Myten om fiskartröjan

Arantröjan. Mytomspunnen och eftertraktad. Historierna som omger den flätstickade modeklassikern från Irlands övärld är många. Men vad är egentligen sant? Hemslöjd luskar i sagor och säljsnack.

Text Maria Diedrichs
Illustration Emma Åkerman
12 augusti 2015

Frances Beatty har tagit med sig telefonen till köksfönstret uppe på en kulle på ön Inis Mór, i nordvästra Irland. Det är knappt tio grader ute denna majdag, en kall vind jagar molnen från nordväst. I morse hördes göken.
– Härifrån kan jag se hela vägen till Rossaveal på fastlandet, där skeppen kommer in. Galwaybukten brer ut sig under mig och det är sulor och svalor i luften. Kalkstensmurar slingrar sig över landskapet och när jag vrider på huvudet ser jag fortet Dún Aonghasa. Det är mer än 3000 år gammalt, förklarar hon.
– Det är underbart här. Jag skulle inte vilja bo någon annanstans.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Hon pratar om aranöarna – Inis Mór, Inis Meáin och Inis Oírr. Tre vindpinade landområden utslängda i den kalla Atlanten en knapp timmes färjefärd från kusten. Iriska är huvudspråket som talas av de 1200 invånarna här och området är mest känt för två saker: boken Aranöarna skriven av Irlands nationaldramatiker J. M. Synge 1907 och de krämvita flätstickade ylletröjor som lånat öarnas namn.

Trots att människor kommit hit i 3000 år tros de inte ha befolkats i någon större utsträckning förrän på 1600-talet, när engelsmännen med Cromwell i spetsen erövrade Irland och lät invånarna välja mellan att »dra västerut eller dra åt helvete«. På Arans ogästvänliga kalkstensklippor kunde irländarna sitta relativt säkert. Befolkningen här har själva fått tillverka allt de behövt. Till och med såjord att fylla klippskrevorna med framställdes av sjögräs och sand. Utan träd har de byggt sina båtar av drivved och tjärad segelduk.

Isoleringen, det karga klimatet och det dramatiska landskapet med höga klippor som stupar brant ned i havet har lockat och fascinerat författare och forskare som kommit till öarna för att studera och ofta romantisera befolkningens hårda livsvillkor.
»Res till Aranöarna och du kommer finna ett liv som aldrig skildrats i litteraturen«, rådde Yeats sin författarkollega Synge innan denne for dit och skrev sin klassiska reseberättelse.

Idag är öarna mindre isolerade och desto mer välskildrade. Turismen har gått om fisket som den största intäktskällan, delvis tack vare stickningen.
– Tröjorna i sig själva är inte speciellt viktiga för oss rent ekonomiskt, men deras namn är viktigt. Det gör att folk hittar hit, säger Frances Beatty. Hon driver hantverksbutiken An Púcán på Inis Mór, den största av de tre öarna. Det är ett familjeföretag, kvinnliga släktingar hjälps åt att sticka plagg som säljs till turister.
– Det går bra nu när dollarn är stark, säger hon.

Kvinnorna på Aranöarna måste ju själva ha vetat ifall de intrikata mönstren var nedärvda sedan tidernas begynnelse eller en relativ nyhet.

De klassiska arantröjorna är oblekt vita och översållade med strukturmönster som flätor, romber och zickzack-slingor. Frances Beatty förklarar att varje mönster bär på en urgammal symbolik.
– Honungskakan symboliserar arbete och flit, kablarna fiskarnas rep och romberna kärlek och välgång.

Det finns många sådana historier runt de här tröjorna. De sägs vara produkten av ett uråldrigt keltiskt arv som bara överlevt i den isolerade övärlden. En man iklädd Arantröja finns till och med avbildad i Kells bok, en helig handskrift från 800-talet. I generationer har döttrar ärvt mönster av sina mödrar. Varje familj har sin särskilda uppsättning flätor, kablar och kringlor – detta för att man lätt skulle kunna identifiera de drunknade sjömän som spolades upp på öns stränder efter en storm.

Men inget av det här är sant. Den verkliga historien är mindre romantisk och framförallt betydligt kortare. Ändå fortsätter sagan om tröjan som stickats sedan urminnes tider att spridas. Kanske är det som stickdesignern och författaren Alice Starmore skriver i boken Aranstickning från 1997: »Jordmånen på Aranöarna lämpar sig bättre för att odla myter och legender än för grödor av det ätbara slaget«.

Den som vill spåra mytologin till sin källa stöter snart på tysken Heinz Edgar Kiewe. Det var han som en dag 1936 »upptäckte« en Arantröja i ett skyltfönster i Dublin. Och det var han som laddade den med dess mytiska kvaliteter. Med hänvisning till bilden i Kells bok (som knappast alls föreställer en stickning), totade han ihop historien om dess uråldriga rötter och symboliska betydelser, de som än idag upprepas av Frances Beatty och andra öbor. Detta trots att Heinz Edgar Kiewe aldrig besökt Aran och inte bör ha varit mer lämpad än någon annan att tolka maskornas dolda innebörd.

