Det händer att vi får brev från er läsare där ni skriver att vi spelar roll. Att Hemslöjd väcker skaparlust och ger inspiration. Till och med att tidningen ger hopp om livet. Det är stora ord. Vi känner oss ödmjuka inför dem.
Men att Hemslöjds innehåll påverkar märks också på andra vis. Att vi läses på Rosenbad vet vi vid det här laget, förra kulturministern utnämnde oss till och med till sin favorittidskrift. Också myndigheter hör då och då av sig för att fördjupa sig i någon enskild fråga. Det skedde exempelvis när vi skrev om »craftwashing«, att somliga företag vill verka mer slöjdiga än de är för att spä på en kommersiellt gångbar hantverksmässig aura. Också Nationalencyklopedins innehåll har justerats efter att redaktörer läst Hemslöjd. Dessutom har näringslivet ögonen på tidningen.
På de mötesdagar för ullbranschen som arrangerades i Uppsala i förvintras, reste sig innovationschefen för företaget Fjällräven upp och berättade att det var Hemslöjd som först uppenbarade för honom hur det står till på ullfronten i Sverige. Efter att 2016 ha läst den artikel där Liv Blomberg redogjorde för alla de hundratals ton av lokalproducerad ull som årligen hamnar på tippen, bestämde han sig för att försöka angripa slöseriet. Sedan dess har företaget omsatt 40 ton svensk ull.
Det här numret handlar just om ull. På senare tid har medvetenheten om det svenska ullspillet glädjande nog ökat och allt fler har gått från ord till handling.
Ta »The Swedish wool initiative« till exempel. I mitten av november träffades ett tiotal stora, kommersiella modeföretag för att se över möjligheten att börja arbeta med ull från Sverige, istället för enbart med fibrer från andra sidan jorden. Mötet resulterade i en första gemensam beställning på 2,5 ton lokalproducerad vit findor-ull. I det här numret gör Liv Blomberg nedslag hos ett par av dem – och hos andra framåtsyftande nytänkare. Se det som tecken på hur det bubblar i ull-Sverige.
För nu händer det. Parallellt skjuter små och större ullinitiativ upp som svampar ur jorden. Det är minispinnerier, föreningssatsningar, ullinsamlingar, ullmarknader och fårägare som lär sig mer om hur de ska ta hand om och klippa sina djur för ullens bästa. Det är forskare som gör förstudier om framtida ull-användning. Det är planer på ett svenskt kamgarnsspinneri och enskilda slöjdare som börjar karda, spinna, sticka för att ta personligt ansvar för landets oanvända fibrer. Dessutom anställde nyligen myndigheten Nämnden för Hemslöjdsfrågor en nationell utvecklare med uppdrag att se över ull-läget i landet.
Vi lever i spännande tider. På många områden ser det brutalt mörkt ut. Men på ullfronten gryr det försiktigt i horisonten. Därför tillägnar vi superfibern detta nummer.
Håll till godo!
Malin Vessby, chefredaktör
