Näverbrev – medeltidens sms

Idag åker mobilen fram, och på ett ögonblick flyger ett meddelande iväg och landar där det ska. Ett signum för samtiden, visst. Men behovet att skicka akuta meddelanden, vardagspåminnelser, inköpslistor och impulsiva kärleksord har funnits i evig tid – och problemet har lösts med den teknik och de material som funnits tillgängliga.

Som näver.

Det var just näver som den misshandlade Fovronija plockade fram för att sända sitt nödrop till Filiks i 1300-talets ryska Novgorod. Och till skillnad från den osäkra framtid som väntar våra digitala meddelanden, finns hennes ord kvar 1500 år senare.

Min Boris finns inte längre bland de levande. Hur ska ni, mina herrar, ta hand om mig och mina barn?

Att vi känner till näverbreven, kan vi tacka Nina Akulova för. Hon var tonårig praktikant vid en arkeo-logisk utgrävning i Novgorod 1951, en stad som ligger tjugo mil sydöst om S:t Petersburg, och bevisade att oerfarenhet kan vara en tillgång. Akulova började helt enkelt vrida och vända på en smutsig gammal näverremsa. Sedan var sensationen ett faktum: Det fanns ett meddelande inristat i ytan.

Visst hade arkeologer hittat mängder av hopkrullade näverbitar redan tidigare. Men de hade rutinartat registrerats som flöten. Näver flyter ju så bra och vaxet i cellväggarna tillsammans med barkens hartser gör materialet extremt tåligt mot vatten. Gamla näverrullar brukade raskt kopplas samman med fiske. Men den här dagen förändrades allt – och sedan dess har över 1000 brev fyndats i den svampigt blöta och syrefattiga lerjorden i och runt Novgorod, en idealisk lagringsplats som arkeologer bara kan drömma om.

Så fort du fått det här brevet, skicka en man på hingsten, för jag har mycket att göra här. Och skicka skjortan – jag glömde skjortan.

Medeltidsbreven påminner om våra SMS. Precis som i dagens digitala snabbmeddelanden hör både språk och innehåll gärna vardagen till. Orden är så talspråkliga att de ofta inte finns att hitta i ordböcker. Just det har ställt till det för forskarna som om och om igen fått omtolka texterna. Men också innehållet har i allmänhet med vardagen att göra. Det är unikt. Med näverbreven fick vi plötsligt tillgång till röster från 1000-talet som inte filtrerats genom makthavares eller kyrkans ögon: Det är inköpslistor, påminnelser, kravbrev och passionerade kärleksbrev. 1300-talets Boris påminner Nastasia om skjortan. En svärmor skickar pirogrecept och påpekar att rågmalten finns i boden. Luka berättar för sin far att drängen åkt utan att betala skinnen. Mikita lider all kärlekens kval.

Sälj gården och kom hit, till Smolensk eller Kiev, brödet är billigt här. Om ni inte kommer så skicka mig ett brev och berätta hur ni har det.

Precis som här hemma i somras, var det missväxt i Novgorod på 1100-talet. Det var då som Gjurgij oroligt skrev till sina föräldrar på en slät näverlapp, i hopp om att få höra från dem.

De flesta av de fyndade breven har fått texten inristad, men ibland har meddelandet istället plitats i bläck. Anteckningarna är gjorda på savsidan av barken. När de ristades användes ett slags pryl, ett spetsigt redskap av metall eller ben. Också sådana hade fyndats högvis i Novgorod före upptäckten av breven men tolkats som nålar för att hålla ihop kläder. Efter brevupptäckterna förstod man bättre.

Jag har sålt fyrtio bävrar till Miljata för trettio grivna silver. När du får pengarna så lämna bävrarna, och pengarna ska du ge till Zacharaja.

De flesta av fynden i Novgorod dateras till mitten av 1300-talet. Men ända in på 1400-talet var breven vanliga.

Också i Sverige har det hittats en handfull näverbrev. Att det är så få beror sannolikt på att vi inte sökt i lika leriga och syrefattiga marker som i Novgorod, menar ryska forskare. Det spelar nog också roll att pappret letade sig hit redan på 1200-talet. Men på Medeltidsmuseet i Stockholm finns minst ett exemplar bevarat, skrivet med bläck på näver. Och beläggen för att vi skrev på näver är fler än så. I sin essäsamling Historia om de nordiska folken från 1555 berättar exempelvis Olaus Magnus entusiastiskt om fördelen med brev som ristats in i näver, att meddelandet varken förstörs av regn eller snö.

Vi vet också att folk här hade kontakt med Novgorod och öst. På gamla runstenar i Mälardalen kan man läsa om Holmgård, som är just Novgorod. Och i fyndade ryska näverbrev från 1000-talet dyker nordiska namn som Sven upp. Gotländska farmän hade dessutom en handelsgård i staden.

Annars ristade skandinaver länge runor på trästickor. Men just näver har använts till skrift lite varstans. De hittills äldsta fynden är buddhistiska näverdokument, tecknade i bläck, från första århundradet. Andra upptäckter har gjorts i Nordamerika, där ursprungsbefolkningen använt björkens hölje i brevsammanhang på 1500-talet. Och i Indien och Nepal används än idag den tåliga everestbjörkens näver till att teckna heliga mantran på.

»…så må ditt hjärta och din kropp och din själ upptändas [av lidelse] för mig och för min kropp och för åsynen av mig.«

Numera raderar de flesta av oss breven i inkorgen då och då, slänger lappen som vi hade med till affären eller knycklar ihop påminnelselistan efter att det som står där bockats av.

Också medeltidens människor rev sönder sina brev efter att de ögnats igenom. Därför är många av fynden lite rumphuggna. Ändå går ett huvudbudskap fram från då till nu. Medeltidsfolket var som vi. Pengar skulle betalas, rätt skulle vara rätt och störst av allt var ändå kärleken.

Gift dig med mig – jag vill ha dig och du mig.