Idén om att drunknade fiskare identifierades tack vare unika flätmönster kan Kiewe ha fått från självaste J. M. Synge. I en av hans pjäser förekommer en historia om en ung kvinna på Inis Mór som känner igen sin drunknade fästman på några tappade maskor i hans sockor. Ingenstans i Synges skildring av ölivet kan man dock läsa om några särskilda tröjor. Faktum är att trots att etnologer flockades till öarna runt förra sekelskiftet var det ingen som noterade att öborna klädde sig på något avvikande sätt. Synge beskriver deras dräkter ingående 1907: Männen klär sig i västar och byxor i hemvävd ylleflanell medan några av de yngre har börjat lägga sig till med »fiskarnas vanliga jerseytröja«, en beskrivning som troligen syftar på de relativt enkla stickade fiskartröjor som var standard runt den brittiska kusten, och som alltså verkar ha varit en nyhet på Aran vid den tiden.

Någon gång mellan 1907, när Synge skriver sin bok, och 1936 när Kiewe gör sitt fynd i Dublin bör alltså de första Aranmönstren ha dykt upp. Då, när Kiewe började sin historieskrivning borde den ha varit lätt att motbevisa. Kvinnorna på Aranöarna måste ju själva ha vetat ifall de intrikata mönstren var nedärvda sedan tidernas begynnelse eller en relativ nyhet. Men kanske brydde sig ingen om att fråga dem, eller så blev de inte nöjda med svaret. Eller så var kvinnorna smarta nog att spela med i Kiewes show. För genom hans målande berättelser sveptes tröjorna in i ett mytiskt skimmer – en lysande marknadsföringsgimmick. Han var också själv en av de första att slå mynt av deras nya popularitet. På 1940-talet organiserade han kommersiell tillverkning av Aranmönstrade plagg i Skottland.

Än idag är intresset för Arantröjor stort. Längre upp på Irlands nordkust, i den lilla staden Buncrana en bra bit från Galwaybukten, svarar Rosaleen Hegarty i telefon på sitt kontor. Hon är föreståndare för Crana-Knits, såvitt hon vet Irlands sista cottage industry, en företagsform som påminner om förlagssystemen som avlönade väverskor i Sverige för hundratalet år sedan.
– Det förundrar mig inte att vi är de sista för det är väldigt arbetsintensivt: vi gör i ordning garner och mönster och levererar hem till våra stickerskor, sedan samlar vi in de färdiga plaggen, inspekterar dem och skickar ut till butikerna.

CranaKnits är specialiserade på Aranstickning. Och fastän de görs på fastlandet är det ofta deras tröjor man hittar i butiker på öarna, eftersom de även levererar dit.
– Vi gör många specialbeställningar. Häromdagen gjorde vi en tröja åt en 213 centimeter lång man i Sverige. Har ni väldigt långa män där borta?

Rosaleen Hegarty startade sin verksamhet för 40 år sedan för att ge traktens flickor en möjlighet att tjäna lite extrapengar innan de blev 16 år och kunde börja jobba på någon av Buncranas sju klädfabriker. Idag har alla fabrikerna flyttat utomlands och det är mest kvinnor i sextioårsåldern och uppåt som jobbar åt CranaKnits.
– Många äldre kvinnor på Irland har aldrig lärt sig köra bil. De har inte så många försörjningsmöjligheter på landet. Då kan de behöva inkomsterna från stickningen, säger Rosaleen Hegarty.

Det är många som behöver extrainkomster i norra Irland just nu. För några år sedan kallades den irländska ekonomin den keltiska tigern. Det var byggboom i landet, alla fick jobb och BNP steg i rekordfart. Sedan kom finanskrisen 2008 och bubblan sprack. Arbetslösheten gick upp till 15 procent och regeringen valde att höja skatterna och dra ned på välfärden för att undvika total bankrutt. Under hela 1900-talet har Irland haft en jämförelsevis låg andel kvinnor i arbetslivet. Men under boomåren när ekonomin gick på steroider behövde Irland all arbetskraft man kunde få tag i. Rosaleen Hegarty menar att det var under den perioden som Irlands kvinnor slutade sticka. Och nu, efter kraschen, när det är tunnsått med anställningar, finns det gott om kvinnor som behöver tjäna sina slantar på annat sätt, men få av dem har stickkunskaperna som Rosaleen söker. Idag har hon 50 kvinnor i sitt nätverk. För 20 år sedan var de tio gånger fler.

Men om Alice Starmores teori om den enstaka geniala stickerskan stämmer så finns det ändå en sorglig hake med historien.

Efterfrågan på tröjor är det däremot inget fel på. Den vita jumpern har blivit en garderobens evergreen som synts på ikoner som Marilyn Monroe, Grace Kelly och Steve McQueen, såväl som mer nutida trendsättare som Gwyneth Paltrow, Alexa Chung och Ralph Lauren (hans exemplar med hög polokrage och en bred fläta mitt fram stickades av en av Rosaleen Hegartys kvinnor). I höstas utnämndes Arantröjan av tidningen Glamour till »klassikern alla moderedaktörer är besatta av« i en artikel som också än en gång beskrev legenden om hur symbolerna användes för att identifiera drunknade sjömän.

Medan de komplexa mönstren lockar modeköpare avskräcker de många stickare. Men faktum är att Aranstickning inte är så svårt som det ser ut. Kvinnorna som Frances Beatty samarbetar med har hållit på sedan de var små.
– De har mönstren i händerna. De kan sitta framför teven utan att göra ett enda fel.

Havet utanför Irlands nordvästra kust är kallt och skoningslöst. Det berättas ofta att när drunknade fiskare spolades upp på Aranöarnas stränder kunde de identifieras med hjälp av de unika mönstren på sina stickade tröjor.

Principen bakom all flätstickning är densamma. Att korsa ett antal maskor över varandra genom att sticka dem i »fel« ordning. Det gör man genom att sätta av ett par maskor på en egen sticka framför eller bakom sitt arbete och sticka dem först efter de följande två eller tre maskorna. För att få den karaktäristiska reliefeffekten stickas maskorna runt omkring flätan avigt. Effekten blir en illusion av två kablar som slingrar sig runt varandra på stickningens framsida. Men egentligen handlar det bara om vanliga räta maskor som då och då korsar varandra åt ena eller andra hållet.
– Flätstrukturen ger en värmeeffekt. Där maskorna korsas blir tyget tjockare. Samtidigt bildas luftfickor där tyget drar ihop sig. Det håller en ordentligt varm, förklarar Rosaleen Hegarty.

De brittiska fiskartröjor, så kallade guernseys eller gensare, som tog med sig flättekniken till Aran i början av 1900-talet görs vanligtvis på rundsticka. Arantröjorna däremot, görs på två raka stickor. Den nitiska stickexperten Alice Starmore har närstuderat plagg som donerats till Irlands nationalmuseum. I boken Aranstickning lanserade hon teorin att det var en enda kvinna som utvecklade de nya mönstren. Som bevis för detta lyfter hon särskilt fram en indigoblå herrjumper donerad till museet 1937, stickad på köpegarn och sparsamt använd, som en fintröja.

Den är överdådigt dekorerad med flätor och romber, så precist uträknade att det måste ha krävts en briljant stickdesigner för att tänka ut dem. Samtidigt innehåller den ett par missar i mönsterpassningen, av en typ som är svåra att förutse första gången man gör ett plagg, men enkla att upptäcka och trolla bort till nästa version. Och mycket riktigt. I alla senare tröjor av samma modell är designfelen bortstädade. Någon har putsat på sin formgivning. Just detta exemplar är också gjort på rundsticka, som en gensare, medan de kommande stickas fram och tillbaka.

Det här skulle enligt Alice Starmore kunna vara den felande länken mellan de enkla fiskarkläderna och de virtuosa Arantröjorna, ett av de första formexperimenten som en okänd kreativ själ begåvad med både formöga och matematiskt snille gav sig på. Från hennes hus spred sig sedan mönstren som ringar på vattnet. En välkänd teknik använd på ett häpnadsväckande nytt sätt? Det är klart folk blev inspirerade.

Våren 2015 har bedömare börjat tala om en keltisk fågel Fenix på väg att resa sig ur den ekonomiska askan. Arbetslösheten i Irland är snart nere på ensiffrigt igen och 2014 ökade BNP för första gången sedan krisen. Men Rosaleen Hegarty vet vad de svåra åren betytt för hennes trakt:
– Vi har förlorat en hel generation av ungdomar. De är i Australien, Kanada eller England. Alla som hade en möjlighet att lämna landet gjorde det och tog sina höga utbildningar med sig.

Även Aranöarna har drabbats av utflyttning och kunskapsflykt. Om det inte vore för turismen skulle befolkningen gå på knäna. Sett ur den synvinkeln är det kanske inte så allvarligt att en förslagen reklamare diktat ihop en medryckande historia om några tröjor just härifrån. Med tanke på Aranbornas långa historia av slit och släp, stormar och strävsamhet kan man verkligen unna dem en världssuccé. Om deras jord inte går att bruka och havet aldrig blir varmt kan de väl åtminstone få synas i Vogue. Men om Alice Starmores teori om den enstaka geniala stickerskan stämmer så finns det ändå en sorglig hake med historien. Upphovskvinnan till alltihop är fortfarande okänd. Istället för att hyllas som en mästare blev hon gjord till ett naturbarn. En primitiv länk i en uråldrig kedja. Och idag finns inget sätt att ta reda på vem hon var. Om hon fanns drunknade hennes namn i floden av myter som ständigt forsat fram kring Arantröjan.

Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör och stolt ägare till en klassisk vit Arantröja som hennes mormor stickat till hennes mamma för sådär en fyrtio år sedan.
Emma Åkerman är konstnär och illustratör och sögs in i Arantröjornas mystiska värld när hon tecknade bilderna till den här artikeln.

12 augusti 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy