Min stora vita val

Vävningen är min stora vita val. Ett hantverk som jag var så nära att få lära mig men som försvann precis framför näsan på mig, jag sörjer det som ett hål i min allmänbildning och mitt kulturarv.

Jag gick i högstadiet i början på 90-talet och vår skola hade en hel sal med vävstolar. Sista terminen i nian skulle man få lära sig grunderna i vävning. Eftersom det inte fanns vävstolar åt alla fick man sätta upp sig på en väntelista och jag råkade hamna sist. När avslutningsdagen i juni kom hade det fortfarande inte blivit någon ledig.

Det här har buggat mig sen dess. Med ett par stickor, ett garnnystan och youtube kan man lära sig sticka hemma i tv-soffan. Men en vävstol trollar man inte fram när barnen somnat.

Jag hade aldrig tänkt på vävstolen som en sak förunnad de rika. Men det slog mig att
den tiden är tillbaka nu, när ett rum med en vävstol – och kunskapen att nyttja den – blivit en förmån för få.

På en symässa kom jag att språka med en kvinna som visade hur man gjorde trasmattor i England förr i tiden. Genom gles säckväv drog hon med en virknål upp öglor av trasor som bildade en vacker tät matta i olika färger. Hon förklarade att det var så här man gjorde eftersom man inte hade råd med vävstolar.

Jag hade aldrig tänkt på vävstolen som en sak förunnad de rika. Men det slog mig att den tiden är tillbaka nu, när ett rum med en vävstol – och kunskapen att nyttja den – blivit en förmån för få. Och jag sätter en hundring på att min gamla skola inte har sin vävsal kvar.

En släkting skulle flytta från hus till lägenhet för några år sen och undrade om vi ville ha en vävstol? Jag försökte på alla sätt att övertyga mig själv och maken om att vi skulle kunna knö in den någonstans, men tyvärr är kvadratmeterpriset i Stockholm för högt för att man ska ha råd att undvara ett rum till en sådan. Som jag inte ens vet hur man använder.

Men jag trånar efter det vävda. Jag älskar ripsmattorna och de grova handdukar som vi ärvt av min mans mormor, gjorda av lin som hon själv skördat, bearbetat och vävt. Och med glädje rullar jag ut en av svärmors trasmattor i barnens rum, förvissad om att den inte har ett spår av flamskyddsmedel eller hormonstörande ämnen i sig.

En morgon vid frukostbordet fick jag plötsligt syn på min stora vita val. Flingpaketet bara stod där framför mig.

Med en förskärare i högsta hugg sågade jag skåror i ändarna på paketet, rafsade åt mig ett garnnystan, la in varp i jacken och knöt fast dem på baksidan. Jag letade fram en rejäl nål ur gömmorna och tjugo minuter senare hade jag vävt min första ullmatta. Inte större än ett docköverkast. Men den är min – och jag har vävt den!

Elin Ek är författare, programledare och producent för radio och tv, känd för sin barnprogramskaraktär Grynet. I höst kommer hon ut med boken Jag grejar alltså finns jag, riktad till barn och unga.