Pärla på

Hon har tre tunna bomullstrådar i handen. Den ena är trädd med brandgula pärlor, den andra med blå. Den tredje är ännu tom. Hon räknar noggrant. 1, 2, 3, 4, 5 och för över fem blå pärlor till den tomma tråden. Sedan tre röda pärlor. 1, 2, 3… Och så fortsätter det. Fingrarna jobbar snabbt och trär vant pärlorna på tråden som är ungefär sexton meter lång. Efter att hon fyllt drygt två decimeter tråd har hon runt 8000 pärlor kvar att trä på.
– Jag gör en wini, säger hon.

Josefina Ghiari är guna. Guna är ett av Panamas åtta urfolk. När spanjorerna anlände till Sydamerika på 1400-talet bodde gunafolket i nuvarande Colombia och i östra Panama, men kort efter invasionen och den efterföljande kolonisationen migrerade de till de områden i norra Panama där de flesta gunatalande än idag hittas. I skogarna utmed den karibiska kusten och på en lång rad små öar i det turkosblåa havet, livnärde de sig på fiske och jordbruk, odlade kokosnötter och matbananer. Men de bedrev också tidigt handel.

I gunakulturen står kvinnor i centrum. En man som gifter sig tar sin frus namn och flyttar in hos hennes familj. Vissa sysslor med hög status, som textilhantverk, är förbehållna kvinnorna. Men sedan urminnes tid finns också ett tredje kön här. Ett barn som fötts som pojke kan när som helst välja att börja leva som kvinna.

Idag har gunafolket ett eget autonomt område, comarca indígena som det kallas i Panama. Det är en konsekvens av den revolution som drog igång 1925, efter att central-regeringen i Panama under ett årtionde med tvång och våld försökt få folket att överge sina seder och sin kultur. 27 personer dödades innan fredssamtal och förhandlingar inleddes.

Hon har inga anteckningar eller mönsterinstruktioner framför sig.

Också idag är jordbruk en av inkomstkällorna här, men en annan har seglat upp som lika viktig – turismen. De närmare 400 små palmklädda sandöarna inom Guna Yala, som området heter, lockar ungefär 100 000 besökare om året.

Josefina Chiari bor emellertid inte i Guna Yala, utan i huvudstaden Panama City. Hon sitter i skuggan i sitt lilla stånd i Casco Viejo, Gamla stan, där en presenning får fungera som tak. Här säljer hon så gott som dagligen sina armband, halsband och tyger.

Gunafolket är idag kända för sina färgstarka molas. Det är textilier sydda i omvänd applikationsteknik, där hål klipps i tyger som sys ihop lager på lager så att de understa tygerna kommer i dagen och bildar mönster. Deras arm- och fotband uppmärksammas mer sällan.
– Men alla gifta Gunakvinnor har winis på underarmar och smalben, förklarar Josefina Chiari och arbetar på, pärla för pärla.

Förr i tiden tillverkades winis av olika frön, stenar, ibland guld. Idag görs de oftast av plastpärlor från Kina, köpta i Panama City. Också storleken på pärlarbetena har skiftat över tid, från ett några centimeter brett pärlarmband till dagens design, som täcker hela underarmar och smalben.
– Jag har gjort dem hela mitt liv, förklarar Josefina.
– Jag började göra dem när jag var åtta år gammal. Idag har jag en hel korg full, säger hon.

Smyckets historia är oklar. Vissa säger att det ska skydda mot onda andar. Andra att det handlar om att visa en kvinnas civilstatus. Det är nämligen enbart gifta kvinnor som bär winis och i Guna Yala kan de som bryter mot den seden bötfällas. I Panama City är det annorlunda.
– Mina döttrar vill inte bära dem. De har vuxit upp här i stan och klär sig modernt, säger Josefina Chiari.

Sonen Christopher Chiari sitter bredvid. Han berättar att också män bar smyckena en gång i tiden men att de inte gör det längre och att de flesta män idag klär sig västerländskt, medan kvinnorna mer ofta är traditionellt klädda. Han har ett eget stånd bredvid sin mammas, där han säljer armband som han själv har gjort.
– Jag jobbar med pärlor för att föra traditionen vidare. Jag vill att vår kultur ska överleva, säger Christopher Chiari.

Turistarmbanden är oftast smala och skiljer sig från de heltäckande varianter som guanakvinnor ofta kan bära månader i sträck, ibland upp till ett halvår.
– Om tråden håller kan man använda dem igen. Men ibland brister den, förklarar Josefina Chiari.

En wini tillverkas genom att pärlor träs på en lång, tunn bomullstråd som viras i varv på varv runt underarm eller ben. Efter ett omtag knyts tråden fast så att pärlorna hålls på plats och så upprepas proceduren, varv efter varv. Tråden som löper mellan förankringspunkterna blir som en ryggrad, som håller ihop hela pärlarbetet. Det är en simpel men tidskrävande process. Lika enkelt är det dock inte att skapa mönstret.
– Det är därför jag räknar hela tiden, säger Josefina Chiari.

Hon håller just på att planera sitt mönster i huvudet. Hon har inga anteckningar eller mönsterinstruktioner framför sig. Istället räknar och memorerar hon pärlorna för att hålla reda på var de kommer att hamna i förhållande till varandra när bandet viras kring en arm – förutsatt att det inte är en för tjock eller för smal arm. Vissa partier består bara av enkla ränder medan andra är intrikata geometriska mönster med många olika färger.
– Enligt traditionen ska jag utgå från någon av färgerna i vår flagga sedan revolutionen, säger hon innan hon får frågan om varför hon gör dessa pärlarmband, vad hon ser i dem. Hon tittar upp med ett snett leende.
– Jag gör dem för att tjäna pengar så klart.­