Pappersklipperskan

Det är skogar, björnar och blänkande vatten. Framklippt glädje och sorg. I Karin Nilsén Anderssons pappersklipp speglas omvärlden. Hon skulle absolut inte bli slöjdare. Men livet är krokigt, säger hon och skrattar. Ingenting blir som man tänkt sig.

Text Malin Vessby
Foto Karin Alfredsson
25 november 2015

Det kliver inte runt någon björn på gårdstunet den här onsdagen i mitten av hösten. Inga klättersugna björnungar har hittat trappan upp mot farstun. Idag ligger jämthunden Olle lugnt och tryggt under köksbordet. Varm i pälsen, blöt om nosen. »Mors lilla Olle«, säger Karin Nilsén Andersson och buffar mjukt på honom, men, ja, han finns här för björnens skull också. Som en buffertzon.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Nyklippta och omonterade är pappersklippen sköra. Men det är inte hela världen om någon detalj lossnar.
Det behöver inte vara perfekt, säger Karin Nilsén Andersson. »Jag tycker inte om perfekt!«

Det här är norra Jämtland och Europas björntätaste trakt. Karin minns en annan dag vid köksbordet, det var ett par år sedan. De hade just hällt upp kaffet när en älg kom rusande i panik upp mot huset längs grusvägen, med en björn i hasorna. Hur älgen revs. Det var i början av maj och smällen från när älgkons huvud slog i marken blandades med intensivt orrspel. Fyra gånger försökte hon resa sig, lika många gånger klappade skallen mot vägen. Dygnen efteråt kom elva olika björnar ut från skogen för att kalasa på kroppen, ibland flera stycken samtidigt, tills Karin och hennes man bestämde sig för att flytta bort kadavret. Dagen därpå hoppade en ivrigt nosande björn upp i det tomma släpet för att försöka lista ut vart älgen tagit vägen.
– Jag har många historier om bjenn. Ska jag prata svenska eller jämtska, frågar hon glatt, där hon återigen sitter vid köksbordet.

Vissa år har hon blivit så avståndsbekant med djuren att hon gett dem namn; den vresiga Vitnos, Beda med de tre ungarna och Ojoj, han som fick heta just det som slank ur munnen när man såg honom, enorm som han var. Det är inte för inte som gården ibland kallats Björnrondellen.

På den brandgula sjuttiotalsgardinen som nu blivit duk har hon ställt fram björnkorv, kornmjölsbakat tunnbröd och rökt öring.
– Jag vet ju att jag lev’ ett annorlunda liv jämfört med många andra och jag vill gärna förmedla det.

Hon skulle aldrig bli slöjdare egentligen. Eller rättare sagt, hon skulle aldrig bli som sin mamma. Mamman höll på hela tiden, nästan maniskt, vävde, rotslöjdade, flätade näver. Hon sydde till och med ihop de efsingar som blev kvar i vävstolen, tråd efter tråd, och satte upp ny varp av återbrukade stumpar. Inget skulle förfaras. Vävstolen stod uppställd i dörrhålet mellan två rum, så att de fyra barnen inte kunde springa runt som de ville.
– Vi var okontanta hon och jag.

Men så fick Karin en vävstol i trettioårspresent. Och plötsligt var det klippt. Hon började väva. Sedan följde skinnsömnad, plåtslöjd, trådtjack, halmslöjd, pappersklipp. Allt hon tyckte var fint, ville hon prova. Se om hon kunde.

På hyllorna över köksfönstret står små täljda fjällkor. I rummet bredvid hänger en torkad takkrona, bunden av smörblommor. Mattorna har hon vävt, så klart.
– Det var som om jag blev förlöst, säger hon och låter nästan förvånad. Innan dess gjorde jag absolut ingenting. Jag söp bara in det andra gjorde. Själv var jag mods. Gick runt med sönderklippta jeans och var urdålig på skolslöjden.
– Men nu har jag ett behov av att göra saker själv. Både för lustens skull, tillfredsställelsens och för att jag kanske behöver något, en ny matta eller ett klipp på väggen.

