Modisten i Glommersträsk

Hur hittade ni till alla dessa hattar? Det undrar många besökare som kommer till Glommers Hattmuseum. Men det var ju tvärtom. Det var hattarna som hittade till oss.

Text Mats Klockljung
Foto Jan Lindmark
15 augusti 2012

»När jag blir vuxen«, skrev den då tolvåriga dottern i sin dagbok, »så ska jag ha vunnit en miljon på Bingolotto, jobba som illustratör och bo i Glommers­träsk.« Visst kunde Maja ha tagit i lite mindre men så skrev hon.

Det var Maja Klockljungs barndomsdröm som indirekt gav upphov till hattmuseet i Glommersträsk.

Sju år senare, när vår familj funderade på att flytta från Stockholm, ovisst vart, föreslog dottern att vi skulle kolla om det fanns något ledigt hus i Glommersträsk, Arvidsjaurs största by, nittio mil bort.

De tre gånger hon varit där som barn med en kompis och kompisens glommersfödde pappa hade övertygat henne: det var Glommersträsk som gällde, inget annat.
Sökningen på Blocket gav en enda träff, ett stort timmerhus från 1898, »lämpligt för flergenerationsboende och egen rörelse«. En vecka senare var vi där och föll pladask.

Innan vi for tillbaka för att börja avveckla vårt Stockholmsliv, så kom frågan: »Ska ni inte upp på vinden och se på lite hattar som min svärmor aldrig fick sålda i butiken hon hade på gaveln?«

Och där fanns de: trehundrafemtio damhattar, ömt paketerade i silkespapper och stora kartonger. Mycket egentillverkat, annat inköpt i hel- eller halvfabrikat. »Jenny Stenqvist, Modemagasinet« stod det sirligt textat med bläck på adresslapparna från de stora hattfabrikerna.

Hattar i alla material och tekniker och i alla möjliga färger och stilar: tyg, skinn, ull, plast, stickat, strå. Med eller utan flor, fjädrar, hattnålar, band, allt ifrån baskrar till pillerburkar och vida brätten. Hattar från trettiotalets slut till sextiotalet, drygt tre decenniers hattmode.

Det var som om de väntat på att bli upptäckta. Egentligen skulle hattarna skänkts till Norrbottensteatern veckan innan vårt besök men chauffören fick förhinder. Nu ingick de istället i köpet mot vårt löfte att aldrig skingra dem och att visa dem offentligt.
Kanske på ett eget museum? Inrymt i Jennys och hennes Hermans lägenhet på bottenvåningen?

Beslutet kom naturligt. En utställning med våra, förlåt, Jennys, hattar på Piteå museum gav oss idéer och lite museimaterial: piedestaler, modeskisser från 40-talet och en gästbok som visade att detta var en skatt.

Vi lade pussel med hjälp av människor som känt henne och fick en bild av Jenny, modisten och körsnären, utbildad i Umeå, som kanske såg Glommers som lilla Paris. Affärskvinnan som varje dag promenerade Storgatan fram med stil, och självklart alltid prydd med hatt.

Den bestämda damen som bättre än kunden visste vad som passade och som aldrig glömde den som skrattade i smyg åt hennes sortiment eller som, gubevars,
provade utan att handla.

Men också mamman till tre söner, sällskapsmänniskan som spelade bridge och senare bingo, bjöd på kafferep med skriftliga inbjudningskort och gärna plockade potatis med släkten i Näverliden.

En kvinna med drömmar och ambitioner och som Missenträskarna i grannbyn såg på med avundsjuka ögon, enligt Sara Lidman: »Och tänk, till och med en modist har de.«

Då var Glommersträsk stort, till och med större än det som skulle bli tätorten Arvidsjaur. Ettusen personer bodde här och många kom till byn för att handla.

Detta var tiden då alla kvinnor gick i hatt om helgen, när man gick på besök eller till kyrkan eller bönhuset. Det var inte för inte som byn kallades »Sali’ Glommers«. Och här fanns en utmärkt kundkrets!

Men allt blev inte sålt, som sagt. Rea vägrade hon – precis som många andra kolleger på den tiden. Hellre lägga upp det på vindan, i kartonger märkta Monterat strå. Skinn. Vinterhattar. Barn.

Modisten Jenny Stenqvist i Glommersträsk.

Och där fick de ligga, mörkt och svalt, tills vi packade upp allt 2007. Lika fräscha som den gången, kanske för sjuttiofem år sen, då de packades ner. Stolta över sin egen skönhet, över hantverket – utfört av Jenny eller inköpt – över de mjuka linjerna, över lystern, fantasin och humorn.

En del dubbletter men oftast unika. De flesta små i kullen, precis som om skallarna har växt genom tiderna. Eller kanske de var skyltex som skulle locka kunder men aldrig var tänkta att säljas. Kanske var det detta som räddade dem för framtiden till den beundran de är värda.

Nu kommer turisterna och pensionärsresorna, där damerna med glittriga ögon berättar om sina mammors eller mor- och farmödrars hattar:
Precis en sån där hade hon!

Och alla har de haft hattaskar »men vad skulle jag gjort med dem? Jag visste ju inte bättre, så.«

Till oss kommer jubilarerna, bjudna av inkännande släktingar. Hit kommer unga vintagefantaster och modister för att hämta inspiration, modehistoriker, museifolk, journalister.

Och hit kommer de som aldrig gjort en hatt själv men raskt skriver sig på kölistan till den årliga hattskaparkursen med modisten Kerstin Carlefalk.

Eller som lånar modisten Marika Smiths specialtillverkade bröllopscoiffe vid vigseln på hembygdsgården eller i kyrkan. »Glommers, bröllopsbyn« börjar bli ett begrepp.
Allt detta bara för att vi längtade bort från Stockholm en gång i vårt tidigare liv. Men dottern? Jo, hon är i Indiana på en tecknarmässa med sin amerikanske fästman som också är illustratör och bor med oss i Glommers.

Och har hon något kvar av sin del av Bingolottomiljonen från 2009, så lär det nog räcka till en »bonnet hat« à la amish, också!

Mats Klockljung är frilansjournalist och älskar hattar.

15 augusti 2012

Vill du läsa fler artiklar om slöjd?

Prenumerera så får du tillgång till hela vår sajt.
Prenumerera

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy