Mitt i prick

Nu återstår bara att stränga den. Den här praktbågen kan skicka iväg en pil 350 meter. Om den funkar alltså. Markus Nyström böjer den prövande mot golvet.

– Jag är lite rädd för den här. Jag började stränga den en gång, men någonting fick mig att sluta. Jag är skitskraj för den faktiskt.

Han lägger mer vikt på bågen så den böjer sig en aning till. Det knäpper till i träet. Det är inte ett bra ljud.

– Jävla skithantverk!

Bågen åker tillbaka upp på bockarna. Den får bli en sorg för en annan dag.

En pilbåge är en pinne som är till nio tiondelar avbruten. Konsten är att hitta gränsen där den böjer sig precis så mycket den kan – utan att knäckas. När Markus Nyström håller nybörjarkurser går fyra av fem deltagare därifrån med fungerande bågar. Resten får uppleva varianter av scenen som just utspelat sig på hans verkstadsgolv.

Själv har han kommit så långt i sitt pilbågsmakande att det mest är när han försöker utmana gränserna som det går fel. Men hur noga man än är kan man aldrig säkert veta vilka svagheter som döljer sig inne i en träbit.

Allt började för tio år sedan när Markus Nyström var desillusionerad miljöhistoriker och litteraturvetare i en förort till Uppsala.

– Jag var väldigt nära att halka dit på att bli professionell akademiker. Ett liv och en karriär baserade på teoretiskt kunnande. Jag ville bara långt, långt bort från det, bort från datorn och allt abstrakt tänkande, säger han.

När Markus fastnar för något fastnar han hårt, så har det alltid varit. Innan pilbågarna kom in i hans liv var klippklättring hans passion.

– När du hänger från en klippa kan inga teorier rädda dig. Allt handlar om din kropp. Om den inte gör det den ska kommer du att ramla. Pilbågarna påminner om det. Jag kan prata teori hur länge som helst men när det kommer till kritan så handlar det om en pinne som böjs tills den nästan knäcks.

Sin allra första pilbåge gjorde han i lönn i en liten hyreslägenhet i Eriksberg. Han hade en täljkniv från K-Rauta och ett trepack raspar från Clas Ohlson, som han fortfarande använder. Det tog tre månader. Han har bågen kvar ännu.

– Jag brukar visa den på kurser som ett varnande exempel. Jag körde på känsla, som jag inte alls hade. Men jag var jäkligt nöjd när jag var klar!

Han köpte en nylonsträng och två pilar på nätet och ställde upp en kasse med tidningar på sängen. Pilen som han fyrade av på några meters avstånd satt rakt i gipsväggen. Men han hade ändå fått till en båge som gick att skjuta med.

– Ärligt talat tror jag inte att det hade spelat någon roll om den knäckts. Jag var fast. Suget efter att lära mig mer var enormt. Jag var mer eller mindre personlighetsförändrad.

Vägen till bågarna gick via skogen. Att vara ute i naturen är fortfarande en av hans stora drivkrafter. Men bilden av skogar fulla med slöjdämnen borde problematiseras, säger han.

Han packar ryggsäcken med yxa, såg och täljkniv och traskar mot skogsbrynet medan han förklarar vad han menar.

– Här i Uppland finns egentligen tre olika sorters mark där det finns skog, börjar han.

– Det är odlad skog, som det vi har runt omkring oss här. Det är den stora majoriteten. Här finns snabbvuxen tall, gran, björk och inte så värst mycket mer. Inte mycket som är av intresse för mig. Sen finns det riktig skog som också innehåller ädellöv – hassel, alm, ek, bok och lind. Den är extremt ovanlig. Såpass ovanlig att när den finns är den nästan alltid skyddad. Vilket gör att man inte bara kan fråga en markägare om att fälla en ask – det är helt andra lagar som kommer i spel. Det är klart att sådana områden ska skyddas men det är samtidigt irriterande att lagen är så blind för vad som händer på 98 procent av marken och bara stenhårt vaktar de två procenten som blir kvar.

Sånt här tycker jag är intressant. Om man dyker in här ser man att insidorna av stammarna är grenfria. Det går att hitta strålande fina ämnen. Om jag klyver den högsta där i tårtbitar kan jag få fem, sex ämnen ur en enda pinne!

Han korsar vägen och kliver över en liten stenmur till en hage där korna ännu inte släppts ut på bete.

– Den tredje delen är sån mark som har med jordbruket att göra. Som den här hagen med ängs- och skogsbete. Korna äter allt, men gillar inte en. Så det som blir kvar efter 50 år av kohage är ofta jättestora fina enar, fortsätter han.

– I hagmarker kan det finnas fruktträd också. Djuren äter frukt och skiter ut fröna. Och titta här! Om man vet vad man ska titta efter så kan man se rester av ett hus här borta, med syrén, hägg och krusbär omkring. Sånt tycker jag är spännande. Trädet blir ett fönster mot historien. Och när ingen har bott där på hundra år så är det kanske större chans att man får ta av deras syrén.

Hagmarker har också fler fördelar, menar han. Om man hittar ett fint träd mitt ute i en stor skog så kan det vara svårt att ta reda på vem som äger det för att fråga om man får ta det. Men i kanten av åkrar och inne i hagar är bonden oftast bara glad att bli av med en eller annan en.

Ett pilbågsämne bör vara rätkluvet, någorlunda kvistfritt och någorlunda rakt. Åtminstone måste strängen gå att spänna rakt från ena änden till den andra. Däremellan kan bågen se ut som ett S, så länge strängen hamnar rakt över S:ets mitt. Därtill behöver ämnet förstås vara tillräckligt långt. Idag letar Markus material till en kortare engelsk långbåge på cirka 180 centimeter.

Han stegar fram över gullvivor och vitsippor mot en risig dunge med enar, särar på grenarna och granskar stammarna.

– Sånt här tycker jag är intressant. Om man dyker in här ser man att insidorna av stammarna är grenfria. Det går att hitta strålande fina ämnen. Om jag klyver den högsta där i tårtbitar kan jag få fem, sex ämnen ur en enda stam!

Framsidan av en pilbåge kallas rygg och insidan buk. För att få en maximalt stark rygg vill Markus helst ha ett helt sammanhängande lager fibrer. Därför använder han helst veden precis under barken, en sammanhängande årsring från ände till ände. Det går att göra bågar av sågade brädor också, men då behöver de oftast lamineras, att två tunna träbitar limmas ihop – eller backas, när ryggen täcks med till exempel senor eller näver. Markus två favorittyper av bågar är laminerade flatbågar och just engelska långbågar, gjorda av ett enda naturligt ämne.

Längre in i hagen har några vindpinade enar bildat ring runt en hög med sten. Markus dyker in och hittar ett ensamt omringat träd i mitten.

– Det här läget är perfekt. Vinden ger träden muskler. De tränar på att stå emot byarna, att undvika att böjas. Det är en ganska bra grej att ha tränat på om man ska bli en pilbåge.

Han granskar barken och betraktar stammen från olika håll.

– Sånt här är schysst! Sedd från sidan är stammen spikrak. Men tittar man på barken så ser man att fibrerna liksom ormar sig. Jag gillar det. Det kommer bli en båge med mycket karaktär. Och norrsidan av stammen är ganska kvistfri.

Det tar inte mycket mer än tio sekunder att såga av enen med fogsvansen.

– Jag försöker läsa fiberriktningen väldigt noga för att inte råka fälla träd som är vridna. Vissa är svårare att läsa andra. Då kan man tälja fram ett litet »fönster« till själva veden och kanske gnugga in lite jord så fibrerna framträder tydligare.

Han lägger upp stammen mot en sten, sågar av en lagom längd och hugger bort grenarna nerifrån och upp. Doften av ene sprider sig.

– Titta på kurvorna här i barken, sånt är ju guld värt, säger han och skalar av lite bark med täljkniven för att se fibrerna bättre.

Ett lätt duggregn har börjat falla och det har blivit dags att gå hem till täljhästen och fortsätta.

När Markus Nyström var liten var hans favoritfilm Robin Hood. Han lekte mycket i skogen, byggde bågar och sköt hål på familjens stoppade hammock med blompinnar som han tagit ur tomatrabatten. Just det där med leken tycker han fortfarande är viktigt. Men bågskytte har förstås en allvarligare sida också.

Pilbågsjakt är förbjudet i Sverige sedan 1938, medan det är tillåtet i bland annat Danmark och Finland. År 2018 la Naturvårdsverket fram ett förslag om att även
i Sverige öppna för att jaga till exempel rådjur, grävling och bäver med båge. Men det förslaget gällde bara moderna så kallade compound-bågar och inte traditionella trävarianter. Efter kritik mot förslaget meddelade verket att frågan skulle utredas ytterligare och sedan dess har det varit tyst. Att pilar avfyrade med en hastighet på 55 meter per sekund kan döda är dock inget som går att sticka under stol med.

Markus Nyström menar att hans bästa bågar är lika delar vapen, leksak och konstverk.

– Jag är själv vegetarian och jobbar på freds-, miljö- och solidaritetsrörelsens folkhögskola. Så att jag gör vapen är lite motsägelsefullt. Men av någon anledning rör det mig inte så mycket. För mig är pilbågshantverket förutom lek också ett sätt att bevara historisk kunskap, säger han.

– Personligen tror jag att nyckeln till ett hållbart samhälle ligger i att förstå historien. För att kunna leva hållbart, både själsligt och miljömässigt, måste vi tänka på hur vi har handskats med de naturresurser som finns nära. Och där är trähantverk en stor del.

I verkstaden ligger bågar av tigerrandig slånbär, gråspräcklig getapel, bambu, alm och ask. I princip kan han använda de flesta träslag, om än på olika sätt. När man böjer en pinne händer två saker – insidan trycks ihop och utsidan sträcks ut.

– Du vill ha ett träslag som kan stå emot bägge krafterna på ett bra sätt. Ek är jättestarkt i kompression men spricker där det tänjs. Men det funkar fint om man limmar på nånting som är dragstarkt på utsidan – som ask. Då får du en laminerad pilbåge som fungerar kanon, förklarar han.

Markus största engelska långbåge har en dragvikt på 55 kilo. Den är gjord efter
medeltida modell, framtagen för att kunna skjuta igenom en riddarrustning men är så
tung att spänna att den som lyckas måste ha tränat i åratal.

Björk är ett typexempel på motsatsen – oerhört dragstarkt men kollapsar och viker sig på insidan. I Sápmi har det varit känt sedan urminnes tid. Där har man ofta använt björk som rygglaminat i tvåvedsbågar tillsammans med tjurved av tall eller gran på buksidan. Laminerade bågar av sågade bräder går att göra väldigt symmetriska och raka jämfört med dem som Markus gör av naturliga ämnen, som den slingriga enpinne han precis kånkat hem.

– Å andra sidan är det här det mest ursprungliga sättet att göra bågar. Dessutom har jag en tendens att förälska mig i ämnen med mycket torrkvistar och sånt som ger bågen karaktär.

Markus Nyström jobbar i princip alltid i torrt trä för att inte riskera att träet ska vrida sig och böjas när det torkar. När han kommer hem med ett färskt ämne börjar han med att barka av det och tälja ned tjockleken med bandkniv för att underlätta torkningen. Sedan får det ligga och vänta tills vikten slutat minska. Det gäller att vara försiktig när han barkar för att inte skära i den yttersta årsringen som ska fungera som rygg.

Allt övrigt arbete med att slipa ned och balansera bågen sker från buksidan. Det kallas tillering och är själva hjärtat i pilbågshantverket – att försiktigt göra bågen tunnare och tunnare för att få den att böja sig. Allt sker på täljhästen som han byggt av spillvirke från grannens altan. Han plockar fram en påbörjad båge i plommonträ och ask och visar hur det går till.

Första steget är golvtillering. Då böjer han bågen mot marken för att se hur vardera halva böjer sig. Där träet är tjockare är bågen styvare och böjer sig alltså mindre. Det är sånt han spanar efter när han lägger sin tyngd mot bågen med koncentrerad min.

– Här har jag varit lite slarvig, säger han, pekar och klämmer fast bågen i täljhästen för att dra några tag med en hovslagarrasp på det felande stället. Efter en minut kliver han upp och böjer bågen mot golvet igen.

– Man märker direkt att den blir mjukare men det är fortfarande för tungt.

När bägge sidor så småningom böjer sig bra är det dags för långsträngstillering. Då gör han nockor i ändarna, alltså skåror för bågens sträng, antingen genom att skära ut dem direkt i träet eller genom att limma fast nockor i horn eller trä. Sedan sätter han på en lång sträng och lägger bågen på tillerträdet, som i Markus fall består av en kloss på väggen som bågen balanserar på, och en våg med rep, block och taljor som kan krokas fast i strängen. Det gör att han kan stå på några meters avstånd och dra strängen med en viss vikt, medan han studerar hur bågen böjer sig. Sedan fortsätter han att slipa med allt finare raspar, sickel, och så småningom sandpapper, för att få en bra böj över hela bågen.

Att tillverka en vanlig båge tar uppåt åtta timmar. Under de första tre timmarna försvinner 90 procent av det trä som ska bort. I sista fasen slipas ytterst små mängder av. Bara några lätta drag med sandpappret mellan varje kontroll.

Ordet som beskriver hur tung en båge är att spänna är dragvikt. Ju högre dragvikt desto mer energi lagras i bågen. Markus största engelska långbåge har en dragvikt på 55 kilo. Den är gjord efter medeltida modell, framtagen för att kunna skjuta igenom en riddarrustning men är så tung att spänna att den som lyckas måste ha tränat i åratal.

Det finns matematiska modeller man kan ta till för att räkna ut hur mycket dragvikt ett visst ämne kan tänkas hålla för. Men för Markus Nyström är det intuitivt. Beräkningarna har satt sig i händerna snarare än i huvudet.

Först vid sluttilleringen brukar bågar knäckas, även om det händer att det dröjer ännu längre. När allt är klart, finishen gjord och bågen oljad gör Markus Nyström en sista kvalitetskontroll. Han spänner den till rätt dragvikt tusen gånger om.

– Först drar jag den kanske 500 gånger – vilket är skitjobbigt – och ser inga tecken på skador. Så drar jag den 500 gånger till och tittar igen. Då plötsligt kanske jag ser något som påminner om små hårstrån på insidan. Det kallas kompressionsfrakturer – bågen är paj. Men den har inte ens heder nog att gå ut med en smäll! Den bara mjäkar sig. Är det då en båge av ett träslag som är svårt att få tag i – som den här plommonbågen – då är det bara att höra av sig till kunden och säga tyvärr – det blir ingen båge. Jag har inget mer material.

De senaste åren har Markus ägnat mindre tid åt pilbågsmakeriet. Sedan familjen flyttade till Simonsbo fylls dagarna av husbygge. Dessutom pendlar han till jobbet som svensklärare på Färnebo folkhögskola i Gävle.

– Utloppet som pilbågshantverket gav mig hittar jag på andra sätt. I att bygga hus. I att ha barn. Att ha en fyraåring är visserligen helt annorlunda än att stå och slipa på en båge med millimeterprecision – men om jag tänker på vad som gör mig lycklig i livet så finns båda där. Odling med, och att vara lärare. Det är klart att jag kan sakna pilbågarna ibland – men jag har hittat fler saker som kan fylla den platsen i mitt liv. Jag är inte lika tokig i hantverket längre.