Om stadkanter

Bland de äldsta plagg jag ägt och ofta använt fanns en yllehalsduk från Blå Pilens Hemslöjd i Dalarna. Den var liten och sliten men vackert gul och hade perfekta stadkanter. Handvävd. Den fanns i en av mormors lådor och jag gissar att den kan ha kommit till på 1930-talet. Sedan en tid är den försvunnen. Jag gick ut för att leta efter en ny, köpes fick duga. I affärerna fanns lyxiga halsdukar i kashmir och merinoull, hur dyra som helst, och i mängder med färger. Men istället för den distinkta avslutningen i kanterna hängde inslagstrådarna som avklippta fransar längs hela långsidorna. Skräp! Jag kunde inte köpa.

Om jag minns rätt fanns de på min barndoms Algotsjeans, för självklara för att man ens skulle lägga märke till dem, nästan fula.

Varför såg det ut så? Förklaringen är att dagens maskinvävstolar inte kan väva stadkanter. Stadkanten, den kant som avslutar vävens långsidor, är ibland lite tätare än resten av tyget. Men det som främst utmärker den är att inslagstråden vänder runt den yttersta varptråden. Det är fint och blir starkt, ingenting sticker ut utanför den jämna kanten. Det ger sig utan vidare när man väver för hand. Så heter stadkant också selvedge på engelska – self edge – »självkant«. En kant som uppstår av sig själv. Men det är svårare för en maskin att få till den.

Ordet selvedge dyker upp i ett för mig oväntat modesammanhang. Selvedge Denim, stadkantsjeans, är, förstår jag, ett begrepp för riktiga jeansnördar som är beredda att betala någon tusenlapp extra för att få byxor med stadkanter i sidsömmen. Om jag minns rätt fanns de på min barndoms Algotsjeans, för självklara för att man ens skulle lägga märke till dem, nästan fula. Nu har de blivit det hetaste man kan bära. De ger jeansen ett längre liv genom att kanten inte riskerar att fransas upp, men mest är nog stadkanten en detalj att skryta med. Den där lilla biten stadkant som syns när man viker upp byxorna nertill. Tyget vävs på smalare vävstolar än normalt och inslaget skyttlas in. Som förr. Då användes också stadkanten för märkning – Levis hade röda trådar, Lee gröna och Wrangler gula i sina stadkanter.

Jag vände mig till en verklig auktoritet på området, Marie Ekstedt Bjersing, vävlärare på Sätergläntan, för att få veta mer om stadkanter.

Marie menar att trots definitionen av en stadkant, den kant som bildas när inslaget vänder runt den yttersta varptråden, så finns det vävar med tre eller fyra stadkanter. De extra »stadkanterna« får man i början eller slutet av en väv, när det, tvärtom mot sidornas stadkanter, är varptrådarna som får vända runt det första eller sista inslaget. Det låter vackert. Man kan få se det här på sydamerikanska textilier, berättar Marie. Även vävar vävda i varptyngda vävanordningar har en »stadkant« upptill, men den bildas av att man väver ett band vid varpningen.

Stadkanten kan ha flera funktioner, exempelvis att berätta något om tillverkaren. I Etiopien har varje vävare en speciell stadträdning på sina traditionella vita bomullssjalar. Genom att se på staden till en sjal som någon bär kan han avgöra om det är han som vävt den eller inte. På äldre sidentyger ser man alltid olika varianter på stadträdning, ofta i andra färger och bindningar än själva tyget, berättar Marie, troligtvis med samma funktion. »Stadträdning« innebär alltså hur de yttersta trådarna i varpen trätts i solv och sked.

Det finns långsamma gamla maskiner kvar som kan väva riktiga stadkanter. Marie har en linnesjal med stadkanter, inköpt på ett svenskt klädföretag men troligtvis tillverkad i Asien. Den lär knappast vara handvävd, tror hon. Även hos oss finns sådana mekaniska vävstolar i bruk. På Östergötlands Ullspinneri, till exempel. Där väver tyska Schunnervävstolar från 1940-talet, inköpta från Klässbols i Arvika och Saxylle i Borås där de utrangerats, fina stadkanter på deras filtar.

Om maskinvävstolarna berättar Marie att de från början bara kunde väva med ett enda inslag, men så småningom uppfanns skyttelväxlaren som gjorde att man kunde byta inslag. Idag har de en typ av tryckluftsanordning som skjuter iväg inslaget från ena sidan av väven till den andra. Den ger inga stadkanter.

I maskinvävningen är det den kant som hållet ut bredden på väven vid vävningen som kallas stad. Idag använder industrin i princip två varianter. Den ena har en liten griparm som viker in inslagsänden. Då bildas en stadkant som oftast blir tjockare än tyget. Så vävs till exempel dukar, men detta är en kostsam metod. I den andra, vanligare varianten, finns två slingertrådar näst längst ut, sedan ett tomrum och allra sist en stadkant. Istället för att använda vävspännare hålls tyget ut med hjälp av metalltaggar i vardera kanten. Taggarna lämnar fula hål i stadkanten, och allteftersom tyget växer fram skärs den bort. Kvar finns väven med slingertrådarna och små inslagsändar som sticker ut.

Men jag tycker fortfarande att riktigt snygga stadkanter kan göra en enkel halsduk till en vävnad att bära med stolthet.

Att beräkna och ställa in stadkanten är en viktig uppgift för dessinatören, som konstruerar vävnaden med avseende på bindning, mönster och färg. Det gäller att välja rätt bindning till staden i förhållande till den på själva tyget. Ibland har industrin lagt in koder i stadkanterna. Exempelvis brukade Saxylle, precis som jeanstillverkarna i USA, markera de olika kvaliteterna på sina kostymtyger med olika färger på stadtrådarna. Till exempel kunde röd stadtråd betyda 5 procents inblandning av polyester.

Hur lite jag visste om stadkanter förstår jag när jag pratar med Marie. Så här sammanfattar hon, pedagog som hon är:
– Idag är det egentligen bara handvävningen som klarar av att väva med ett kontinuerligt inslag som vänder i staderna. Äldre mekaniska vävstolar kan också väva stadkanter. Industri med storskalig produktion har alltid stader på sina vävar, men oftast skärs de bort och då får väven en fransig kant. Eller så viks det avklippta inslaget in och man får en i vårt tycke »falsk stad«.

Att skurna kanter skulle innebära sämre kvalitet håller Marie inte med om.
– Om man tittar noga kan man ofta se de slingervävda kanttrådarna som håller inslaget på plats. Eftersom de har haft en egen spänning vid vävningen så kan det nog hållbarhetsmässigt fungera mycket bra, säger hon.

Där fick jag. Men jag tycker fortfarande att riktigt snygga stadkanter kan göra en enkel halsduk till en vävnad att bära med stolthet. Stickade halsdukar går förstås, men annars är det nog bara att börja varpa och sätta igång.

Celia B. Dackenberg vävde på Sätergläntan en sommar för längesen, vid en tid när raka stadkanter stod högt i kurs.