– Det är märkligt att vi 2016 fortfarande kämpar med grundläggande mänskliga rättigheter, vi borde ha kommit längre. Vår jord dör och vi måste få den att må bättre. Det är vad vi ska ägna oss åt. Inte krig eller terrorism.
Vi befinner oss i Avesta. Här har också världsvirkningsstjärnan och konstnären Agata Oleksiak – alias »Olek« – landat för att med virkningen som språk och metod åstadkomma förändring. Konkret betyder det att hon har klätt in ett helt hus i staden, Gula villan i folkmun, med virkad, rosa spets. Stjärnor, blommor, ögon, dödskallar och hjärtan pryder de halvmeterstora, elegant virkade kvadrater, som hopsydda till större sjok täcker byggnaden från gräs till tak. Dörrar, fönster, altan, fasader, allt är inklätt med knalligt garn.
– Jag ville använda ett spetsmönster eftersom jag såg framför mig hur husets gula färg skulle lysa igenom de rosa maskorna, säger hon.
Garnhuset går i kärlekens, samarbetets och integrationens tecken. Olek ville samla och arbeta med kvinnor som söker asyl i Sverige.
– Det handlar om att bygga vår framtid, säger hon när vi ses i villans trädgård i projektets början.
– Villan är en symbol för att vi oavsett nationaliteter kan leva och arbeta tillsammans.
Trähuset ligger i centrala Avesta och sticker ut som en ensam utpost från tidigt 1900-tal bredvid gågatans moderna butiker och shoppinggalleria. Invirkad sticker den ut än mer, med sitt värmande lager av rosa garn som får förbipasserande att haja till. Garn i det offentliga rummet har ofta den effekten. När det hamnar på »fel« plats och dessutom i uppvriden skala, uppstår krockar som låter tala om sig. Det vet Olek. Storskalighet i kombination med budskap är hennes signum.
En färg bortom nationaliteter är viktig för det jag vill göra här.
Till vardags bor och verkar hon i New York, men hon har väckt uppmärksamhet med sin virknål runt om i världen sedan 2002, både i utställningssammanhang och, som i Avesta, utomhus i offentligheten.
Men det här är inget enmansarbete. På gula villans altan sitter sju kvinnor och virkar. Ursprungligen kommer de från Syrien och Ukraina, och de känner varandra vid det här laget. Alla assisterade Olek med virkning till Avesta Art tidigare i våras, en utställning som visades på Verket, det före detta järnverket ett stenkast bort.
Inne i huset ligger det nystan staplade på golvet. I övrigt är det tomt, om man bortser från sådant som uppskattas av ambitiösa virkare; bord, stolar, kaffe, te, musik, virknålar och virkbeskrivningar. Och överallt detta rosa akrylgarn, inte minst i färdiga rutor, redo att fästas ihop.
Rosa är förvisso en av Oleks favoritfärger, gärna blandad med silver och guld. Hennes kännetecken är ofta en färgstark och melerad mix i garnblandningar med rosa, orange, rött och lila. Men den här gången valde hon specifikt rosa, eftersom det är en av få färger som inte är representerad i något lands flagga.
– En färg bortom nationaliteter är viktig för det jag vill göra här, säger hon.
Faktum är att hon pratar i one-liners.
Men Olek berör. Hon brinner för politik, feminism, miljöfrågor, samhällsengagemang och inspirerar med sina åsikter i garn även en ny generation virkare och garntaggare.
Samtidigt utgår hon från stolpar, maskor och luftmaskor. Traditionellt handarbete. Men hon blir lätt irriterad när hon får frågor om slöjd och hantverk.
– Jag är samtidskonstnär och använder mitt språk som är virkningen, slår hon fast mer än en gång när jag vill prata om betydelsen av olika tekniker och om traditionens eventuella kraft.
Att garn ofta förknippas med en kvinnovärld och att det genom århundraden använts till att värma, klä och skydda oss, är inget hon nämner. Inte heller hur människor genom seklen dekorerat, förskönat och mjukat upp sin omvärld just genom, exempelvis, maskor.
Ändå återvänder hon under samtalet själv till att virkning är en teknik som har funnits med länge och att den känns självklar – både för henne själv, för att lära ut till andra och som ett sätt att kommunicera. Själv har hon på senare år använt språket som ett medel för att stärka utsatta kvinnor.
– Jag vill att alla som ingår i mina projekt ska komma hem med pengar på fickan, för att visa att de själva kan förändra sin situation.
De asylsökande kvinnorna i Avesta började alltså arbeta ihop tidigare i år. Till utställningen på Verket virkade de tillsammans in ett helt hem, ett slags rekonstruktion av befintliga rum i en gammal gård en bit bort. Skillnaden var bara att här kläddes alla inventarier och väggar in i garn och maskor – köksbord, lampa, kökssoffa, stol och kaffekoppar.
Fyra dagar före vernissage lät Olek så »spränga« huset och besökarna möttes av omkullvräkta möbler, uppfransat garn och spillror. In the blink of an eye, kallar hon installationen. Från ombonat till … ingenting.
– Det är min plikt att kommentera det som händer i världen just nu. Allt krig, alla jordbävningar och naturkatastrofer. Du kan förlora allt!
Men Olek ville inte lämna Avesta med dystopiskt sinne och bli ihågkommen för ett söndersprängt hem. Istället valde hon att återvända för att virka in den gula villan – med hopp, kärlek och framtidstro som budskap.
– Om vi arbetar tillsammans kan vi göra vad vi vill, är det sista hon säger innan vi skiljs åt.
Hon sitter på altanen tillsammans med sin virkning och sitt team, jag hör henne räkna maskor.
