– Det var minnet av mormor som satte igång hela utställningsidén, säger Tor Cederman och ser sig om i ateljén i Stockholmsförorten Bandhagen. Inramade bilder, teckningar, skisser och collage står lutade mot varandra på golvet. En bonad ligger över strykbrädan – Tor sydde de sista stygnen i går – och stora dekorerade stjärnor och hjärtan hänger på väggarna. På en hylla står små julgranar, överdådigt pyntade bordsträd i skimrande rosa, blått och grönt. Om bara några dagar ska allt packas ner och skickas till Rydals museum i Västergötland till Tor Cedermans största utställning hittills.
Han måste nästan nypa sig i armen.
– Herregud! Jag ställer ut på Rydals. Deras utställningshall är jättestor!
Men vägen dit har varit både lång och vindlande.
Mormor & jag
Statarliv, fattigdom och lusten att pynta. Flitiga händer som aldrig var stilla. Med grannlåt, glitter och tålamod tar konstnären Tor Cederman mormors arv vidare.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Tor cederman är konstnär, scenograf och utställningsformgivare. Som liten tillbringade han mycket tid med sin mormor Märta som växte upp som statarflicka i början av 1900-talet.
– Som statare hade de ont om pengar, de arbetade oftast bara för mat, logi och någon liten inkomst. Möjligheterna att förbättra sin livssituation var små, säger Tor och menar att det präglade hans mormor för resten av hennes liv.

För honom var mormor det extra i tillvaron som han älskade att vara med och han beskriver henne som »maniskt flitig«, en kvinna som alltid hade något för händer.
– Som fattig var du utbytbar. Om inte jobbet var perfekt kunde du förlora din plats. Det gällde att hela tiden överprestera, säger Tor Cederman och berättar att hans mormor kunde det mesta; hugga ved, ro, kupa potatis, sy, sticka, virka, fixa, lappa och laga.
– Hon kunde verkligen allt, säger han med eftertryck och tar fram en stor stjärna, nästan en meter i diameter. Längs uddarna löper tjockt guldglitter och i stjärnans mitt bultar ett rött, sammetslent hjärta omgivet av skimrande glaskulor. Mitt i hjärtat sitter det svartvita fotot av en finlemmad dam i vågigt hår och med vänlig blick: mormor.
Stjärnan och hjärtat är symboler som ofta återkommer i det Tor Cederman gör.
– Båda är fantastiska former som triggar något fundamentalt i oss, säger han och menar att han blir behaglig till mods av att arbeta med dem.
– Hjärtat har en snäll form och en tydlig riktning upp-ner. Dess stjärtform har något sinnligt över sig och är både vulgär och elegant samtidigt.
Stjärnan å sin sida har ett tydligt centrum och en periferi.
– Den har något energiskt och positivt över sig där den strålar ut åt alla håll. När du dekorerar en stjärna blir det till en fin upprepning.
Hjärtan, stjärnor och andra julsymboler har blivit en del av Tor Cedermans konstnärliga uttryck. Men allt började med att ett museum drog tillbaka ett uppdrag med kort varsel. Tor stod plötsligt utan jobb och en tom vår bredde ut sig i kalendern.
– Jag har alltid älskat julgranar och pynt, säger han och ögonen lyser lite extra.
– Och då när jag plötsligt fick tid över rejvade jag loss fullständigt.
Den tomma våren ägnades åt att göra överdådigt dekorerade askar med julgransmotiv i glitter och glans.
I samma veva fick han kontakt med Hemslöjden som började sälja granaskarna liksom hans vägghjärtan och julstjärnor.
– Det blev en nytändning för mig som konstnär, konstaterar han idag och reflekterar över sitt val att göra något som han gillade och gick i gång på, när han ställdes inför ett ekonomiskt tufft faktum, att ett uppdrag inte blev av.
– Lärdomen är väl, att ska man vara kreativ, så måste det vara lustfyllt.
Men för drygt tio år sedan var livet allt annat än lustfyllt. Tor Cederman hade just gått igenom en separation, det var motigt att försörja sig som frilansande konstnär och kreatör och han hade kommit till en punkt – både i livet och konstnärskapet – där han frågade sig vad det var han egentligen ville med alltihop. När möjligheten att följa med en grupp konstnärer till Indien dök upp, åkte han med på vinst och förlust.
– Det blev en jätteviktig resa. När jag kom dit och upplevde färg- och formrikedomen som finns där, var det som att komma hem, säger han och säger att han som så många andra knockades av Indien. Av färgerna, fattigdomen, kontrasterna, dofterna, ljuden, prakten och nöden. Och mitt i allt detta tittade oväntat hans mormor fram.
– Min egen historia dök upp för mig när jag såg människorna där – många fattiga och hårt arbetande – och fullkomligt ofria. Som stora delar av den svenska allmogen en gång i tiden. Även om min mormors familj inte hade det allra sämst finns det paralleller mellan deras tillvaro och dagens Indien.
Han skakar på huvudet åt att han skulle behöva åka så långt för att förstå i vilken riktning han skulle gå med sitt arbete.
– Jag hade sökt så länge efter vad jag skulle berätta om och så hittade jag min historia i Indien.
Idag ler han åt hur livet tar en med på oväntade vägar och hur ketchupeffekten ibland slår till när man minst anar det.
I samma veva träffade han nämligen sin man, gifte sig, fick en ny stabilitet i livet och ekonomin och kunde ägna sig mer åt konst än tidigare.
Inspirerad efter Indienresan åkte Tor Cederman hem till familjens sommarstuga i Värmland. Där i en utdragssoffa låg mattrasor som han själv varit med och klippt till som liten tillsammans med mormor. Av dem virkade han en halv meter hög, guldgul kantarell och den blev startskottet på hans nya sätt att arbeta.
– Tidigare hade jag jobbat mest med bilder i olika tekniker, som collage, teckningar och måleri, men nu tog hantverket plats. Det var mormor som gav sig till känna, säger han.
Hon som aldrig lät händerna vila gav Tor Cederman inspirationen till att lyfta fram och använda alla de textila material som varit en så självklar del av hennes liv.
I utställningen Hemtamt – mellan dröm och virklighet som nu visas på Rydals museum har Tor Cederman förvandlat julpynt, tallrikar, bestick, virkade dukar och grytlappar och annat till nya verk, sprakande av färg och oväntade materialkombinationer.
– Mormors universum finns i mig. Det handlar om kvinnohistoria och fattigkultur men är också ett stycke Torhistoria med julgranar, pynt och sömnad, säger han och menar att hans konst kan ses som en hyllning till alla de hantverk som kvinnor som hans mormor behärskade till fullo, men också som en protest mot alla de textilier som ligger oanvända i lådor och garderober.
– Jag har hittat helt oanvända linnedukar som legat i skåpen hos min mamma i 50–60 år. Ett sånt slöseri på otroligt vackert hantverk som inte kommer till användning, utbrister han.

I ett rum i ateljén ligger högar med handbroderade dukar och virkade grytlappar prydligt hopbuntade. Tor Cederman har köpt dem för nästan inga pengar alls på loppis och second hand.
– Idag kan du ju inte lägga en virkad duk på tv:n, så de behöver användas på ett nytt sätt, säger han och menar att i mellanrummet mellan det som anses fult och fint finns möjligheten till något nytt. Som konst.
Eller fest.
Han slår ut med händerna där han står bland manglade linnedukar, grytlappar och metervis av gardintofsar och glitter.
– Jag vill dra fram alla gamla dukar och bonader och göra party av alltsammans!