Träden gnistar i vitt i skogen utanför byn Bjärme. Eric Sundberg glider fram genom snötäcket med hunden Niki framför sig. Vi har passerat gården där Bodil Malmsten växte upp, med milsvid utsikt över landskapet kring Storsjön och fjällen i väst, och fortsatt upp över fälten. Vi lämnar spåret och ger oss ut bland de klena tallarna på myren. Här är det bara lokatten som gått före. Under fötterna har jag ett par rejäla furuskidor. 2,70 på längden, nästan en decimeter breda, ändå förvånansvärt lätta. Vi kör ut på de frusna Hannsjöarna. Morgonens snöfall har dragit bort och efterlämnat ett tyst täcke. En doft av tjära och linolja stiger från skidorna som lyser mot den vita snön. På andra sidan sjön stannar vi till. Eric pekar ut en tjurtall – perfekt för styva skidor som funkar fint på vårvinterns skare. Snart fortsätter vi djupare in i skogen under den jämngrå himlen.
Nöta lagg
Eric Sundberg ville åka ospårat och själv välja sin riktning. Inspirerad av urgammal hantverkskunskap bestämde han sig för att göra en perfekt skida för de jämtländska myrarna.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Med furu upplever han att klabbsnön inte fastnar lika lätt.
Verkstaden nere i byn är inrymd en stege upp i en gammal timrad ladugård. Ett ensamt fönster släpper in dagsljus på loftet och på golvets drivor av hyvelspån. Längs ena väggen är ett tjugotal skidor staplade på varandra på ett par hyllor. Resultatet av tre års laborerande för att hitta den perfekta träskidan för jämtländska förhållanden. Eric visar några olika varianter. De flesta har han gjort själv men en har han hittat i ett rengärde i Härjedalen. Den är över tre meter lång, av björk och väl använd.
– Skidorna som gjordes förr var gjorda efter terrängen, de är hemskt sofistikerade. Innan skotern kom åkte man skidor vart man än skulle, då var det superviktigt att skidorna var bra. Turskidorna som säljs nu är precis som längdskidor, bara lite bredare. De går att använda i terrängen men det är inte alls som att åka med samiska skidor, riktiga lössnöskidor. Det är en jäkla skillnad, säger Eric och rotar vidare i högen. Han borde veta. De senaste åren har skidmakeriet tagit upp allt mer tid. Under sommarhalvåret jobbar han med att restaurera kyrktak i trakten men vintrarna ägnas åt att åka och göra skidor. Att det blivit så är mycket tack vare en gammal VHS-kassett.
Fotografen och fältetnologen Sune Jonsson är kanske mest känd för den bildskatt som han lämnade efter sig, men han hann också göra en drös dokumentärfilmer. En av dem är »Skidmakaren i Gielas« ett porträtt av småbrukaren Alfred Israelsson som bor på en självförsörjande gård i västerbottensfjällen. Under filmens 52 meditativa minuter får man följa med när Alfred gör ett par traditionella träskidor, från att »björka« fälls på höstkanten till att tåremsbindningarna sätts på plats framåt sommaren. Sjutton år gammal satte Eric Sundberg in filmen i videospelaren hemma i Bjärme och blev inspirerad. Tidigare hade han ägnat dagarna åt utförsåkning och klippklättring, nu föddes en längtan efter att göra ett par turskidor i trä. Visserligen dröjde det några år innan han satte igång men när det var dags följde han Alfred Israelssons tillvägagångssätt. Efter att ha antecknat alla moment gav sig Eric ut tillsammans med en vän för att hitta material. De fällde en björk, spräckte stammen och högg fram ämnen ur de båda halvorna. När träet torkat fortsatte arbetet med yxa och hyvel.
Att veta hur man gör ett par skidor har varit så avgörande här.
De flesta skidor Eric gjort sedan dess liknar den samiska modell Alfred Israelsson gjorde. Långa och smäckra skidor som traditionellt använts i renskötseln. Skidor som
är gjorda för att åka långt på, i djup snö. Att han fortsatte efter första paret beror dels på att han märkte hur bra de fungerade, med träskidorna kunde han åka rakt ut i det orörda vinterlandskapet. Men hantverket blev också ett sätt att hålla liv i kunskaper som var på väg att falla i glömska. I tusentals år har skidåkning varit en del av livet här i norr. Fram till slutet av 1800-talet fanns det många skidmakare runt om i landet. Hantverkare som förstod sig på träets egenskaper och kunde utnyttja dem för att göra
skidor anpassade efter det omkringliggande landskapet.
– Kunskapen att göra träskidor har funnits i Skandinavien i flera tusen år och de senaste hundra åren har den nästan försvunnit. Det känns viktigt att bevara den traditionella skidtillverkningen. Att veta hur man gör ett par skidor har varit så avgörande här.
Eric tar med sig skidan han jobbar på just nu till arbetsbänken. Med en spånhyvel tar han försiktigt bort träet på sidan av åsryggen som löper mellan steget och brättet.
Lätta hyvelspån faller till golvet.
– Jag ska kanske tunna ner den här lite mer. Det är lätt hänt när man gör skidor i början att man gör dem alldeles för styva, men det lär man sig efter hand, säger Eric samtidigt som han testar spänsten i skidan. Utöver olika spånhyvlar använder han en putshyvel för att plana undersidan på skidorna. Grovjobbet görs med bila och täljyxa.
Efter att till en början ha använt sig av Alfred Israelssons skidmodell vände Eric så småningom blicken mot en av få nutida skidmakare. Bo Östergren i Jokkmokk har gjort sina tre meter långa Östergrenare i flera decennier. Eric inspirerades av modellen men gjorde några justeringar – en halvmeter kortare på längden och en avsmalnad midja.
– Jag tänkte att det skulle vara enklare att svänga med en smalare midja. Och så är det lättare att åka där man måste skråa. Det första paret jag gjorde i den modellen har jag åkt på i två år och de har fungerat hemskt bra.
Svenska skidmuseets samling har varit en annan källa till inspiration. Samlingen innehåller hundratals skidor, bland annat Kalvträskskidan som hittades i Västerbotten på 1920-talet och tros vara 5200 år gammal. Eric har studerat bilder och läst gamla texter. Detaljerade beskrivningar av olika skidtyper som bredannaren, taglannaren och guempe-sihpiek, samiska vargskidor. Sedan har han försökt härma. Gjort små justeringar och testat vilken skida som passar i
olika terränger och före.
– Det är det jag hållit på mest med, att göra olika typer av skidor. Nu har jag börjat med en ny variant som är lite kortare och bredare. Jag tänker att det ska bli rena skogsskidor.
Och så vill man åt kärnveden, det är hemskt svårt. Det finns knappt några sådana träd kvar längre.
Även när det kommer till träslag har Eric prövat sig fram. Första paren gjorde han i björk men med tiden har furu blivit förstahandsvalet. Det är lättarbetat och lättåkt, dessutom upplever han att klabbsnön inte fastnar lika lätt. Ibland blir det ett par i hårdare träslag. Utanför ladan står ett par björkskidor med traditionell tåbindning av läder som han gjorde i fjol.
– Jag tog reda på en björk i våras som jag fällde, spräckte och högg till. Har åkt på dem ganska mycket i vinter när det varit lössnö. Det blir ju bra men jag föredrar furun. Det var lika vanligt med furu som björk förr i tiden, säger Eric som numera även utgår från plank han köper från sågverket i byn intill. Kvalitén på träet är avgörande.
– Om man ska göra furuskidor så bör det vara minimalt med kvist och helst stående årsringar. Senvuxna och kvistfria träd är absolut bäst. Då håller de. Och så vill man åt kärnveden, det är hemskt svårt. Det finns knappt några sådana träd kvar längre. Det är det som är konsten, att hitta trä.
Nästa träslag att utforska blir gran. Det är starkt och lätt med nackdelen att det gärna spricker vilket gör brättningen riskabel. Erics skidmodell har en böj både bak och fram. När det är dags basar han skidspetsen i en hemmabygd låda innan den träs in i en mall och får ligga över natten. Efter att brättet satt sig är det i stort sett bara ytbehandling kvar. Till skillnad från Alfred Israelsson sätter Eric oftast en modern bindning på sina skidor.
– Många gör felet att det ska vara tåremsbinding för att det är det på gamla skidor. Då blir det lätt att de inte används alls. Jag vet flera som har träskidor som bara står och skräpar. Sätter man på en sån här bindning går det att åka direkt. Jag försöker inte få det till något antikvariskt föremål, jag använder skidorna varje dag för jag tycker att det är så kul att åka i terrängen.
Oftast går Erics dagliga skidtur upp på tallmyren där vi gett oss ut. Efter några kilometer genom lössnön vänder vi tillbaka mot byn igen. Skidorna knarrar lite när de glider genom snön, annars är det stilla. Hänglavsbeklädda träd och torrakor kantar vår väg genom skogen. Väl på gårdsplanen visar Eric undersidan på furuskidorna av kantved jag lånat för turen. Mjukveden har nötts bort och efterlämnat naturliga styrränder som får skidan att gå rakt. En finess som även finns på Kalvträskskidan med femtusen år på nacken.
Borta i väster har molnen dragit undan och Oviksfjällen tornar upp vid horisonten. På sydsidan till den högsta toppen, Hundshögen, ligger en av Eric Sundbergs favoritplatser. Anjebuan är en gammal fäbod där myrmarken breder ut sig under det ruvande fjället. Snötäcket flyter ut mellan de kortvuxna tallarna, klena men gamla. Här är han fri att åka vart skidorna än tar honom.
– När det är kallföre och lössnö går det nästan inte att beskriva med ord. Att se brättena jobba sig upp, det är en jäkla känsla. Man flyter ju på snön. Hade jag inte hållit på med träskidor hade jag inte alls åkt lika mycket skidor. Man får se så många fina platser som man aldrig hade tagit sig till annars.