Vi har kommit hit just för pappersklippens skull. De sitter på väggarna runt om i huset, inglasade svarta silhuetter mot vit botten. I vardagsrummet ligger en trave nyklippta. Nu är det runt tjugo år sedan hon tog till saxen, nyfiken efter att länge ha spanat på ett gammalt klipp som hon fått av sin faster. Men den rätta känslan hittade hon egentligen först efter att hunden Skytt dött, den kloka halvstövaren som vaktade henne mot björnen och som hon grät över i två år. Hon klippte sorgeänglar efter honom, raka i ryggen och mörka. Och så småningom gjorde hon glädjeänglar också, motvikten.
Även nu blir det allt som oftast svarta klipp, ibland kombinerade med färgat glansigt godispapper. Hon limmar fast dem på en stadig vit botten av tjockt akvarellpapper. Omonterade är de fladdriga som sköra fisknät, och i det skicket målar hon dem, försiktigt med pensel och akvarellfärg på tub.
– Det går ju att köpa svart papper. Men det vill jag inte. Jag vill åt en mer levande yta.

Björn heter bjenn på jämtska. »Under maj och juni, när de har små ungar, går jag knappt ut«, säger Karin där hon står med jämthunden Olle uppe på »Kungens«, utsiktspunkten dit också Kung Carl Gustaf togs när han kom till trakten för att björnspana.

Pappret hon klipper i är vanligt och tunt. Kopieringspapperskänsla. Men det måste vara syrafritt så att det håller över tid. Hon skissar löst på det med blyerts. Suddar. Slänger. Börjar om på nytt. Skapandet är verkligen inte njutbart till en början.
– Jag plågar mig! Jag får bestämma mig för att jag gör det här nu. Men sen, tillslut, kommer jag in i bubblan, där koncentrationen är total och alla grubblerier bleknar. Flow! Att bara vara i görandet. Och ibland kan det till och med bli fint, säger hon, också nu nästan överraskad på rösten, och växlar in på pappersklipparhistorien. Hur man på 1800-talet här i landet ofta klippte just minnestavlor efter sina saknade och döda. Hur man andra gånger, före 1900-talets påkostade grattistelegram, istället klippte granna gratulationstavlor vid namnsdagar och bröllop, ofta förstärkta med en liten vers eller religiöst visdomsord. Och hur kineserna var först, med en idag minst 1500 år lång pappersklipparhistoria som sedan spridit sig jorden över, också i Kina ofta inriktad på glädje och firande.

Även Karin klipper gratulationstavlor då och då, som nyligen till sextioåriga väninnan som förlovade sig.
– Hon fick en orange med rosa hjärtan. Hon är sån. Sedan skrev jag in något av John Lennon också. Han gör de stora filosofiska frågorna lätta att fatta. Kärlek, fred och allas lika värde.

Skogarna är oändliga här. Vi är sju mil norr om jämtländska Strömsund. Sex av milen är grusväg. Men så breder kalhyggena ut sig också förstås. Det närmaste så stort och brutalt renrakat att det kallas Katastrofen.
– Av någon anledning var träden det lättaste när jag började klippa. Kanske för att de inte är raka, de behöver inte vara så precisa. Leklusten får plats.

Dessutom har det blivit många björnar, älgar, vargar, ofta arrangerade i situationer som har med liv och död att göra – i kombination med en stor nypa folkvisa och saga.
I högen med nyklippta arbeten ligger både kors och himlastegar. Och björn och varg på kafferep.

På sätt och vis lever också folksagorna vidare utanför dörren. Karin pekar norröver, mot skogarna hitom Fiskåfjället där jättekvinnan Gull sägs bo, släktingen till jätten Jorm
i Beppe Wolgers Dunderklumpen, filmen som utspelar sig vid samma sjö som ligger stålgrå hundra meter från huset, avgrundsdjup på sina håll – och som speglar sig i både ett och annat pappersklipp.
– Man jag skulle gärna klippa mer samhällskommentarer också. Ta del i samhällsdebatten, säger hon. Jag har bestämda åsikter.

Karin Nilsén Andersson plockar upp ett papper och viker det dubbelt. Klipper hon nu, kommer bilden att bestå av två spegelvända motiv när hon vecklar upp bladet igen. Så gör hon ibland. Hon sparar också ut partier där hon klipper vidare efteråt, utan spegelvändning. Ibland blir det tätt och myllrigt med millimeterprecision, andra gånger större och glesare motiv. Det mesta ser ut att vara väldigt exakt utformat, men, nej, hon påpekar att det inte är rakt. Hon vill inte göra rakt!
– Jag använder aldrig linjal. Och jag både klipper och ritar på fri hand.

Hon kommer återigen in på sin mamma, som var präglad av Jämtslöjds kvinnliga slöjdskolas strikta syn på slöjden; man skulle sträva efter fullkomlig kontroll och se med sträng blick på hushållsgöromålen. Linjalrakt vävda stadkanter. Absolut inte slarva med trådar som skulle fästas på baksidor. Det var viktigt att bli godkänd.
– Kanske är det därför jag numera tycker så illa om situationer där jag blir värderad, funderar Karin och lägger till att, trots att hon håller emot upptäcker hon fler och fler släktdrag hos sig själv ju längre tiden lider. Men framför allt gäller det kunskaper som hon fått med sig av bara farten. Som vävningen. När hon till slut började väva – så kunde hon bara.

Också maten och tillvaratagandet har kommit med modersmjölken eller fadersarvet. Pappan var slaktare. Hur man tar hand om kött är en självklarhet. Eller hur man gör björnfeta av 50 kg björnfett som plötsligt dimper ner, skrapad från rygg och gump på den största björn som någonsin fällts i Europa. Hur man »kläcker« fettet, värmer det rinnigt och silar det rent från hinnor och smuts, sedan tillsätter tjära och lite annat för att skapa ett smörjmedel perfekt för läder. En försäljningssuccé på slöjdmässor och marknader genom åren.
– Men jag är klen att ta betalt. Det har jag också fått av släkten. Både farfar och farfarsfar gick i konkurs.

Men exakt och på pricken. Nej, det arvet har hon stjälpt överbord.
– Jag vill att det jag gör ska kännas levande. Det finns inget som är riktigt rakt här i livet, säger hon och öppnar en liten necessär. Där har hon papperssaxarna, minst tio. Hon greppar favoriten som är tunn, vass, spetsig och klipper ända ut.

Utsikten från Rönnhögen med Munsfjället i fonden.

Det där med skärpan bekymrar henne en aning dock, med tiden blir saxarna slöa.
– Förut fick jag hjälp att slipa dem, säger hon och syftar på maken Stig-Åke, som gick bort för ett drygt, tungt år sen.
– Man får göra allt själv när man blir änka. Och antingen får man lägga sig ner – eller leva på.

Så nu borde hon alltså lära sig att slipa saxar. Skicka bort till någon annan, nej, så gör hon inte. Hon gör själv. Samma sak gäller fisket.

Att hon tänker på det just idag, beror på att rödingen leker nu.
– När jag var barn gällde det att få upp så många som möjligt för att salta in i stora träkaggar. De skulle räcka hela vintern. Vi åt saltfisk flera gånger i veckan. Sen på våren hade den legat i en fanérkagge hela året och var gul och smakade nåt särskilt, nej, det var inte så roligt.

Till helgen ska hon upp till en fjällsjö och lägga nät. Hon vill helst ha frysen full. Inget mer saltande dock.
– Sen jag blev änka får jag hela tiden tänka till, ska jag fortsätta med det här? Som med fisket. Men så tänkte jag att jag kan fråga mina väninnor, vi käringar kan göra det här. Vi ska ha kaffe uti båten!

Hon stökar vid spisen och berättar samtidigt om fiskarna. Abborre och harr älskar hon, men »harren ska man äta upp på en gång, den ska sprattla i stekpannan«. Siken däremot ger hon inte mycket för, skitfisk, full i mask. För att inte tala om gädda, den ger man till räven. Men kunskapen om maten, om hur och när man hämtar den riskerar att ta slut med hennes generation, tänker hon.
– Rikard, min pojk, rapporterar om flugfiske och trolling, att det är det som gäller nu, och att man drar upp fisken för att släppa i den igen. Det är ju pjöller!

Det svänger upp en bil på den grusade gårdsplanen. Den andra idag. Här är ofta fullt med folk runt köksbordet, småprat och skratt, käftande och diskussioner. Älgjakten pågår men dagens pass är slut. »Kom å krama om mig!«, säger hon till syskonbarnen och fångar in dem i famnen.
– Ska ni ha mat eller kaffe?

»Han gör de stora filosofiska frågorna lätta att fatta. Kärlek, fred och allas lika värde«, säger Karin om de texter av John Lennon som hon klipper in här och var. »Jag tycker om hans ord, hans tro, drömmar och humor.«
25 november 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy