Nerven i handstickat

– Förra året sålde vi ett halvt ton handstickat till utlandet, berättar Karin och visar en sjal, rätstickad i grovt garn med stora luftiga maskor. Den lägger sig varmt runt axlar och hals och doftar lätt av får.

Företaget Eldblå har funnits sedan 1996 och har två verksamhetsgrenar, en är inredning och den andra hantverk. Den handgjorda kollektionen kallas Made of Gotland och namnet säger vad det handlar om: Saker gjorda av gotländsk ull, på Gotland, av gotlänningar.

Vi håller stenkoll. Alla stickar med samma antal maskor, samma antal varv och kanterna görs på exakt samma sätt. Men däremellan vill vi ha den individuella handen som ger nerv.

Karin Kloth och Anna Josefin Hagberg är båda formgivare och de tar hjälp av ett trettiotal stickare som bor utspridda över ön. Det är dessa som hemma hos sig själva stickar de sjalar, plädar och mössor som kommer att säljas under Eldblås flagg. Karin och Anna Josefin levererar garn och stickor och hämtar upp färdiga alster.

– Vi håller stenkoll. Alla stickar med samma antal maskor, samma antal varv och kanterna görs på exakt samma sätt. Men däremellan, säger Karin och sveper med handen över en pläd, där vill vi ha den individuella handen som ger nerv.

Mössorna stickas mestadels av en ullblandning från fårraserna leicester, finull och texel, men enbart från djur som betat på Gotland. Eldblås sjalar och plädar däremot, görs av gotlandsull, från gotlandsfår. Det är Sveriges vanligaste fårras och enbart här på ön klipps årligen cirka 70 000 tackor och lamm, som ger 100 ton ull. Men i dagsläget förädlas bara ungefär hälften av ullen.

Gotlandsullen har rykte om sig att vara svårspunnen. Anledningen är fibrernas unika beskaffenhet. Ett av fårrasens utmärkande drag är dess vackra grå lockar. Men ullen i sig har ingen tydlig uppdelning i bottenull och täckhår, utan alla strån är silvrigt glänsande. Det gör fibern hal och svårspunnen. Handspinnare och mindre spinnerier klarar av att hantera den, men stora industrispinnerier med maskiner byggda för korta fibrer, gör det inte.

Garnet som Eldblå använder kommer från ett spinneri på ön som gör ett löst spunnet, entrådigt garn utan hård snodd, så kallat kardgarn.

– Vi har hittat ett sätt att möta upp det lösspunna garnets kvaliteter i maskans storlek och skapat en intressant struktur genom rätstickningen. Jag har alltid älskat den räta maskan, utbrister Karin Kloth och visar hur den ger sjalarna en tydlig textur, som en vattenyta krusad av vinden.

Att sjalarna och plädarna är handstickade beror på att det lösspunna garnet inte tål stickmaskinernas hårda belastning. Och maskinerna skulle inte tåla garnet.

– Industrin behöver mer strömlinjeformade trådar men den strukturen vill inte vi ha, förklarar Karin och säger att hon och Anna Josefin söker ett uttryck som inte kan åstadkommas i maskin.

Till slut kom vi fram till att det bästa är att vi betalar per maska.

Lösningen blev därför lönestickning vilket betyder att människor sitter hemma och stickar mot ersättning. Eldblå betalar per maska.

– Vi funderade mycket på det där. Alla våra stickare är skickliga men vissa stickar långsamt, andra snabbt men resultatet är likvärdigt. Till slut kom vi fram till att det bästa är att vi betalar per maska.

Hur mycket är hemligt. Karin säger att det handlar om ören men sammantaget blir ersättningen upp till ett par hundra kronor beroende på vilken produkt det handlar om.

Upplägget med lönestickning är inte nytt. År 1939 startade landshövdingskan Emma Jacobsson i Göteborg ett nödhjälpsarbete för kvinnor i de fattiga stenhuggardistrikten i Bohuslän. Ur det föddes varumärket Bohus stickning som kom att bli världsberömt. Kvinnorna satt hemma och stickade upp de intrikat mönstrade tröjorna som bars av kändisar som Ingrid Bergman, Birgit Cullberg och prinsessan Grace av Monaco. Allt kontrollerades noggrant; garnkvalitet, stickfasthet och maskornas jämnhet. Varje tröja bedömdes och betygsattes. För kvinnorna och deras familjer blev stickandet en livsviktig inkomst som lindrade svält.

Ett annat exempel är från stormaktstidens Halland.

Krigen under 1600-talet hade skapat ett outsinligt behov av kläder hos den svenska armén och i mitten av seklet organiserade landshövdingefrun Birgitta Durell en omfattande lönestickning via familjeegendomen Vallens säteri. Kvinnor, män och barn instruerades att sticka strumpor eftersom soldaterna marscherade bättre i sådana än i sydda vadmalsstrumpor, som gav skavsår. Via säteriet distribuerades ull, garn och stickor till allmogen och sedan togs de färdiga alstren tillbaka och skickades vidare till armén. För pigor, drängar, änkor och fattiga blev det ett sätt att skaffa sig en egen inkomst och stickningen, eller binget som det kom att kallas, fick stor betydelse i Halland.

Den storskaliga lönestickningen organiserades av husfruarna på Vallens säteri i över hundra år. Bara under de pommerska krigen 1765 levererades exempelvis 24 000 handstickade strumpor till armén.

Idag ligger andra drivkrafter än svält och krig bakom viljan att sticka på beställning.

– Ja, jag har fått en ny yrkeskarriär på sätt och vis, säger Eva Tedenmyr förtjust.

Hon är pensionär och en av Eldblås stickare och har varit med från början när kollektionen Made of Gotland lanserades för fyra år sedan.

– Via Eldblå ingår jag i ett yrkessammanhang även om jag stickar hemma själv. Jag har ständig kontakt med Karin och Anna Josefin. Det hämtas och lämnas garner och det är roligt på ett lagom sätt. Jag stickar när jag vill och hur mycket jag vill.

Eva Tedenmyr har stickat sedan hon var liten och har alltid garn till hands. När barnen var små blev det många vantar och sockor och hon minns med ett skratt en hel overall som hon stickade i knottrigt neongrönt bouclégarn under det glada 1970-talet.

– Det är nog det mest extrema som jag stickat, men jag använde den mycket, säger hon glatt och ojar sig över dåtidens smakideal.

– Den hade bruna kanter kring armar och hals och utsvängda ben! Idag skulle jag aldrig använda bouclégarn och inte heller sticka en overall.

Hon skrattar gott. Genom åren har hon undervisat och haft kurser i stickning och är medlem i Stickakademin, en grupp inom Gotlands läns hemslöjdsförening, som regelbundet träffas och utvecklar hantverket.

– För mig är stickandet nästan oumbärligt.

Radio är den perfekta kompisen. Jag brukar lyssna på P1. Det är väldigt bildande att sticka.

Hon stickar några timmar varje dag och har alltid flera projekt på gång samtidigt. För eget bruk avancerad mönsterstickning medan produkterna för Eldblå hamnar inom kategorin för mindre komplicerat.

– Vi stickar ju bara räta maskor och man behöver inte fundera så mycket, inte följa några mönster. Garnet löper och jag kan ha tankarna på annat håll, men inte ögonen. Det går inte att se på tv då blir det lätt fel. Radio är den perfekta kompisen. Jag brukar lyssna på P1. Det är väldigt bildande att sticka, konstaterar Eva Tedenmyr.

Kollektionen Made of Gotland visades första gången på Formex 2016. Sedan dess har försäljningen stadigt vuxit. Nu har Karin Kloth och Anna Josefin Hagberg två agenter som säljer in deras produkter utomlands.

Att det skulle gå så bra hade de inte kunnat drömma om när de startade.

– Det har överträffat alla mina förväntningar säger Karin Kloth men påpekar att produkter av gotlandsull ändå erbjuder en del utmaningar.

– De blanka fibrerna gör det svårt att få fram stora mängder av det garn som vi vill ha. Vi skulle kunna sälja mer men i nuläget får vi inte fram tillräckligt mycket garn snabbt nog.

Men gotlandsullens silkesblanka glans är inte enbart ett problem utan också en tillgång.

Ullen är nämligen ganska grov, fibertjockleken som mäts i micron, tusendels millimeter, är en bit över 30. Och just 30 micron är något av ett gränsvärde. Om fibrerna är tjockare än så viker de inte undan när de kommer i kontakt med huden och många upplever att de sticks.

Men om fibern är hal och slinkig, viker den sig lättare och en förhållandevis grov ull som gotlandsullen upplevs då inte som speciellt stickig.

– Mm, säger Karin Kloth och borrar ner hakan i en av de ljust himmelsgrå sjalarna.

– Den värmer mycket och killar dig lite under hakan. Antingen gillar man det eller inte.

Hon förklarar att mycket handlar om att upplysa människor om vad ull är för ett slags material. Dagens konsumenter har liten kunskap om denna multifiber. De är vana vid syntetiska material som är mjukare mot huden och oftast går att hantera mindre varsamt än obehandlad ull.

– Det gäller att förklara materialets förnämlighet, säger Karin Kloth. Antingen kan konsumenten ta till sig informationen och byta spår. Eller så gör den inte det. Men min upplevelse är att samtalet om ullens kvaliteter är det viktiga.

– När folk har fattat konceptet, att vi jobbar med den gotländska ullfibern, att den har den här karaktären, ser ut så här och beter sig så här, då är de flesta villiga att ompröva sin inställning.

Hon slår ut med händerna och förklarar att hon inte kan tänka sig ett bättre material att arbeta med.

– Det är en förnyelsebar fiber till 200 procent. Vilket annat material är det? Fåren klipps två gånger om året och om bara klippningen görs på rätt sätt är ullen från båda klippningarna möjlig att använda. Det är rätt kaxigt tycker jag.