– Det här kan väl aldrig bli någonting, tänkte Catarina Ekerhed och såg missmodigt på de svartnade strån hon hade framför sig. Året var 2020 och hon hade ägnat sommaren åt att odla en liten plätt med lin i sin trädgård. Varje dag hade hon pysslat om plantorna. Rensat små ogräs och tittat till. Noterat hur stjälkarna nästan lade sig efter tunga regn men alltid reste sig igen. Njutit av de små blå blommorna.
Sedan hade hon skördat. Fått många långa stjälkar som hon lagt i gräset för att röta. Men processen gick snabbare än hon väntat. Efter bara någon vecka var stråna alldeles svarta. Nu var de väl alldeles sönderrötade, tänkte hon.
Fröna som hon odlat hade hon fått genom satsningen 1 kvm lin. Idén som kom från hemslöjdskonsulenten Hillevi Skoglund var lika enkel som genial. Alla som anmälde sig fick ta emot fröer som räckte för att odla en enmetersruta med lin. Sedan fick de information och hjälp om hur de skulle ta sig an de olika stegen från sådd till skörd och beredning. Nu var det dags för linberedningsträff på Borås museum.
Catarina Ekerhed hade inga stora förhoppningar men hon bestämde sig ändå för att ta med sig sin skörd och åka in till museet. Där fick hon hjälp att bråka, skäkta och häckla linet – att slå sönder de vedartade delarna av stjälkarna och långsamt kamma bort dem tills bara själva fibrerna återstod.
Resultatet var magiskt: två hekto gråskimrande långlin. Catarinas alldeles egna, hemodlade tågor.
– Det var så roligt! Jag var jätteglad och jättemallig när jag åkte därifrån. Jag var jättetänd på det här med med lin, berättar hon idag på telefon.
Upprinnelsen till alltihop var en handduk. Hillevi Skoglund som jobbat som hemslöjdskonsulent i Västra Götaland i 13 år berättar:
– Vi ordnade en workshop om slöjd och berättande med etnologen Inger Widhja. Hon hade med sig en handduk i linne. »Det här är den finaste textil som jag har« förklarade hon högtidligt.
Sår du inte vid rätt tid får du vänta till nästa år. Det är chockartat för många av oss, att höra att vi inte kan få det vi vill ha precis när vi vill ha det.
På ytan såg det ut som vilken gammal handvävd handduk som helst men Inger Widhja berättade att hon och hennes mormor gjort den tillsammans när hon var barn. De hade odlat linet och berett det, steg för steg. Lämnat in fibrerna till ett spinneri och fått garn tillbaka som de hade vävt av. Nu har hon haft den i mer än 60 år.
– Hon berättade så otroligt bra! Hennes mormor hade varit ett sådant pedagogiskt geni. Istället för att bara förklara för Inger vad lin är hade hon sett till att de gjorde alla stegen tillsammans. Upplevd kunskap är något helt annat än det man kan läsa sig till. Det var lätt att förstå hur viktig den där handduken varit för Inger.
Det här var hösten 2019. Hos Hillevi sådde tankarna på handduken ett frö. Det där kan man väl göra om, tänkte hon. Hur svårt kan det vara? Hon satte sig att skriva en plan och fyllde i rutorna för önskad målgrupp och utfall. »Jag är nöjd om 50 personer är intresserade«, plitade hon. Hon hade aldrig kunnat förutse vilket genomslag idén skulle få.
När pandemin slog till i början av 2020 visade sig upplägget passa som hand i handske i den nya verkligheten. Tillsammans men var för sig valde 700 personer runtom i Västra Götaland att odla lin. Hillevi fick ägna dagarna åt att packa påsar med frön. Dessutom hakade ytterligare två regioner på och kopierade upplägget.
Året därpå blev projektet nationellt genom Hemslöjdens riksförbunds försorg. Då odlades 6000 kvadratmeter lin runtom i landet. Och förra året tog man steget till de övriga nordiska länderna. I år kommer det att packas 2500 påsar med linfrö, bara i Västra Götaland.
Linets latinska namn är Linum Usitassimum som betyder det mest användbara. Arkeologiska lämningar visar att människan spunnit lin i minst 30 000 år. I Sverige har de tidigaste fynden av linfrö daterats till bronsåldern. Tillsammans med hampa och ull har lin legat till grund för nästan alla textilier som tillverkats här i landet fram till 1900-talets början. Det är en av de allra starkaste växtfibrerna med en draghållfasthet som kan jämföras med styrkan hos stål.
I slutet av 1940-talet odlades spånadslin på mer än 4 000 hektar i Sverige. På linberedningsverken kunde stora mängder fibrer industriellt beredas för spinning. Men under 1950-talet började efterfrågan på linne sjunka, utkonkurrerat av importerad bomull och syntetmaterial. I mitten av 1960-talet lades det sista linberedningsverket ned, och efter det har det inte bedrivits någon storskalig odling av spånadslin i Sverige.
Samtidigt bågnar modekedjornas skyltfönster just nu av linneplagg. Under vilka förhållanden de fibrerna odlats är inte alltid lätt att utreda. Men genom att själva prova på att odla, bereda, spinna och kanske till och med väva linne hoppas Hillevi Skoglund att deltagarna i 1 kvm lin ska få en ny inställning till textilierna vi har omkring oss.
– När man inser var textilier som linne och bomull faktiskt kommer ifrån kanske man också blir mer intresserad av att vårda och ta hand om dem, istället för att vi beter oss som Roms sista dagar varenda minut, som vi gör nu, säger hon.
Beroende på vem man är finns lärdomar att dra på olika nivåer. Så har initiativet också letat sig in i undervisningen på såväl förskolor som universitet. I en hemsnickrad enkät som Hillevi skickade ut till deltagarna härom året svarade mellan fem och tio procent att de tagit sig hela vägen till färdig linneprodukt. I samma enkät klassade de flesta sina förkunskaper om lin som väldigt låga innan de började odla men en överväldigande majoritet gav sig själva betyget fem av fem i linkunskap efteråt.
Det mesta Hillevi hört talas om att någon fått ut av sin kvadratmeter är fyra hekto långlin. Hon har också odlat och berett lin själv. Första året fick hon långa mjuka tågor, andra året blev det mest tussigt och tovigt.
– En lärdom som det här projektet för med sig, och som jag tycker är viktig, är att det måste ta den tid det tar. Linet styr. Sår du inte vid rätt tid får du vänta till nästa år. Det är chockartat för många av oss, att höra att vi inte kan få det vi vill vi ha precis när vi vill ha det. Den läxan tror jag är nyttig både för oss människor och för planeten.
Catarina Ekerhed har varit med varje år sedan starten, spunnit garn på spinnrock och vävt i ateljén på gården i Tranemo där hon bor. Första året blev det två bonader och en liten duk i en blandning av tuskaft och korndräll. Nästa år blev garnet något grövre med mer tow – då satsade hon på handdukar. Förra årets skörd ligger ännu och väntar på att spinnas till garn.
– Jag älskar lin faktiskt. Det är något väldigt speciellt att jobba med ett material som man har gjort själv från grunden, säger hon.
För många år sedan fick hon en säck med linspolar från sin svärfamilj i Skåne. Det var knutar lite här och var på trådarna. När hon frågade hur det kom sig fick hon veta att det var för att man hade knutit ihop alla små ändar som man får över när man klipper ned en väv.
– Så gjorde de förr. De tog vara på varenda stump. Och så gör man när man har odlat själv. Man slänger inget.
Och hur det än blir med 1 kvm lin i framtiden är en sak säker. Catarina Ekerhed kommer inte sluta odla.
– Nej, jag ska ha min linlott nu. Jag fortsätter. Jag tror på att vi kommer behöva den här kunskapen i framtiden.
Vill du veta mer om lin och se Inger Widhjas linnehandduk i verkligheten, besök utställningen »Lin on me«på Rydals museum i sommar.
