Krönika

Motstånd och torra lingon

Text Josefin Olevik
Foto Sofia Runarsdotter
22 augusti 2018

Jag har en motståndshandling på min vardagsrumsvägg. Den har milda färger och mönsterränder från Hälsingland.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Det är ett vävprov som min gammelmoster gjorde på 1960-talet. Jag räknar till tjugo olika mönster och tyget sträcker sig över hela min långvägg.

Motståndet handlar om tid. Ett handens arbete som gör att klockan slutar rusa. Som ger en paus.

Väven är vacker. Hon har lagt ränderna omsorgsfullt intill varandra. I mitten två blå linjer och utifrån dem spegelvända rader åt båda hållen. Hur blicken än går så slutar den alltid där den började.

Och blicken går ofta dit, väven bär på ett sådant lugn i sina upprepningar.

Jag stickar för att jag vill sticka. För att det blir vackert också med torra lingon och för att det kräver alla mina tankar.

Min moster var noggrann med detaljerna; hon packade in mjölet och sockret i flera lager plast och gummisnoddar. Hon noterade »upp« och »ned« på täcket och vek ihop det i tre veck för att det skulle få plats i linneskåpet när vi åkte hem. Hon drog ned sina grå byxor när hon släppte väder, för att lukten inte skulle fastna i tyget.

Det var omsorg, inte tidseffektivitet som styrde hennes rörelser.

Jag drar inte ned byxorna när jag fiser och jag väver inte heller. Men för att låta omsorg vinna över effektivitet så stickar jag. Och omkring stickorna stillnar det.

Det är mitt motstånd mot samtidens intensitet. Det springande nuet. Ett nu som är fyllt av tvättider, Trump, tidig hämtning, telefonhaverier, klimatångest och kladdkaka på lördag. Nuet som hela tiden snubblar framåt, framåt, framåt. Men nästan aldrig stannar upp och tittar bakåt.

Sedan ett halvår stickar jag på ett par vantar. Mönster är nytt för mig, små rosa och blå knoppar slår ut mycket långsamt mellan ljusgröna blad. Ullgarnet glider över pekfingret och ibland får jag repa upp, göra om. Beskrivningen är från Västkusten och 1940-talet och jag har köpt mina garnnystan dyrt.

Det blir inte speciellt jämt, knopparna drar ihop sig som torra lingon. Det spelar ingen roll. Jag stickar inte för att spara pengar, eller för att jag måste värma mig. Inte heller
för att göra karriär som stickare.

Jag stickar för att jag vill sticka. För att det blir vackert också med torra lingon och för att det kräver alla mina tankar. För att det suttit kvinnor före mig, kanske i hunger och kyla, och smyckat sina vantar med vårens knoppar enligt samma mönster. För att jag känner andra människor i mig, de som är borta nu.

För mig handlar stickandet om att hitta en plats i skydd av tidens rusning. Som att krypa in i en vindsäck på ett blåsigt fjäll eller huka under ett stort paraply när regnet öser ned. En plats med utsikt både bakåt och framåt, där båda horisonterna ligger lika nära nuet.

En vacker dag kommer mina vantar att vara färdiga. Antagligen mitt i sommaren. Det blir bra, då är det lika långt till förra vintern som till nästa.

Josefin Olevik är journalist och författare.

22 augusti 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy