Mikalaj med det blå huset

I byn bor bara två personer, själv bor han en bit utanför. Hans hus välkomnar med färgstarka reliefer och i det lilla museet på gården visar han folkliga scener befolkade av täljda figurer. Följ med till folkkonstslöjdaren Mikalaj Tarasiuk!

Text Gunnar Jeppson
Foto Nisse Stormlod
26 januari 2012

I sydvästra hörnet av Vitryssland, vid vägs ände i nationalparken Beldveziskaya Puscha, bor folkkonstslöjdaren Mikalaj Tarasiuk, i kanten av skogen på en liten gård som tillhört hans föräldrar. Sedan hans hustru dog bor han där själv med sina djur. Gården ligger ett stycke ifrån själva byn som nu står öde, frånsett hans fästmö Nadja och hennes 90-åriga mor. Vi som är på väg till Mikalaj är en grupp slöjdare; en handfull svenskar och lika många vitryssar.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Redan staketet runt gårdsplanen väcker nyfikenhet med sin utformning, likaså installationen med gamla redskap vid grinden. Husgaveln med sina vackert placerade panelbräder och de utsågade figurerna på väggarna visar på både yrkesskicklighet och kreativ lekfullhet. Katten myser i solskenet utanför dörren, höns och kalkoner går omkring och plockar. En nygjord björkriskvast står lutad mot väggen.

Mikalaj välkomnar, finklädd i kostym och hatt och prydd med utmärkelser. Han talar med en kraft och intensitet som berör och utstrålar värme när han visar sina träfigurer och berättar om sitt liv.

Mikalaj har gjort mängder av skulpterade små scenerier som skildrar livet på landet i gångna tider. Han vill att de unga ska förstå.
– Idag är det lättare att spela fotboll än att jobba med jorden, men vad ska det bli av oss om ingen vill ägna sig åt jordbruket, frågar sig Mikalaj med eftertryck.
– Ungdomar idag kan inte ens använda en spade!
– När kriget bröt ut 1939 blev många bönder av med sina gårdar och skickade till Sibirien. Så blev det nästan för min far också, men tyskarna hann före och bombade, berättar Mikalaj.
– På den tiden fanns det 45 gårdar här, nu är det bara jag kvar säger han med sorg i rösten. Många människor blev av med hus och hem. Tjernobylkatastrofen som drabbade södra Vitryssland hårt har också gjort sitt till för att tömma många byar på landsbygden.

Nu är hans närmaste grannar »träfolket«, figurerna som fått ett eget museum i ett hus på gården. Här skildras livet i tablåer som visar livet från vaggan till graven i en kavalkad av djur, människor, byggnader, föremål. Här finns en mångfald av material och det sprakar av färg. Den sociala verklighet Mikalaj har levt och verkat i speglas påtagligt. Här trängs ensamma figurer med större grupper, i full färd med alltifrån vardagliga arbetsmoment till sammansatta händelser. Hans röst, hans tonfall och intensiteten i berättandet gör upplevelsen stark. Mikalajs ögon är fyllda av stort allvar och sorg, men strax blixtrar glimten i ögat till. Han har nära till skrattet och sången, och plötsligt stämmer han upp en folklig visa och vers på vers följer.

Mikalaj har skildrat sitt eget bröllop i små täljda figurer, med häst och vagn och alla detaljer. Han berättar livfullt om hur hästen snavade och bruden ramlade ur vagnen. Han berättar också om bruket att gå runt häst och brudpar tre gånger med ett bröd som sedan lades framför hästen. Trampade hästen på brödet skulle det bli problem i äktenskapet…

Han visar Storbruden, en färgstark kvinna som mäter hela 160 cm i strumplästen. Han har flätat hela bruden av syntetsnören.
– Min kära, vi kan dansa, vi kan kramas, skämtar Mikalaj och ger henne en puss på kinden.

Men hur är det med hans fästmö Nadja då, kan han inte dansa med henne?
– Ah, hon bara jobbar och jobbar, med henne dansar jag inte, skrattar Mikalaj.

Att hon bara jobbar är inte riktigt sant, för plötsligt hörs en kraftfull stämma. Det är just Nadja som kommit på besök och fyller hela gårdsplanen med sin sång.

Slöjdutbyte med Vitryssland

Besöket hos Mikalaj Tarasiuk ingick i ett slöjdprojekt drivet av SHR, finansierat av Svenska Institutet. En grupp vitryska slöjdare kom till Blekinge sommaren 2011 för att möta svenska kolleger och i oktober for svenskarna till Vitryssland för workshops och studiebesök. Den handlingsburna kunskapen, det sociala mötet och den ordlösa kommunikationen står i centrum för projektet. Gunnar Jeppsson, Nisse Stormlod, Niklas Karlsson, Nina Roeraade och Katarina Bryggare deltog.

I museet finns också samhällskommentarer av olika slag. Det utbredda spritmissbruket speglas i flera verk. Här finns bilden av kvinnan som försöker uppfostra sin man som dricker alldeles för mycket. Mikalaj är orolig för allt drickande. Själv tycker han om att ta sig en hutt emellanåt, men när det blir missbruk, då har det gått för långt.

I en stark scen om trafficking visas en rad kvinnor. De har rep kring halsen och leds som boskap till försäljning. Kyrkan och religionen finns med; kyrkor som rivs, kors som sågas ner. De som utför dåden är skäggiga män med horn i pannan. Statliga tjänstemän och presidenter får sina slängar av sleven. En av tjänstemännen har han avbildat som krokodil! Vem vågar närma sig en sådan? En president med änglavingar som sitter i möte med allvarliga kostymklädda män runt ett bord talar sitt tydliga språk. En ulv i fårakläder?

Ovanför dörren till Mikalaj Tarasiuks museum står inskriptionen »Minnen från fosterlandet«. I det lilla blå museet visas scener från äldre tider, politiska händelser och bibliska berättelser.

Mikalaj är också en god korgmakare. Det syns på de korgar som står här och var. I verken finns mycket flätat – kvinnors kjolar, väggar, tak, bord, staket, piedestaler, väderkvarnar. Hattarna också, vi får inte missa hattarna! Härliga huvudbonader flätade av rot eller plastsnören, dekorerade med fjädrar och annan grannlåt. Traditionellt har de använts vid festliga tillfällen. Mikalaj använder dem fortfarande flitigt.

Så blåser han i den flätade luren precis som han gjorde som barn när han vaktade korna ute i markerna, denne märklige man av jord och skog. Det är signalen att det är dags att gå ut i höstsolen igen.

Mikalaj »upptäcktes« för ungefär 20 år sedan. Han visar officiella intyg han fått på att han är kvalificerad hantverkare. Under sovjettiden fick han guldmedalj för sin kulturgärning. År 2002 fick han en utmärkelse av den enväldige presidenten Lukasjenko för »andlig förnyelse«. En bok med titeln Böndernas uppslagsbok i verk av Mikalaj Tarasiuk kom ut 2008. Teve har filmat och det har skrivits artiklar om honom och hans träfolk. Nästa år fyller han 80, då planeras en jubileumsutställning.

Så är det dags att fara. Vi får förstås några ord på vägen.
– Här i byn bor bara en Mikalaj men till utlandet åker nu flera – så jag känner mig rik; rik på minnen, rik på upplevelser, rik på vänner! Tänk bara att jag fått träffa er från Sverige här idag!

Så lämnar vi denne bonde, tänkare, berättare, folkkonstnär och hans färgstarka fästmö Nadja, två varma personligheter. Mötet med dem kommer alltid att finnas i minnet och i våra hjärtan!

Gunnar Jeppson har varit hemslöjdskonsulent, men ägnar sig nu främst åt sin egen slöjd.
Nisse Stormlod är hemslöjdskonsulent och slöjdare. Båda bor i Blekinge.

26 januari 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy