Pinnstolsvariationer

Jag bestämde mig för att svarva 100 pinnar för att tvinga mig själv att hålla ett högt tempo. Alla pinnarna var i björk, 35 centimeter långa och gjorda för att passa i en pinnstolsrygg.

Det finns ju de som bara älskar stolar, men sådan är inte jag. Jag valde pinnstolen som ram mest för att jag behövde någonstans att göra av alla svarvade pinnar.

Jag gjorde mellan två och sju pinnar varje dag. Jag tänkte att hög kvantitet och repetition skulle göra att jag tvingades tänka utanför boxen, formmässigt. Att jag skulle tvingas jobba mer intuitivt och utforskande – två ord som man ofta får höra på designutbildningar och som jag haft svårt att förhålla mig till.

Så blev det också – i viss mån. Men det som var intressant var snarare att jag började härma mig själv. De pinnar jag tyckte om ville jag göra fler av. Det blev som små minikollektioner inuti den stora massan. Det hjälpte mig att få syn på mitt eget konstnärliga uttryck.

Några av mina klasskompisar sa att det var lätt att se att det var jag som gjort de här pinnarna. Det gjorde mig glad! Jag har haft svårt att definiera mig själv och mitt uttryck, och varit lite avundsjuk på andra som varit mer tydliga i sitt formspråk.

Att jag ville hålla farten uppe handlade nog också om att jag inte ville fastna. I tidigare projekt har jag lätt kunnat hamna i att jag tänkt för mycket. Så för mig hade det kunnat bli förlamande att försöka göra en perfekt pinnstol. Det här är något helt annat. Nu ser jag resultatet snarare som ett diskussionsunderlag till ett samtal om valfrihet.

Jag känner själv ofta beslutsångest. Vi lever i ett konsumtionssamhälle och som konsument måste man hela tiden göra val. Från att välja ost i matbutiken till de stora besluten. Valfrihet är ju i grunden bra – det skapar frihet. Men alltför många val kan bli överväldigande och förlamande. Ibland kan det bli så att man inte klarar av att välja alls. Eller så lägger man jättemycket tid på att läsa på och väga olika alternativ mot varandra innan man äntligen tar ett beslut. Och så blir man ändå inte nöjd, för man kan inte sluta jämföra och fundera på om det kunde blivit bättre.

Mitt examensarbete är som en katalog med alla de 100 pinnar som jag gjort, som går att sätta ihop på massor av olika sätt till en stol. Det är som en enda inbjudan till beslutsångest och missnöjdhet. Meningen är att man ska tänka på vad alla dessa val gör med oss. Bli medveten om vad beslutsångest är och hur för mycket valfrihet kan påverka oss.

En sak som jag verkligen uppskattar med svarvandet är att det har så tydliga ramar. Det är en maskin, några få verktyg och en träbit som i sig är ganska tråkig. Den enda uppgift som jag har är att göra den fin. Det är en härlig utgångspunkt.

I början fick formerna växa fram i svarven. Senare, när jag blivit säkrare på hantverket kunde jag planera mer och bestämma i förväg precis hur jag ville att en pinne skulle se ut. Ju mer jag lärde mig, desto roligare blev det.

Totalt har jag kanske lagt i snitt en timme på varje pinne, kortare tid på några och mycket längre på andra. 100 timmar kan låta mycket men det är ju ingenting i hantverkssammanhang. Jag är fortfarande verkligen nybörjare. Jag fick jättefina svarvstål i examenspresent och planen är absolut att fortsätta svarva. Nyligen flyttade jag till Norge och häromdagen fick jag äntligen tag på en verkstad.

Nu måste jag hitta ett annat utlopp för svarvningen. Jag tänker nog börja i mindre skala, kanske ljusstakar och sådant, för att komma igång. Även om det också kunde vara roligt att gå upp i skala och testa att göra konstobjekt.

Under examensarbetet var jag väldigt mycket ensam i träslöjdslokalen. Det var ganska mycket restriktioner under den perioden, men jag hade turen att i alla fall få vara
i skolan. En gång kom det in en man som undervisar i svarvning. »Du gör helt fel!«, utbrast han. Så jag gör på mitt eget sätt, är självlärd och inte särskilt skicklig. Men för mig har det funkat bra även om jag vet att jag har jättemycket kvar att lära. Det känns spännande! Jag är fortfarande nyförälskad i svarvningen.«­