal år sedan. Innan dess fanns jättestora fabriker som gjorde flera miljoner pipor om året, det var på den tiden då de flesta rökte pipa för att stilla sitt nikotinbegär. Men sedan cigaretten kom är det ju enklare att ta till den. Så piprökningen minskade och fabrikerna lade ner.
Idag finns det fler som gör pipor för hand än det finns fabriker. Vad det beror på är svårt att säga, men jag skulle säga så här: piprökningen har kommit in i finrummet på ett annat sätt än tidigare. Nu är handgjorda pipor stort. De fanns ju förr också men inte i samma utsträckning.
Vad som är grejen med att röka pipa har man diskuterat sedan den uppfanns. Pipa röker man på ett helt annat sätt än cigaretter. I dag står ju folk ute på balkonger och på trappen och puffar snabbt som fanken eftersom det är kallt ute och de bara ska dra i sig sitt nikotin. Men en piprökare ser du aldrig stå på det viset. Piprökaren tar det mer lugnt och stilla. Piprökningen ökar ofta på sommaren när det är fint väder och man kan sitta ute. Grillen kommer fram, whiskyn, ett glas vin eller en kopp kaffe – och så pipan. Man sitter och pysslar med den på ett sätt som man inte gör med cigaretter. Rensar den, har den i handen fastän man inte har eld i den. Det handlar om att ha det lugnt, skönt och mysigt.
Svårigheten är att få tapphålet exakt lagom stort och nu snackar vi hundradelars millimeter.
Men tillbaka till cuttern i Italien. När roten kokat klart, delas den upp i mindre bitar som passar piptillverkaren, 12–15 centimeter på längden och 4 centimeter på bredden, och bitarna får torka i upp till ett år. Det är ju ett aber det där, med trä som ska torka. Det spricker lätt. Men ju mer varsam man är desto mindre är risken.
Den som vill tillverka en pipa kan köpa klossar på internet eller i vissa välsorterade pipaffärer. Själv sticker jag ner till Italien ett par gånger om året och handplockar bitar hos en återförsäljare. Men det är inte alldeles lätt att få den möjligheten. Man ska bli vän med dem som säljer och få förtroende och så vidare.
Det är väldigt stor skillnad på en kloss och en annan. Alla vill vi ha dem så vackra som möjligt. Men det är bara en bråkdel som är så där riktigt superdupervackra.
Vilket ju i det här fallet betyder att ådringen är vacker.
När jag har valt ut min kloss ritar jag först upp pipans form. Sedan borrar jag fram tobakskammaren, rökkanalen och tapphålet. Det gör jag i en svarv. En sådan här klassisk pipa kan man spänna upp i svarven och borra. Andra som man inte kan spänna upp kallas för frihandspipor, där gör man hela formen klar först och sedan borrar man för hand.
Först borrar jag tobakskammaren. Sedan svarvar jag den lite grovt utanpå och så vänder jag på den och borrar tapphålet. Tapphålet är det ställe där man stoppar in munstycket. Därefter borrar jag rökkanalen, den som förbinder tapphålet med tobakskammaren.
När man kan saken är det inte svårt. Men jag höll på länge innan jag lyckades. Svårigheten är att få tapphålet exakt lagom stort och nu snackar vi hundradelars millimeter.
Då är det väldigt viktigt att klossen är torr. Om den inte är det när du borrar tapphålet, så fortsätter träet att torka och då förändrar sig hålet över tid. Antingen blir det mindre, större eller ovalt. Men munstycket måste passa som handen i en handske. Det ska glida lätt in och gripa tag i slutet, det får inte vara trögt. Det får inte heller vara så löst att du kan hålla i munstycket och snurra piphuvudet runt det. Det här är en svår faktor när man exporterar piporna till andra länder där luftfuktigheten är annorlunda än här.
Rökkanalen och tobakskammaren måste också mötas på exakt samma höjd. Tobakskammaren får inte vara djupare än rökkanalen, då bildas det en såsficka där det samlas en massa fukt. Den som kommer ihåg när de gamla gubbarna rökte pipa kanske minns att det bubblade ibland, för att pipan var full av sås. Och den är ingen läckerhet att få i munnen!
Tobakskammaren får heller inte vara högre än rökkanalen, för då ramlar tobaken ner och stoppar igen pipan. Det är väldigt viktigt att de passar precis och att pipan är helt
fri från kanter, hörn och skavanker inuti. Den ska vara slät och lätt att hålla ren.
När jag borrat klart, tar jag ner piphuvudet från svarven och slipar fram formen på en rund elektriskt driven slipskiva. Först gör jag det med en grov skiva och sedan med en lite finare. När det är gjort börjar jag på munstycket. Jag tittar på huvudet och bedömer hur långt det bör vara. Kort, långt eller mitt emellan. Längden är viktig för att det ska bli en balans i pipan. Både i munnen och för ögat. Munstycket gör jag av ebonit, en blandning av svavel, kol, gummi och andra nyttigheter. Det svarvar jag runt och rakt och så gör jag tappen så att den passar alldeles lagom i piphuvudets tapphål.
Efteråt gör jag slitsen. Det är den ände på munstycket som man stoppar in i munnen. När jag borrade rökkanalen blev hålet runt, men man vill ha det ovalt. Den som tittar ser att änden på alla pipmunstycken är ovala. Det finns många tricks. Man kan såga upp det med en fräs eller en bågfil.
Jag slipar också till formen på munstycket med slipmaskinen. Sedan sätter jag mig vid mitt arbetsbord och tar vanliga handfilar, från grov till fin, innan jag går vidare med sandpapper. Att jag använder maskiner handlar bara om att spara tid. Man kan lika gärna göra momenten helt för hand. Men då är vi inne på tid, och den tiden kan man aldrig sälja en pipa för. Om man är hobbytillverkare går det bra, men jag lever ju på min försäljning.
På sluttampen putsar jag ytan så att det inte syns några repor och trimmar till formen ytterligare. När det är gjort lägger jag på bets för att få fram färgen. Först lite grovt med grundbets som får torka in i den kulör som jag vill ha och sedan slipar jag väldigt försiktigt med ett fint sandpapper. Med hjälp av betsen framhäver jag ådringen i träet.
Allra sist lägger jag på toppbetsen. Valet av den beror på om jag vill ha en brun, röd eller svart pipa. När den torkat avslutar jag med att polera den i tre omgångar i polermaskinen.
Sedan är pipan färdig.
En sak som jag jag gärna vill poängtera är att kring pipor suddas alla religionsproblem och klasskillnader ut, de bara försvinner. Genom rökningen och intresset för piporna uppstår gemenskap. Vi har ofta suttit runt ett stort bord vid de stora internationella piputställningarna runt om i världen. Vi kan vara från tio, femton olika nationer, från olika samhällsklasser, allt från arbetslösa till lyxadvokater och professorer. Alla är vi likadana och kommer väl överens. Att röka en fredspipa, det ligger mycket i det uttrycket.«