Pepparkakshusprincipen

Anna Åkerström porträtterar hellre hus än människor. Mexitegelvillor, 
egnahemshus och hyresfastigheter tar form i kartong. Men hon aktar sig 
noga för att räkna och mäta. Husets själ sitter inte i detaljerna.

Text Anna Liljemalm
Foto Ylva Sundgren
7 oktober 2020

Anna åkerström fiskar upp en sekelskiftesbalkong från köksbordet. Den är halvmåneformad med svarta räcken och vertikala stänger. Hon kletar på lite lim och tar sikte på ett vitt sexvåningshus. Efter några sekunder släpper hon. Balkongen är på plats och hon kan montera nästa.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Själva huset är asymmetriskt och fönstren lutar åt alla möjliga håll. Det är fantasifullt, men samtidigt naturtroget. Skört, men samtidigt stabilt. Hela huset är tillverkat av papp. Anna Åkerström använder inte linjal och hon gillar att experimentera med vinklar. Lite överblivet balkonglim petas bort med en bit kartong.

Tidigare hade Anna Åkerström en ateljé, men hon insåg snart att hon jobbar bäst hemma vid köksbordet när hon får en lucka i vardagslivet.

– Ibland går jag över och tar bort överskjutande skägg så här, men jag gillar inte när det blir för perfekt. Lim får gärna spruta ut och det får gärna vara lite skitigt och dant, det tycker jag adderar, säger Anna Åkerström.

Till vardags driver hon ett bokbinderi och det märks. Limmet är ett bokbindarlim. När det torkar blir det transparent, inte gult som trälim. Hon använder också falsben, brytbladskniv, gummimatta och sax. Balkongräckena är gjorda av 300-gramskartong och andra spillbitar från bokbinderiet.

– Mina föräldrar är också bokbindare så jag är uppväxt med papper och kartong, säger hon.

Vid det här laget har Anna Åkerström gjort närmare hundra pappershus. Hemma i lägenheten i Vasastan i Stockholm samsas höghus och mexitegelvillor med åttaårige sonens lego på vardagsrumsgolvet. Längst upp i en av garderoberna skymtar en brandstation och en rödmålad trästuga med vita knutar. I hallen står nio flyttkartonger fullsmockade med hus. De skulle egentligen ställas ut i Oskarshamn, men kom aldrig iväg på grund av coronaviruset. Tre av husen ställdes i alla fall ut på Liljevalchs i vintras.

När jag ser ett hus som jag gillar så ritar jag av det på plats. Jag mäter aldrig och jag bygger inte skalenligt, då dör kreativiteten för mig.

Anna Åkerström letar efter en särskild byggnad och hittar den. Den är gul och sex våningar hög. Det är huset som hon och sonen bor i. Hon har också porträtterat villan i Södertälje där hon själv växte upp som barn och mängder av hus som hon passerat genom åren och av någon anledning förälskat sig i.

Höghus, retrokiosker och mexitegelvillor. Har husen karaktär och charm finns det chans att Anna Åkerström tar sig an dem.

– När jag ser ett hus som jag gillar så ritar jag av det på plats. Jag mäter aldrig och jag bygger inte skalenligt, då dör kreativiteten för mig. Ibland har det väl hänt att jag fotograferat huset om sonen varit med och varit lite otålig, men jag föredrar att skissa. Jag är inte visionären som ritar helt nya hus. Alla hus som jag har byggt har en förlaga som står någonstans, säger hon.

Själva husbygget sker enligt pepparkakshusprincipen. Eftersom hon har en tendens att bygga välvda hus gäller det att märka alla delar noga så att huset i slutändan går att montera ihop. Innerväggarna tillverkas i regel av lite tjockare kartong för stabilitetens skull.

– Jag har lagt mycket tid på att lära mig färger och kulörer. Gouachefärg är bäst, då får man till den matta fasadimitationen. Akryl är svårare, det blir dödare på något vis.

Anna Åkerström går före in i köket. På ett sidebord står ett gäng 70-talskiosker i klassiskt orange, mossgröna och bruna nyanser. På golvet står också fyra halvfärdiga höghus. Hon blåser bort lite damm. De påbörjades för ett år sedan och föreställer Danviksklippan, ett bostadsområde i Hammarbyhamnen. Här saknas den tjocka pappen. I stället har hon experimenterat med tunnare papper.

– Hela huset böjde sig när jag målade. Om jag hade motmålat så hade det blivit planare igen, men jag tyckte att det var kul att huset fick ett lite kramigare intryck.

Anna Åkerström hävdar bestämt att hon inte kan måla människor. Hon föredrar hus, ett intresse som tycks gå i arv. Så länge hon kan minnas har hennes pappa varit förtjust i »gåramålare« som reste runt och försörjde sig genom att teckna av människors hus. Teckningarna var i regel naivistiska och lite förhärligande. Husintresset märktes också på hans val av presenter.

– När jag var barn och pappa kom hem från resor fick jag klippark på Åbo domkyrka och allt möjligt. Man klippte ut och limmade ihop pappershus. Det var en annan tid på 1980-talet, det fanns lite andra grejer i museishopparna då. Jag gjorde enorma mängder hus. Jag kunde sitta hela nätterna, säger hon.

I 15 år hade Anna Åkerström en lång paus från pappershusen. Sedan bestämde hon sig plötsligt för att porträttera ett brunt trevåningshus i Årsta i södra Stockholm. Och så blev det fler och fler. Varje hus tar mellan 15 och 20 timmar att göra. Bäst är det att göra tre i taget.

En inspirationskälla i skapandet är träskulptören Axel Petersson, alias Döderhultarn, som var verksam runt förra sekelskiftet.
– Kanske syns det, kanske inte, säger Anna Åkerström.

– Då riskerar man inte att pundarbygga för mycket. Man sitter inte och fastnar i detaljer, utan kan gå vidare till nästa. Jag vill ju inte att det ska bli för perfekt och då är det bra att låna lite rotationstänk från industrin, säger hon.

Anna Åkerströms lägenhet är sprängfylld med hus. Hennes allra första skapelser finns också bevarade på en vind i barndomshemmet.

– Det där har plågat mig sedan dag ett. Jag frågade tidigt pappa vad jag egentligen skulle göra med alla pappershus, men han tyckte alltid att jag skulle bygga några till. Nu sitter man här med massa flyttkartonger fulla och funderar på Shurgard. Jag drömmer om en separatutställning, men jag har i alla fall hittat en ritapp till telefonen! Så nu kan jag använda husen för att animera olika historier på Instagram, säger hon.

I en blå liten villa bor kärringen och kattfan. Där inne går det ganska vilt till. Det gör det även på Pallfabriken AB där det ordnas rejvfest. Anna Åkerström gör också hus på beställning. Lite som en modern gåramålare, men med en väldigt tydlig egen stil. Hon föredrar äldre byggnader före nya byggnader. Hon är svag för retrokiosker, förortshögshus och 50-talsvillor.

Nog är det lite folkhemsporr.

Hon pekar ut genom fönstret. På andra sidan gatan ligger ett snarlikt lägenhetshus som det hon själv bor i, men tittar man bakom en skorsten skymtar man också de översta våningarna på två tornliknande hus. Det är Norra tornen, innerstadens högsta bostadshus. Arkitekturen är futuristisk och förutom lägenheter finns här allt från biograf till vinbar. Kanske blir det nästa prövning; att tolka ett riktigt modernt bygge.

– Jag har ägnat mig åt ganska mycket folkhemsidylliserande, så är det ju. Jag växte själv upp i ett hus från 1948 i ett område med massa olika hus från den här tiden. Nog är det lite folkhemsporr. Det är kanske dags att förnya sig. Det är i alla fall värt ett försök.

7 oktober 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy