Nässlorna blomma

Den är föraktad, förnekad och avskydd. Förklenande kallad för ogräs. Men kanske är det dags att uppvärdera den starka, vitaminrika, fiberladdade nässlan?

Text Liv Blomberg
Foto Jesper Klemedsson
23 mars 2016

– Den som inte är så uppskattad behöver någon som tror på den, därför värnar jag nässlan, säger Kristina Ingestam.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Hon blir tyst ett tag när hon ska förklara sitt engagemang för det stickande, brännande ogräset.
– En person som står mig mycket nära hamnade under en period i en miljö bland uteliggare och narkomaner och jag upplevde hur illa sedda de var av samhället. Ingen vill veta av de här människorna. Så är det med nässlan också. Ingen vill ha den. Den ska bara bort, bort, bort. Och ändå har den så mycket att ge!

Det sista säger hon med eftertryck och blir blank i ögonen samtidigt som hon strålar av entusiasm när hon tillägger:
– Men i vår tar han sin examen.

Kristina Ignestam har skördat vinternässlor som rötats på rot. I bakgrunden Barbro Gullstrand.

Sedan tio år tillbaka experimenterar och utforskar Kristina Ignestam tillsammans med en åttahövdad grupp likasinnade kvinnor nässlans användning inom allt från matlagning och hälsa till konst och hantverk. Och de är övertygade om att den taggiga, myrsyrefyllda plantan hör framtiden till även om den inte är så omtyckt av sin samtid.

En gång var brännässlan däremot en uppskattad kulturväxt. Under medeltiden och fram till i alla fall 1700-talet hade den sin givna plats i köksträdgården och användes till både föda, medicin och som spånadsväxt. Dessutom ansågs den skydda mot trolldom.
En multiväxt med superegenskaper, Urtica Dioica.

Men lin, bomull och konstmaterial som nylon och akryl konkurrerade lätt ut den arbetskrävande stängeln med de stickiga bladen. Åtminstone såg det så ut fram till att världen började vakna efter en lång period av slit och släng och började intressera sig för alternativ till svårnedbrytbara syntetfibrer och hårt besprutad, konstbevattnad bomull.

En av dem som bokstavligen vaknade upp en morgon var just Kristina Ignestam. En natt hade hon haft en underlig dröm hemma på 1700-talsgården mellan skånska Södåkra och Jonstorp. I den åt hon nässlor, kokade te, gjorde hudkräm, schampo, tvål och mediciner, tillverkade papper, spann och vävde fibrerna och färgade garn.

Nässlor kan skördas från midsommar till senhöst. Ju senare skörd desto mörkare fibrer. Stjälkar tagna i juni och juli ger ljusgröna fibrer medan de senare på året ger grågröna till gråbruna nyanser.

Snart därpå bildade hon Sällskapet Nellorna tillsammans med några väninnor. Målet var att återupprätta nässlans skamfilade rykte.

Namnet Nellorna är en skånsk ordlek. Att bli »nellad« betyder att man har blivit bränd av ogräset, men också att man är entusiastisk, hängiven och brinner för något speciellt.
– Så det tyckte jag var ett passande namn. Vi brinner för nässlan! Vi vill visa hur användbar den är: till matlagning, som näring i trädgården, som bekämpningsmedel mot skadedjur, som medicin. Och inom hantverk. Tre av oss spinner nässelgarn, och det gör vi på helt olika sätt, säger Kristina Ignestam förtjust.

Hon är textilkonstnär och jobbar med både lin och ull men numera är nässlan med i allt hon gör, från garn, till tyg till papper.

I en korg på det stora träbordet i hennes ateljé i gårdshuset doftar nygräddade frallor, bakade med vitamin- och mineralrikt nässelpulver i mjölet. Bredvid ligger fibrer, stjälkar, nässelull, tyg och garner i olika gröna, gula och bruna nyanser, färgade med hjälp av nässlans blad och rötter.

