»Blått är lite av min grej. Jag vet inte varför, men det har blivit så. När jag målade mycket, innan jag började slöjda, utgick jag alltid från olika färger men nu, sedan jag bestämt mig för det blå, slipper jag välja. Dessutom är det väldigt få som tycker illa om den färgen. Att ogilla blått är som att ogilla en klar himmel eller ett hav, jag tror inte det går.
Vid det här laget har jag experimenterat en del. Numera målar jag oftast tunna lager på lager och låter det vara olika tryck i färgskikten. När ljuset träffar ett föremål som
är målat så, uppstår ett djup. Jag upptäckte det av en slump. Tidigare hade jag målat med en enda färg, men en dag hade jag bara småslattar kvar av olika blå nyanser, så
jag varvade dem. Voilà.
Pigmentet som jag använt för just den här burken är ultramarin tillsammans med ett stänk av titanvitt för att ljusa upp färgen lite. Jag ville uppnå en elektriskt blå.
Just nu är jag annars inne på att måla så blått att slöjden vid första anblick ser svart ut. Pariserblå blandad med bränd, brun umbra. Då behövs det solljus för att man ska se hur det skimrar i blått. Samma effekt – men upphöjd till tusen – fick jag när jag testade rå indigo.
Bindemedlet till pigmenten är kaseinfärg. Mjölkfärg kallas den också. Kaseinet är de klumpar som bildas i gammal surnad mjölk, det är ett protein. Det går att utgå både från kvarg, keso och mjölk eller att köpa kasein på burk. Det blandas sedan med kalk och vatten. Till en början gjorde jag egen färg, det är skoj, men nu när jag målar i en större skala köper jag den på påse. Då står det mjölkfärg på etiketten.
Kaseinfärg är trivsam att jobba med. Inte minst för att den inte innehåller olja. Jobbar jag med linoljefärg, till exempel, tar det en evighet innan ett lager torkat så pass att jag kan måla ett till. Med mjölkfärg kan jag lägga flera lager ovanpå varandra under en och samma dag. Rent uttrycksmässigt är den lite mattare än linoljefärg. Men den går att glätta upp en aning. Jag brukar använda en tygbit eller ett väldigt, väldigt fint putspapper tillsammans med olja. Andra använder bakplåtspapper. Det gäller att ta det lite varsamt, det finns en risk för att man skrapar bort färg annars.
Just det här är en krympburk. Botten var torr när den fogades på plats, till skillnad från burkens sidor, som var lite fuktiga. Det är krympburkens princip: Att när väggarna torkar och krymper kommer den redan färdigkrympta botten att låsas fast. Men jag gör inte burkväggarna i purfärskt trä, så där så att saven stänker. Jag vill hellre ha det lite halvfuktigt och att veden fått lugna ner sig ett tag. Det betyder att jag gör bottnar som sitter rätt tajt från början och som bara behöver att sidorna drar ihop sig en aning för att de ska spännas fast ordentligt. Då slipper jag vara där och bevaka krympningen så noga.
Jag tycker om den här burken. Den har små fötter och så har jag gradat in ett skjutlock. Det låser sig först på slutet och går att öppna med bara en hand om man vill. Det var faktiskt den första burk som jag gjorde med ett sådant här lock, men sedan dess har det blivit många fler. Tidigare låg mina lock ovanpå, med en tapp ner i burköppningen. Det blev som burkar med keps. Den här estetiken håller ihop bättre, tycker jag, det blir en snyggare helhet. Som en huggen obelisk. En huggen obelisk utan keps. Och jag uppskattar att locket inte kan trilla av.
Den slöjd som jag gillar extra mycket brukar jag behålla. Den dåliga eldar jag upp och den i mitten säljer jag. Det är bra att ha slöjden runt sig i vardagen. Jag gör ju bruksföremål och behöver veta att de fungerar. För att slippa mejl från köpare där det står att något spruckit eller gått av, testar jag ofta nya grejer i ett år innan jag börjar sälja dem. Jag äter med mina skedar, använder mina skålar, steker med mina stekspadar. Vad jag gör med den här burken? I den har jag just nu torkad arbol chili, en mexikansk chilifrukt. Men burkar kan innehålla vad som helst – eller ingenting alls.
De ser ju likadana ut oavsett.«
Slöjdaren Daniel Lundberg berättade för Malin Vessby om sin lysande blå krympburk. Ylva Sundgren fotograferade.
