För några år sedan publicerade den brittiska historikern Ruth Goodman en bok med den pikanta titeln How to Be a Victorian: A Dawn-to-Dusk Guide to Victorian Life. En av de extra kittlande aspekterna var kapitlet om hur erans herrar hanterade det här med säkert sex.
Under 1800-talets mitt fanns det i London nämligen två butiker som var helt specialiserade på kondomförsäljning – en hantverksmässig lyxartikel avsedd för män vars ekonomi och sociala ställning tillät både fasta älskarinnor och täta bordellbesök.
Materialet i kondomen var en specialsydd fårtarmsrulle som fästes med ett litet sidenband och som, efter inledande blötläggning och användning, varsamt skulle tvättas och torkas innan den återbördades till sin specialtillverkade förvaringslåda. Goodman skriver om hur hon själv försökt sig på hantverket och häpnat över hur »förbluffande komplext« det var: först rensningen av tarmen, sen långbadet i en basisk lösning, sen strimlandet av fjälstret innan delarna till sist syddes fast runt en trämodell och försågs med knytband.
För moderna människor som vant sig vid kondomautomaternas mycket konkreta slit-och-släng blir det närmast komiskt att föreställa sig det hela, inte minst som det här pyssliga användandet krävde ett ordentligt mått av planering.
De viktorianska kondomerna är ändå förhållandevis moderna, åtminstone satt i perspektivet att den äldsta kondom vi känner till kommer från en grottmålning daterad till sisådär 12 000 före Kristus. Människan har uppenbarligen tidigt insett värdet i att skydda sig själv och sina partners med hjälp av det vi numera kallar kondomer – i sin mest praktiska definition helt enkelt olika uppfinningar avsedda att stoppa överföringen av kroppsvätskor mellan människor.
Det praktiska syftet har dock haft klar slagsida åt sjukdomsförhindrande snarare än att begränsa barnafödande. Den kretensiske kung Minos – vi pratar här nånstans kring år 3 000 före Kristus – ansågs till exempel vara så kunglig att hans sperma var proppad med mikroskopiska skorpioner och giftormar. Denna giftiga sperma – sannolikt full av smittämnen snarare än skorpioner – hade tagit livet av flera av kungens älskarinnor, trodde man, och enligt myten bestämde sig Minos för att skydda övriga partners med en urinblåsa från en get som kvinnan förde upp i underlivet, helt enkelt ett slags tidig variant på det som ibland kallas femidom.
Vem vet, kanske sitter vi snart där med de hemsydda inälvorna igen.
I antika Egypten och delar av Asien kopplade man kondomanvändandet till status, fast betydligt mer bokstavligt än i fallet med det viktorianska England: här användes ett slags hårda penishattar vars färger och material indikerade vilken samhällsklass man tillhörde. Tanken var visserligen även att skydda från snäckfeber, men det är tveksamt hur effektiva de var mot just den biten. I Japan gjorde man ibland penishattarna – som här kallades Kabuto-Gata – med djurhorn och sköldpaddsskal vilket möjligen såg kul ut men knappast kändes något vidare för den andra parten.
För Romarrikets räkning har historiker haft teorier om att man använde vävnader från döda gladiatorer för att göra kondomer, även om just den barbarin inte kunnat säkerställas.
När vi hoppar framåt i historien dyker även material som siden, läder och linne upp – Casanova lär till exempel ha gillat linnekondomer. Restprodukter från djur har dock varit det absolut vanligaste: soldaterna som stred under engelska inbördeskriget försågs med kondomer gjorda av fiskrester och urinblåsor från exempelvis getter och kor i syfte att försöka hindra den våldsamma spridningen av syfilis. Kondommakarna köpte inälvor och rester från slaktare. Jobbet var, som Ruth Goodman beskrev, arbetsintensivt: inälvorna skulle rengöras, skrapas, svavlas, torkas, formas, skäras och sys. Många handskmakare hade kondomtillverkandet som bisyssla, och arbetsuppgifterna hade onekligen mycket gemensamt.
Under senare århundraden har fokus för kondomanvändandet allt mer kommit att handla om just sjukdomsprevention, inte minst som det dröjt fram till nittonhundratalet innan det kom ordentliga mediciner.
I en brevväxling från 1821 mellan Jöns Jacob Berzelius – känd som den svenska kemins fader – och en kompis, beskriver Berzelius ett fiktivt ligg i rätt målande ordalag, men påpekar också att det är viktigt att undvika »brand i skorstenen« och skickade i kuvertet med en kondom, refererad till som »nattmössa«. Kondomen finns för övrigt bevarad på Centrum för vetenskapshistoria i Stockholm.
Efter alla årtusenden av mer eller mindre lyckade gör-det-själv-försök började kondomtillverkning slutligen bli mer industrimässig under artonhundratalets andra hälft, en logisk följd av att Charles Goodyear tagit patent på gummivulkanisering, en revolution som slutligen ledde fram till vår tids tunna engångskondomer i latex som började produceras kring 1930. Idag står dock denna industri inför samma utmaning som strängt taget alla andra engångsanvändarindustrier: hur kan man fortsätta sälja sin produkt utan att svina ner miljön?
Årligen tillverkas kring 6 miljarder engångskondomer, de flesta gjorda med en hel palett kemikalier och en sammansättning som tar en evighet att bryta ner naturligt. Vem vet, kanske sitter vi snart där med de hemsydda inälvorna igen.
