Nävertavlor som sticker ut

Älgar, ugglor och älskade husdjur. Sakt aväxer de fram ur näverflak på Lina Erikssons skrivbord. Inte förrän hon tänt livsgnistan i deras ögon är hon klar.

Foto Sara Mac Key
6 februari 2019

Försiktigt pillar Lina Eriksson upp hörnet av ett näverflak. Hon får tag i en flik och börjar dra. Som ett tunt papper lossnar ett skikt och rullar ihop sig på bordet. Ytan är sidenmjuk och lite pudrig. Färgen milt gräddbeige.
– Det här får bli en del av bakgrunden, det passar bra som himmel, funderar hon innan hon drar loss ännu ett skikt, något mörkare i tonen, mer som solvarm honung.
– Ju närmare stammen, desto ljusare lager, säger Lina Eriksson.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Lina Eriksson står i sin trädgård med en nävertavla som föreställer en älg.
Lina Eriksson.

Hon vänder och vrider på näverbitarna innan hon limmar fast dem på en träskiva. Bredvid ligger ett foto. En Jack Russels hundblick möter betraktarens. Den ska avbildas.
– Vad jag vet är det inte många som jobbar så här i Sverige, säger hon medan hon kalkerar av fotografiet på transparant skisspapper, som ser ut som smörpapper och lägger det ovanpå ett näverflak. Sedan ristar hon fotots linjer genom smörpappret ner i nävrets mjuka insida, den som kallas savsida.

Tavlorna skapas som ett kollage, där bitar i olika storlek och nyans läggs i lager på lager. Slutresultatet ger ett tredimensionellt intryck där vissa detaljer bokstavligen sticker ut ur bilden.

Lina lärde sig tekniken i Ryssland av mammans väninna som hade med sig den från sina hemtrakter i Uralbergen.

Näver är ett varmt material. Färgerna och nyanserna är varma.

Hon använder enbart björknäver och mest är det savsidan som hamnar i bild.
– Men på senare tid har jag också börjat experimentera med utsidans vita och svarta ytor och de lavar som ibland växer där, berättar hon och visar ett exempel.

En älg står i ett landskap där ett skrovligt och grått stenparti fått sin karaktär just av en bit grov svart näver där grå lavar lämnats kvar.

Lina Eriksssons skrivbord med med flera nävertavlor på vägen och näverflak och verktyg på bordet.

Motiven hämtar hon i naturen. Det blir skogslandskap med vilda djur som älgar, rådjur, ugglor och andra fåglar. Eller så utgår hon från beställningar, som Jack Russeln, där människor vill ha älskade husdjur förevigade i näverns milda toner.
– Näver har så många fina egenskaper. Det är ett varmt material, färgerna och nyanserna är varma. Det kanske inte så många tänker på, men om man känner på en björkstam om vintern så är den faktiskt varm, säger Lina Eriksson och ler där hon sitter vid arbetsbordet hemma i västgötska Mölltorp.

Hon köper oftast sitt näver från Ryssland och är noga med kvaliteten. Det får inte vara sprött utan ska vara starkt, segt och smidigt.
– Det är svårt att få tag på genomgående bra kvalitet i Sverige och dessutom är det omständligt att skörda. För att björken ska utveckla riktigt bra näver är rätt klimat viktigt. Det ska vara kalla vintrar och varma somrar, säger Lina Eriksson.

Näver är uppbyggd av tunna skikt som hos björken består av omväxlande vita och gula korkceller. För att trädet ska kunna andas har materialet lenticeller, som ser ut som smala horistonella streck. Det är öppningar där björken släpper ut och tar in fukt och gaser.
– Jag försöker använda mig av de strecken så att de tillför bilden något. Men det är en utmaning, de kan också verka störande. Där behöver man ha en konstnärlig blick för att det ska bli bra, säger Lina Eriksson och pekar på en bild med påskliljor. Där skapar lenticellernas centimeterkorta linjer intrycket av ett vårregn. I andra bilder anas de mer som skyar vid horisonten.

Lina är hennes smeknamn. Från början heter hon Elena och växte upp med ensamstående mamma och bror i Sosnovy Bor, en stad åtta mil sydväst om Sankt Petersburg i Ryssland. För att få ekonomin att gå ihop vävde mamman bland annat mattor till försäljning. Lina, som ansågs konstnärligt begåvad, sattes i konstskola. I Ryssland innebär det att barnen efter ordinarie skoltid går och lär sig att teckna och måla, ungefär som barn här tränar fotboll, dans eller pingis om kvällarna.
– Så jag har en grundläggande utbildning i konst och konsthistoria. Jag har lärt mig perspektiv, proportioner, färglära. Det har jag nytta av när jag komponerar mina tavlor. Det är lätt att det annars ser platt ut även om man bygger upp en bild med tredimensionella detaljer.

Till vardags jobbar hon på kafé och tavlorna gör hon hemma på lediga stunder. En eller ett par gånger om året är hon med på marknader och hantverksmässor.
– Det är jätteroligt att komma ut och sälja. Jag får så mycket beröm och folk blir fascinerade av bilderna. De flesta har svårt att tro att de enbart består av näver.

Jag älskar att göra det här, jag blir helt fokuserad och glömmer allt annat. Alla behöver unna sig att göra något de älskar

Ett verk tar från några veckor upp till ett par månader att göra. De större tavlorna består av flera hundra bitar och det är ett tålamodskrävande arbete att bygga upp en komposition.
– Ja, det är ganska pilligt med små detaljer som behöver omsorg och när jag limmar bitarna måste jag pressa och trycka hårt och sedan vänta tills det torkat innan jag kan fortsätta. Ofta arbetar jag med flera bilder samtidigt så att inte torkningstiden stoppar mig.

Bakgrunden limmar Lina Eriksson upp av olika lager i skiftande nyanser. Detaljer som djur, träd, grenar och löv skapar hon för sig. Hon ritar upp konturerna på utvalda näverbitar och klipper ut figurerna. Sedan ristar hon pälsens strån, lövens bladnerver eller fjäderdräktens vingpennor. Favoritverktygen är hemmagjorda. De består av långa, kraftiga spikar som lindats med mycket maskeringstejp till handtag. Spetsen är slipad så att den ristar linjer utan att tränga för djupt eller skära igenom nävret.
– Sedan målar jag figuren med spritbets för att få fram mörkare nyanser och skuggor. Och ibland använder jag akvarell- eller allmogefärger för att ge rätt nyanser till rönnbär, tomtar eller blommor, säger hon och lägger till:
– Jag lägger mycket arbete på att få fram blicken hos djuren. Den ska kännas levande.

Lina Eriksson sitter vid sitt skrivbord och skär ut små näverbitar.

Som sista moment placeras figurerna på rätt ställe i bilden och limmas fast. Ibland kan de bestå av flera lager för att få till den tredimensionella känslan, berättar Lina Eriksson och visar en liten älg som har tre extra lager innanför magen för att få kropp.
Den färdiga bilden bestryker hon med ett tunt lager smält bivax. Det stabiliserar färgerna och skyddar ytan. Lina Eriksson drar med handen över en av tavlorna. Den är stor med en ståtlig älg och ska med till nästa marknad.
– Jag älskar att göra det här, jag blir helt fokuserad och glömmer allt annat. Det är inget jag kan leva på, men alla behöver unna sig att göra något de älskar.

6 februari 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy