När stammen fått en bula

Örjan Falk står i verkstaden högt upp i backen i jämtländska Viken och betraktar sina vrilar. Han suckar lite. Här finns så mycket att göra. Högvis. Vissa av hans knölar har barken kvar, andra inte, och somliga är redan grovt formade vid bandsågen, på god väg att bli låga, vida och handtagsförsedda kåsor.

Men kärt barn har många namn. På en del håll kallas stammarnas hårda och buktande utväxter istället för tjuk, knos, kosa och kose. Varför de uppstår har vetenskapen inte riktigt kunnat reda ut än, annat än att det har att göra med lokala störningar i trädets tillväxtzoner, i kambiet – och det blir man ju inte mycket klokare av att höra. Den här »störningen« leder till vresig ved med ett gytter av fibrer som går åt alla håll och till stenhårt virke med hög densitet.
– Ingen fara, den håller, säger Örjan Falk, när en färdig kåsa plötsligt dråsar ner på en bänk.

Förr kopplades vrilar samman med trolldom och skogsväsen, men idag funderar forskare över om träd möjligen kan ha ärftliga anlag för utväxter.

Att masurved kan vara ärftlig är i varje fall vetenskapligt belagt. Det är den flammiga vedtyp som trädknölarna då och då – men inte alltid – har under barken. En extrem form av växlande fiberriktningar där kambiet kröker sig åt alla håll och som kan ge slöjdade föremål en nästintill mönstrad yta. De små svarta prickar och streck som vedtypen ibland innehåller, har sannolikt kommit till genom att det vindlande tillväxtskiktet brustit på något vis och att trädet självläkt skadan. Små övervallningar helt enkelt. Som sårskorpor.

Men också inkapslade skott kan leda till stora knölar på stammar och till ved av masurtyp, berättar forskningen.
– Och det syns på barken om det är masur i, det går att se på femton meters håll, säger Örjan Falk. Då är den liksom småknottrig, förklarar han och bollar en bläckad sälgvril
i handen. Den liknar på pricken en rotselleri.
– Det här är sälgmasur, en grov en. Det är mycket svart i. Den ska jag sälja till en kock i Åre som gör knivskaft.

I början hade jag så mycket troende. Men efter trettio år i den här branschen vet jag att man aldrig kan veta helt säkert.

För även om Örjan Falk är slöjdare, så är han också vril-grossist. Det har rullat åtskilliga bilar från Viken, med skuffen full med träknölar. Knappt hundra kubik allt som allt, uppskattar han. Men för dagen ligger även ett berg med älghorn på verkstadsgolvet. Ja, han säljer sådana dessutom.

Men det är inte så enkelt att alla rundade utväxter på stammar är vrilar. Ibland är de sfäroblaster också, så kallade klotskott. Sådana har inte sitt ursprung i trädstammen, som vrilen, utan i barken. Pressar man bort en sfäroblaster, blir det ofta bara en grop kvar i barken, på någon eller några centimeter i diameter.

En vril däremot kan vara meterstor om det vill sig.

Örjan Falk vet.
– Min hittills största vägde 140 kilo. Den kom från en gammal silverfärgad fura som låg död på marken uppe på Torrön. Vrilen låg bredvid, som en stor grå sten. Jag och min svåger började rulla den nerför backen. Och den försvann. Fort gick det. Och sen hittade vi den i diket bara en halvmeter från där jag parkerat. Hade den träffat bilen så… ja, det är den största vril jag hittat.

Det var dessutom första gången han jobbade med just furuvril. Innan hade det mest varit björk. Enligt gammal tradition i trakten – något man också kan läsa om i 1600-talsboken Lapponia – ska vril från asp och fura ge en förfärlig bismak. Därför har de sällan använts, förklarar han.
– Men det beror ju på vad man ska ha sin skål till. Man behöver faktiskt inte ha den till förvaring av mjölk och vatten.

Inne i köket står både en frukt- och en sockerskål gjord just av jättevrilen från Torrön. Det massiva träet i sig var så fett, tätt och tungt, berättar han, att släppte han det i vatten sjönk det som en sten. Färgen i oljat skick är mörkt och flammigt rödbrun, lite som mahogny. Unga furuvrilar däremot blir gröngula. Men egentligen är det svårt att sia om färger, säger Örjan Falk. De varierar beroende på virkets kvalitet, även om oljad björkvril ofta slår mot gultvitt, sälg mot mörkbrunt och gran gärna blir ljust gulaktig.

Om nu färgerna inte blir några andra.
– I början hade jag så mycket troende. Men efter trettio år i den här branschen vet jag att man aldrig kan veta helt säkert, säger han och tar sats för att berätta om hur det hela satte fart en gång i tiden.

Det var när han skulle fylla 40 och önskade sig en kåsa i present men givaren inte lyckades hitta någon att köpa.
– I den vevan for vi till en kristallgruva i Offerdal för att barnen skulle få plocka bergskristall. Och vid sidan växte det en sälg med så jädra stora knölar på och jag tänkte att de där skulle man prova.

Den första kåsan har han kvar än idag. Han letar fram den i verkstaden. Den är snidad med yxa, kniv och skölp ute på gården, med 1950-talsrock från Radio Jämtland i öronen. Fast sedan dess har han gått över till bandsåg och pelarborrmaskin och gör skottkärrelass med kåsor istället för en i taget – om än fortfarande med radion på.

Med tiden har han också kommit fram till hur han helst vill hämta sina vrilar. Det ska vara vår och skoterföre. Saven ska helst inte ha börjat stiga, för om det är mycket vätska i virket spricker det lätt när det torkar. Mitt på vintern är det å andra sidan ofta för djup snö, säger Örjan Falk. Den försvårar arbetet eftersom huvuddelen av hans vrilar växer i vristhöjd. Man kan till och med behöva gräva undan grus och sten för att se dem ordentligt.
– Jag sågar loss dem med ett V-format snitt in mot stammen. Då får de en rygg. Om jag dessutom bläckar dem lite efteråt, alltså barkar av dem, torkar de fint utan att spricka.

Att trädknölarna gärna växer i markhöjd är ett av skälen till att få ser dem, tror han. De flesta tänker sig dem högt upp på stammen.
– »Nä hua nä, i min skog finns inga vrilar«, säger folk. Men de vet inte var de ska titta, menar Örjan Falk och pekar bort mot grannens. Han har spanat in en fin knöl där, i en skog som inom kort ska fällas. Han måste hämta den snart om den någonsin ska få bli en kåsa.

Han lyfter upp en nygjord i ögonhöjd.
– Jag är fanatiskt intresserad av att få till formen. Den får inte bli platt någonstans. Och skaftet ska vara minst elva centimeter för att gå att hålla bra. När du tar i den ska du förstå att nån har tänkt till, säger han och ler lite snett, eftersom det inte enbart var genom tankekraft utan också genom en felsågning som han hittade sin form en gång i tiden.
– Jag råkade göra en höknäbb av misstag. Och nu är det så som mina kåsor ser ut.­