Krönika

Paradoxernas tid

Text Gunilla Ander
Foto Jan-Åke Eriksson
29 mars 2017

Det mesta går igen, men när ska korsstygnsbroderi i ullgarn bli trend?

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Så tänkte jag när jag förra våren packade ner de finkuddar som i årtionden prytt mina föräldrars soffa. Det var dags att ta med dem till Stockholm, många år efter att jag själv flyttat dit. Villan i Vårgårda skulle säljas och det mesta av möblemanget lämnas bort. Visst skar det i hjärtat att demontera sitt uppväxthem, men den stora mängden prylar krävde rationell hantering.

Fast med kuddarna var det annorlunda.

Jag kunde inte lämna bort dem. De stod för stilen i mitt barndomshem. Med sina folkloristiska motiv i täta korsstygn och sin dova färgskala var de själva 1970-talet, med ett möblemang i lavgrå ton och en ryamatta i rutig rostnyans. Det var sensationellt modernt – på sin tid. Den fisknätsinspirerade lampskärmen hängde lågt över soffbordet och lyste lagom matt för att förstärka den murriga känsla man ville åt.

Fast med kuddarna var det annorlunda. Jag kunde inte lämna bort dem.

Kuddarna bar dessutom på minnet av mormor, hon som under en hel lång sommar broderat dem med exakt precision. Jag minns hur ullgarnerna blev avancerade mönster under hennes skickliga händer. Så säker var mormor med synål och stickor att hon hade förärats uppdrag från Bohus Stickning, berättade mamma.

I mitt eget ljusa och avskalade vardagsrum på Södermalm är kuddarna inte lika självklara. De har fått ligga kvar i flyttlådans tidskapsel.

Men det beror inte på att de är omoderna. För jag upptäckte snart broderiets renässans. Jag behöver bara gå till mitt närmaste fik för att i äkta hipstermiljö se alla tecknen, i form av virkade dukar och kuddar med broderade folkhemsmotiv.

Precis som på 1970-talet, är 2010-talet paradoxernas årtionde.

Då, för fyrtio år sen, lärde jag mig att sy, sticka och »göra det själv« från grunden. Men samtidigt byttes nästan all naturlig bomull i garderoben ut mot nylon, banlon och andra syntetmaterial, som stod för modernitet. En skarp kontrast till »naturligheten«. Livet präglades dessutom av slit och släng – även om vi inte alls hade lika mycket att slänga som vi skulle få senare.

Idag går det mesta igen.

2017 har »köp och glöm« blivit den nya beskrivningen på vår dopade konsumtion av fast fashion. Parallellt stärks en annan strömning, där slow fashion vinner terräng, liksom återigen känslan för hantverk och allt som börjar på »re«, som i recycling.

Att vi lever i en paradoxal tid återspeglas också i klädindustrin. »Hållbarhet« har blivit ett kodord i kedjornas PR-kampanjer. Samtidigt presenterar FN-organet International labour organisation, ILO, en krass rapport om tillståndet i en bransch som funnit sin framgångsformel dels i starka varumärken, dels i billig produktion.

Och polariseringen ökar, noterar ILO. Det som redan var någorlunda bra har blivit bättre medan det dåliga blir sämre. Så vidgas klyftorna mellan arbetsplatser: I modeindustrins toppskikt finns modern teknik och bättre skolade arbetare, i bottenskiktet är fokus helt inställt på priset – och där blir arbetsförhållandena i stället allt sämre.

Låt oss hoppas att 2017 blir det år då modet saktar ner. Och då fler vill betala vad kläderna kostar – egentligen.

Gunilla Ander
Journalist och författare till den 2016 utgivna boken Den lilla svarta – modeindustrins mörka baksida.

29 mars 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy