Mjukhet

När stickerskan Anneli Renborg berättar om stickmaskiner lystrar jag därför uppmärksamt. Olika tekniker passar olika människor, säger hon, och det är som en len klapp på kinden. Jag kanske inte har hittat hem bara?

Det här numret heter Mjukvara. Dels bjuder vi på mjuka klappar, dels går vi på spaning efter avtryck som den digitala världen har gjort bland garner och hyvelspån. Att datorer kommit att förändra slöjdarlivet för många, råder det inget tvivel om. Ta hela det vida nätet till exempel. Knappt någon är ensam i sin hantverksnisch längre. Youtubes instruktionsfilmer och chattande handarbetsgemenskaper är alltid redo, med bottenlösa brunnar av handfast vishet att ösa ur. Eller ta just stickmaskinerna. Vissa av dem går att koppla till stickningsprogram och sen kan den som lusläst manualen – och inte har för grovt garn – knappa in drömprojekt på rad. 3D-skrivarna är ett annat exempel. Och för en sådan som jag, med barn som hängivet kan hamna framför skärmar, är det lite befriande att se exempel på hur tevespelande ibland kan leda till skapande. Här, här och här kan du se.

Kanske återspeglas också den digitala världens strävan efter snabbt framåtskridande allt oftare i slöjdvärlden. Vi träffar bland andra Sofia Magnusson och Dionisis Chalikias. De ser långdragna startsträckor som bromsklossar för slöjdsugna. »Allt man vill är ju att börja sy, inte bara en massa förarbete«, som Sofia säger. Och för att underlätta för andra att slippa den där uppförsbacken – och med en blandning av entreprenörskap, samtidskänsla och hantverksfrälsarlust – har de öppnat varsin webbshop. På Sofias sajt kan broderisugna få hjälp att formge egna bonadsmönster och få tyg, garn och mönster hem till brevlådan på studs: klick, klick. Dionisis tänker likartat – men trädoftande – och säljer halvfärdiga skedämnen. Vet man inte hur man fäller ett träd, vilket virke man borde välja, vilken yxa och vilken kniv, så tappar man lätt slöjdarlusten, konstaterar han, mån om att släppa in fler i täljgemenskapen. Ja, grundtanken har de gemensamt. Att rappare skaparprocesser kan göra slöjdandet tillgängligt för fler. Och de tar datorn till hjälp.

Jag tänker på stickmaskinen igen. I mitt fall skulle det kanske bli mer hemstickat i garderoben med en sådan. Men det är nog inte tröjor på hög som lockar mig, inser jag. Det är snarare materialet i händerna, färgerna som möts och minuterna som får en annan kvalitet när maska läggs till maska. Jag har redan det mesta som jag behöver. Men när kvällen sänker sig och jag plockar fram min senaste kaotiska stickning, händer något vackert. Tiden bromsar sin framfart. Lugnet lägger sig.

Välkommen till ett nytt år med Hemslöjd!