I pärmar finns fiberprover samlade i plastfickor med noggranna anteckningar om när de skördats, hur de rötats och på vilket sätt de sedan behandlats: om de kardats, bråkats, kammats eller spunnits.

Det är Barbro Gullstrand som står för det metodiska utforskandet i pärmen. Hon är också en »nella« och har ett förflutet som produktutvecklare inom livsmedelsindustrin.
– Så jag tycker om att gå metodiskt till väga och ju mer jag lär mig ju mer vill jag förstå, säger hon.

Under tio års tid har gruppen experimenterat och lärt sig mer och mer om hur nässlan kan användas. Det har varit ett handfast utforskande, ett slags återupptäckande av gammal kunskap.

I dag vet man inte så mycket om hur nässelfibrer utvanns förr i tiden. Ett tyg från bronsåldern som hittades i en grav i danska Voldtofte på Fyn antogs länge vara av lin, men senare analyser har visat att det är gjort av nässla. Isotopundersökningar har dessutom fastställt att växtfibern i tyget med stor sannolikhet kom från Österrike och inte som man först trodde lokalt från Danmark.

Synen på nässlan som ett fattigmanslin har därför reviderats inom textilforskningen och man tror att tyger av nässelfibrer snarare användes av de högre samhällsskikten än tvärtom. Fibrerna har även använts till att göra rep och nät.
– Det finns väldigt lite dokumenterat om hur man har behandlat och spunnit nässlan. Så vi har fått prova oss fram, det har varit trial and error, säger Barbro Gullstrand.

Nässlor kan skördas från midsommar till senhöst. Ju senare skörd desto mörkare fibrer.

Stjälkar tagna i juni och juli ger ljusgröna fibrer medan de senare på året ger grågröna till gråbruna nyanser. Fibrerna sitter precis innanför det tunna skalet.

Genom olika slags rötning får man fibrerna att lossna från veden, men skalet följer fortfarande med och måste rensas bort för hand genom bråkning, kamning, pill
och plock.

Nellorna kallvattenrötar under rinnande vatten i en bäck, varmvattenrötar inomhus i ett badkar alternativt landrötar. Då lägger de nässlorna direkt på marken under några veckor.
– När det går lätt att dra loss fibrerna från ytterhöljet, då har de rötat tillräckligt länge, förklarar Barbro Gullstrand.

Kristina Ignestam spinner nässelull som hon fått fram genom att karda torra, rötade nässelstjälkar.

De tre rötningsmetoderna finns beskrivna i den bok som gruppen gett ut. Men efter att boken tryckts upptäckte de ytterligare en metod: Vinterrötning.
– Man kan säga att man rötar på rot, säger Barbro Gullstrand. Man låter nässlorna stå kvar ute hela hösten och skördar dem i januari, februari någon gång. Och då är de redan rötade!

– Tänk så enkelt, utropar Kristina och tittar glatt på de bruna, lite slemmiga stjälkar som hon och Barbro just varit och hämtat utanför staketet.

Barbro tar de vinterrötade stjälkarna och bryter dem försiktigt. Där veden knäcks går det att få tag i fibrerna och dra loss decimeterlånga trådar. Som brunt fjolårsgräs ligger de i hennes hand.
– Nu får de torka och sedan kan man bråka dem, säger hon.

Men det går också att bråka stjälkarna direkt och sedan karda dem till nässleull. Kristina öppnar dörren till den lite kyliga del av ateljén där hennes linbråka och en kardbänk står. Hon tar torra nässelstjälkar som är landrötade, lägger dem över linbråkan och trycker försiktigt ner träarmen. Det krasar.
– När man bråkar lin, kan man slå ner träarmen i botten, säger Barbro, men inte med nässlor, de går sönder. Dem får man fjäska för. Den är så egensinnig, nässlan.

Kristina visar de nybråkade stjälkarna. De är vedartade, sträva och knastriga, spruckna och spretiga. Fibrerna har inte lossnat helt, varken från ved eller skal. Hon tar dem till kardbänken och drar några tag. Effekten blir grågrön ull med hö och pinnar i.
– Sånt här spinner jag, säger hon glatt.

– Det skräpar ju ner och blir väldigt strössligt, säger Barbro och pekar på golvet där stjälk- och skalrester ligger.

– Men det är lätt att dammsuga! ropar genast Kristina och tar med sig nässelullen ut till spinnrocken och sätter sig att spinna. Det blir en grov tråd, med skalrester här och där.

– Det blir ju inte så tunt garn när vi spinner, säger Barbro. Jag brukar kalla mitt garn för dekorationsgarn på skoj. Det är lite ojämnt men just därför ganska dekorativt, inte som sytråd direkt.

– Men vem behöver en sytråd, utbrister Kristina. Jag vill ha ett garn med karaktär. Jag är inte inne på den tunna linjen, om man så säger.

»Den som är glömsk kan före insomnandet gnida in bröstet och tinningarna med en salva av brännässlesaft och olivolja« sa
tyska nunnan Hildegard von Bingen på 1100-talet.

Det är däremot en tredje spinnande Nella, Annette Johansson. När hon dragit fibrerna av stjälkarna lägger hon dem tillrätta och kammar dem så att alla hamnar parallellt och plockar bort varenda liten skalrest.
– Sedan spinner hon knyppeltråd på slända, säger Barbro. Världens tunnaste garn.
Det är momentet att skilja fibrerna från skal och ved som är den svåra nöten att knäcka när det kommer till att använda nässelfibrer som spånadsmaterial. Nellorna gör det för hand, men för storskalig, industriell användning behövs mer rationella metoder.

Barbro Gullstrand har experimenterat med att koka nässlorna i lut. Hon visar mjuka vita tussar som påminner om råsilke.
– Jag provade med ett tyskt recept på lut och testade olika koktider. Fibrerna blir mjuka, men korta och mer svårspunna. Det borde vara ett sätt för industrin, funderar hon, men tillägger:
– Fast det är ju inte så miljövänligt.

Just Tyskland är nässlornas land nummer ett i Europa. Där pågår storskaliga försök att framställa nässelfibrer på ett miljövänligt men ändå rationellt sätt.

Heiko Beckhaus, är vd för det tyska företaget Nettle Fibre Company och står beredd att enligt egen utsago leverera »tonvis« med fibrer till industri, väverier och spinnerier de närmsta åren.

Men han är hemlighetsfull:
– Jag har utvecklat en teknik där jag först bearbetar fibrerna maskinellt, men exakt hur det går till berättar jag inte, säger han på telefon från sitt kontor i nordtyska Dahlenburg.
– I Kina görs det för hand av barn och därefter bleks fibrerna med klor för att bli av med de sista skalresterna. Men både klor och, självklart, barnarbete är förbjudet i EU och hos oss har vi utvecklat ett miljövänligare sätt; att bearbeta mekaniskt och sedan bleka med väteperoxid, vilket är renare och inte belastar miljön på samma vis som klor.

Hans företag uppstod ur spillrorna efter ett annat tyskt bolag som under slutet av 1990-talet och några år in på 2000-talet försökte sig på att framställa garn, tyg och kläder av nässelfibrer. Mer än 60 bönder anlitades för att odla nässlor och fibrerna utvanns i egna verkstäder och förädlades i eget spinneri och väveri. Det var en storsatsning.

Men affärerna lyckades inte bli lönsamma, bland annat misslyckades man med att få fram tillräckligt mycket fibrer, det mesta förstördes under produktionsprocessen.
Heiko Beckhaus anlitades som konsult för att rädda verksamheten, men utan att få företaget på fötter. Däremot blev han övertygad om att nässlan var en växtfiber att satsa på. Entusiastiskt beskriver han egenskaperna:
– Nässlans fiberstruktur har små kratrar, eller porer, och är ett slags öppenporig fiber. Det innebär att den andas bra, det finns alltid porer som kan absorbera svett och fuktighet. Därav nässeltygets beryktade svalkande egenskaper som kan jämföras med sidenets, säger han och fortsätter:
– När man tittar på draghållfastheten är nässlan mycket stark. Bomull har värdet 17 i draghållfasthet och lin runt 20. Hampa har 25 och nässlan mellan 35 och 40 medan polyester har 60. Heiko Beckhaus gör en talande konstpaus.

– Nässlan vinner alltså över de andra växtfibrerna.

I Tyskland har man lång erfarenhet av att odla och utvinna nässelfibrer. Intresset för den stickiga växten som textilmaterial har växlat i takt med bättre och sämre tider. Ju svårare tider – desto större intresse.

Redan 1823 startade en första industriell tillverkning i Leipzig för att framställa mixgarner av ull och nässla.

Nässlan är tacksam att odla. Den behöver inget bekämpningsmedel eftersom skadedjur skyr dess stickande myrsyra. Den går också att skörda under flera säsonger innan den måste planteras ut på nytt.

Under första världskriget var soldaternas sockor stickade av denna blandning. Nässelfibrerna användes också i uniformstygerna som blev mjukare och soldatsockorna mer slitstarka.

Under 1920- och 30-talen pågick intensiv forskning vid Hamburgs universitet om hur nässlan kunde användas. Gustav Bredeman, i Tyskland kallad »nässlornas påve« lade ner stor möda på att förädla växten och lyckades få fram en sort med högre fiberinnehåll än den vildväxande.
– Tidigare plockade man vilda nässlor längs vägrenen men de har ett fiberinnehåll på två eller tre procent. Den nässelsort som Gustav Bredeman tog fram har tio procent fibrer eller mer, berättar Heiko Beckhaus.

En jämförelse mellan lin och nässlor ser ut att falla ut till linets fördel, som ger mer och längre fibrer. Men nässlan kräver mindre arbete, menar Nellorna.

Det är dyrt och arbetskrävande att plantera en storskalig nässelodling. Men med tiden blir nässlan tacksam att odla. Den behöver inget bekämpningsmedel eftersom skadedjur skyr dess stickande myrsyra och den går också att skörda under flera säsonger innan den måste planteras ut på nytt. Heiko Beckhaus liknar nässlorna med vinstockar: »Kvaliteten blir bara bättre och bättre med åren« och berättar om en åker där de stickiga stänglarna skördats årligen sedan elva år tillbaka.

Men där de skånska Nellorna ser en stark och lokalodlad framtida tråd, en växt som kan trivas i större delen av världen och varken kräver gödning eller mycket vatten, är Heiko Beckhaus lite mer försiktig i sin framtidsvision, trots att han delar de skånska vännernas nässelentusiasm.
– Det blir för dyrt att utvinna fibrerna! Varken nässla, hampa eller lin kan konkurrera med bomull. Det enda som har en chans är möjligtvis cellulosafibrer som viskos och tencel, alltså fibrer framställda av trä.

Sedan berättar han att det görs försök att ersätta syntetfibrer med nässelfibrer i exempelvis yllesockor. Då behåller man ullens värmande egenskaper men får ändå slittåliga sockor, helt och hållet i naturmaterial.

Så kanske finns det en plats för nässlan i alla fall?
– Naturfibrer är ju i grund och botten mycket mer angenäma och bekväma att bära än andra fibrer. Och jämfört med lin och hampa är nässlan mjukare, mer slitstark och ger en skönare känsla mot huden. Men den är inget för den stora massan. H&M kommer inte ha nässelkläder. Men Chanel och Armanis kunder kommer köpa nässlor,
säger han trosvisst.­

23 mars 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy