Nyckeln till frihet

I ett slitet klubbhus mitt i byn sitter ordföranden i Gee’s Bend Quilters Collective, Mary Ann Pettway, och hennes väninna Nancy Pettway och fläktar sig i värmen. De har nyss kommit hem från ännu en lapptäcksmässa. På borden ligger travar med täcken tillsammans med böcker och filmer som talar om hur allt började.

För att vara en så liten och isolerad plats är Gee’s Bends historia obegripligt intrasslad i historien om USA. Lapptäckena, medborgarrättsrörelsen och rasismen, man kan inte berätta om det ena utan att också berätta om det andra.

Gee’s Bend är uppkallat efter Joseph Gee, en markägare från North Carolina som flyttade hit 1816 för att starta en bomullsplan­tage. Med sig i flytten hade han 18 slavar. När Gee dog i mitten av 1800-talet flyttade släktingen Mark H Pettway ned med ytterligare ett hundratal slavar för att ta över. Bara 15 år senare bröt amerikanska inbördeskriget ut och 1865 avskaff­ades slaveriet.

Nästan alla som arbetat som slavar på Pettways plantage stannade kvar i Gee’s Bend som arrendatorer hos sin förra ägare. Eftersom de inte hade haft egna efternamn tog de sig namnet Pettway efter honom. Det är därför de flesta av invånarna i Gee’s Bend än i dag delar samma namn. Svarta och vita var segregerade i Södern, men invånarna i Gee’s Bend var snarare isolerade. »Afrikan­erna«, kallades de lite föraktfullt av dem som inte förstod dialekten, och inte kände igen sederna.

Nancy Pettway föddes 1935, en liten bit högre upp längs floden. Hon och hennes syster var de enda av familjens sju barn som fick växa upp. Fem andra syskon dog som spädbarn. Familjen odlade okra, bomull, majs och sötpotatis. De bästa sötpotatisar du kan hitta, försäkrar Nancy.
– Jag har aldrig fått tag i lika fin sötpotatis sedan dess.

Nancy hade en lycklig barndom men med mycket slit. Hon växte upp i en av de allra fattigaste del­arna av depressionens USA. När priset på bomull störtdök drabbades trakten kring Gee’s Bend hårt. Under det långa varma sommarhalvåret jobbade hela familjen ute på åkrarna. På vintern gick barnen i skolan och mammorna satt hemma och sydde lapptäcken.
– Det var det enda roliga de hade på den tiden. De sydde, bad och lagade mat åt sina familjer, det var vad kvinnorna gjorde när de kom hem från fälten.
– Mamma satt alltid vid elden och sydde. Vi hade ingen el så hon sydde i ljuset av en fotogenlampa berättar Nancy.

Traditionellt i Gee’s Bend gör man stor skillnad på att sy ihop lapparna till täckets framsida och att kvilta ihop det med baksidan och stoppningen. Att sy ihop lapparna är ett kreativt uttryckssätt och något som varje kvinna, för det är alltid kvinnor, gör själv. Sedan samlas man tillsammans runt täckbågen och kviltar, skvallrar och sjunger. Nancys mamma sydde ihop lapparna på kvällen och kviltade på dagen när barnen var i skolan.
– Jag kviltade aldrig ett enda stygn med min mamma. När vi kom hem gömde hon undan täckbågen och vi fick aldrig se hur det gick till. Men på kvällarna satt jag vid mammas fötter och övade mig på att sy ihop småbitar som blev över.

Eftersom hon aldrig lärde sig kvilta skulle det dröja innan Nancy kunde sy några egna lapptäcken. Det var inte förrän medborgarrättsrörelsen kom igång i Alabama som Nancy blev en fullfjädrad lapptäckssömmerska.

Mary Ann Pettway föddes 1956, året efter att Rosa Parks satte sig på den där bussen i Montgomery. Familjen hade inga sängar i huset så barnen, sex flickor och sju pojkar, sov på travar med lapptäcken. Mary Ann hade nyss börjat skolan när Martin Luther King ledde marscherna från Selma som skulle betyda slutet för diskriminerande rösträttslagar. King tog särskilt sikte på Wilcox County, där Gee’s Bend ligger. Här utgjorde svarta tre fjärdedelar av befolkningen men ingen av dessa hade någonsin lagt en röst. Faktum är att King kom till Gee’s Bend och talade några dagar innan den första marschen. Han ville få invånarna där att registrera sig för rösträtt. Varken Nancy eller Mary Ann var med den kvällen, men bland grannarna i byn är det många som minns det som en vändpunkt. När Martin Luther King sköts tre år senare ansökte invånarna om att få byta namn på Gee’s Bend till King i hans ära. Myndigheterna avslog begäran och döpte istället om samhället till Boykin, efter en senator som var för segregationen. Det namnet har dock aldrig slagit igenom i folkmun.

Camden, huvudstaden i Wilcox County, ligger på andra sidan floden från Gee’s Bend räknat. Det var dit invånarna i Gee’s Bend måste ta sig för att registrera sig för att rösta. Vägen gick via en färja som knappt var mer än en flotte. När de lokala myndigheterna insåg att man använde färjan för att kräva sina medborgerliga rättigheter svarade de med att stänga ner färjeförbindelsen. »Vi stängde inte färjan för att de var svarta« förklarade Camdens sheriff Lummie Jenkins i en intervju. »Vi stängde den för att de glömde bort att de var svarta«. Det fanns inte många bilar i Gee’s Bend och den leriga vägen var hur som helst farbar bara delar av året. Utan färjan var Gee’s Bend-borna avskurna, inte bara från kommun­huset, utan även från läkarmottagningen och vanliga affärer. Det skulle dröja till 2006 innan färjan kom tillbaka i drift.

Det var inte bara myndigheterna som motarbetade medborgarrättsrörelsen på 60-talet. Det var vanligt att svarta som registrerat sig för rösträtt straffades genom att de fick sparken av sina vita arbetsgivare. För att erbjuda en alternativ försörjning startade en grupp kvinnor 1966 Freedom Quilting Bee i Alberta, några mil norr om Gee’s Bend. De anställde kvinnor som blivit av med jobbet och lät dem sy lapptäcken istället. Det var här som Nancy Pettway till slut lärde sig att kvilta.

De första lapptäckena från Freedom Quilting Bee var handsydda, färgstarka och unika. De väckte en hel del uppmärksamhet och sålde bra i New York, där kändisar inom mode- och konstvärlden hyllade dem. Men för att hålla uppe produktionen gick Freedom Quilting Bee snart över till symaskiner och standardiserade täcken efter ett fåtal modeller. Då falnade intresset för dem och så småningom glömdes de bort.

I Gee’s Bend återgick livet, efter den korta storm som medborgarrättsrörelsen innebar, till det vanliga slitet för att få ihop till mat. Sedan färjan försvunnit var isoleringen dessutom värre än nånsin. Jordbruk, bön och lapptäcken var återigen det livet kretsade kring. Utan influenser utifrån fortsatte lapptäckena i Gee’s Bend att utvecklas i sin egen riktning. Eftersom varje familj behövde många täcken, både att sova på och att hänga på väggarna för att minska draget i de gamla otäta husen, fanns det inte tid att sitta och pilla med små detaljer. Istället jobbade man med stora lappar och starka utryck. Minimalistiska med skeva geometriska mönster, ofta i dova färger och grova tyger eftersom lapparna kom från gamla arbetskläder, och ibland starka klara färger från finkläderna. Täckena stoppades med bomullsrester från fälten eller från spinneriet i närheten.

Varje vår hängde kvinnorna ut sina täcken på vädring. Då kunde man se vad grannarna sytt på hela vintern och samla inspiration till sina egna verk. När täckena blev för slitna eldade man upp dem för att röka ut myggen. De flesta täcken var variationer på ett antal mönster med särskilda namn som house top, bricklayer och så det enklaste mönstret som kallas lazy gal. Det var viktigt att aldrig sy två likadana täcken. Gör du två täcken av samma material så gör du olika mönster.
– Jag minns ett täcke som min mamma sydde, berättar Mary Ann. Hennes vackraste gula klänning var med i det täcket och så några av pappas skjortor som han hade när han jobbade på fältet. Det bor så mycket historia i täckena när man vet vem som har burit kläderna.

Många av kvinnorna i byn har, precis som Nancy och Mary Ann, jobbat som sömmerskor. De syr hela dagen i fabriken, sedan kommer de hem och fortsätter sy. Men det är annorlunda säger de. Det där är jobb, det här är nöje.
– Hur som helst så älskar jag verkligen att sy lapptäcken. Jag har det från min mor. Alla i hennes familj sydde lapptäcken för att hålla familjerna varma. Det var så jag började också, säger Mary Ann.

En dag 1998 snubblade folkkonstsamlaren William Arnett över ett foto av en kvinna. I bakgrunden syntes ett lapptäcke som låg draperat över en vedtrave. Arnett satte sig i sinnet att hitta det där lapptäcket. Han tog reda på att fotot var taget i Gee’s Bend och åkte dit och började fråga runt efter kvinnan på bilden. Kvinnan heter Annie Mae Young och när Arnett till slut hittade fram till henne berättade hon att hon just bränt en hög med gamla lapptäcken. Hon trodde att täcket på bilden nog varit med i det lasset. Men till slut hittade hon täcket undanstuvat i något skåp och gav det till Arnett. Det var sytt av gamla arbetsbyxor i denim och manchestertyg. Arnett insisterade på att betala för det och köpte på samma gång flera andra av hennes täcken. Ryktet spred sig snabbt att en vit man gick runt och erbjöd pengar för gamla lapptäcken och Arnett kom tillbaka flera gånger.

»Även om ingen av kvinnorna här skulle använda ordet konst för att beskriva det de gör så arbetar de och tänker på precis samma sätt som andra konstnärer världen över. Det vi ser från Gee’s Bend är inte resultatet av någon slump. Det är medvetna konstnärliga beslut som förts vidare i fem–sex generationer«, förklarade William Arnett i en radiointervju 2003.

Arnett visade foton av lapptäckena för en intendent på konstmuseet i Houston, Texas vilket ledde till en stor utställning 2002. Utställningen blev en succé och fortsatte på turné till 13 städer i USA och resulterade dessutom i två böcker. Recensenterna jublade och plötsligt fick sömmerskorna från Gee’s Bend, varav många aldrig varit utanför

Alabama, flyga över hela landet, ge intervjuer och framför allt: sälja lapptäcken.
– Många av oss fick en nystart efter resan till Houston, säger Nancy. Vi sydde varje dag. Jag slutade räkna när jag kommit upp till hundra täcken. Det är ju roligt när någon uppskattar det man gör.

Några av de mest speciella lapptäckena såldes för över 25 000 dollar. Både Nancy och Mary Ann har sålt täcken för över 10 000. Hälften av pengarna får den som sytt själv behålla. Andra hälften delar medlemmarna i kollektivet på.
– Lapptäckena har verkligen förändrat vårt samhälle. Det har tagit oss längre än man hade kunnat ana. Tack vare dem har jag fått flyga för första gången – och andra och tredje också för den delen. Förut hade jag knappt så jag klarade mig. Nu tjänar jag mina egna pengar, säger Nancy.

Både hon och Mary Ann har svårt att sätta fingret på vad det är som gör just de här lapptäckena så speciella.
– Det är historien, säger Mary Ann. Jag kan inte förklara varför men vi har blivit kändisar nu. Är det inte konstigt? Vi skapade konst fast vi inte ens visste om det.

Kollektivets framgångar har gjort att flera som slutat sy lapptäcken kommit igång igen. Och andra från Gee’s Bend har börjat för första gången. Men i och med att man flugit runt på mässor och museer och träffat lapptäcksintresserade över hela landet har isoleringen som en gång gav upphov till det speciella uttrycket brutits. Lapptäckssömmerskorna från Gee’s Bend har inspirerats och upptäckt nya mönster som de vill pröva. Och genom donationer har de fått tillgång till alla möjliga nya tyger. Samtidigt som personer i andra delar av landet har börjat sy lapptäcken i »Gee’s Bend-stil« har de själva börjat sy lapptäcken som mer och mer ser ut som vilka amerikanska lapptäcken som helst.

Några fortsätter att göra lapptäcken av gamla kläder. Det känns inte rätt, tycker de, att klippa sönder och göra lapptäcken av nya tyger. Det är slöseri. Dessutom har ju nya tyger ingen själ på det sätt som gamla kläder har. Och visst syr de fortfarande en hel del efter de gamla mönstren.
– Vi var på en mässa härom veckan och jag blev förvånad över att alla bara ville köpa lazy gals. Det är ju det enklaste mönstret vi har, säger Nancy och visar hellre på
några lapptäcken i den nya stilen.

Det här kan vara svårt att förhålla sig till. Historien om hur den vite mannen upptäcker oskolade konstnärer som levt isolerade från vår tid och skapat konst utan att reflektera över det. Hur han lyfter upp dem, men därmed också förstör dem. Nancy och Mary Ann skulle inte hålla med om den beskrivningen. De känner sig inte alls förstörda.
De känner sig bara inspirerade, sedda och uppmuntrade. De gillar sina nya lapptäcken bättre än de gamla och de gillar att kunna försörja sig. Det är kvinnorna som tjänar pengar i Gee’s Bend. Gubbarna bara sitter och ruttnar, enligt Nancy och Mary Ann.

Även om intresset för lapptäckena från Gee’s Bend har falnat på samma sätt som det falnade för Freedom Quilting Bee för snart femtio år sedan, så är livet ändå lite bättre än vad det var innan Arnett kom hit. Nancy har kunnat rusta upp sitt hus och Mary Ann har köpt en ny bil. Och de har fått resa, ända till Vita huset och träffa den dåvarande presidenthustrun Laura Bush. Men nu går allt sakta men säkert tillbaka till hur det alltid har varit. De som bor kvar blir allt äldre. Tre av fyra lever under fattigdomsgränsen och mer än var tredje kan inte läsa och skriva. Gee’s Bend är en trakt som länge varit förföljd av olycka och olyckan har oftast visat sig i formen av vita män och kvinnor. Inte ens den lycka som en vit man förde med sig 1999 kan ändra på det.

Maria Diedrichs är Hemslöjds nyhetsredaktör. Hon besökte Gee’s Bend under en resa genom USA.
Steve Pitkin är fotograf. Hans bilder av lapptäckena från Gee’s Bend fyller flera böcker.