Med håret på plats

Men om håret sitter i kläderna då? Eller i ett smycke? Artisten Lady Gaga har klätt sig i mängd uppseendeväckande outfits, bland annat en klänning gjord av äkta hår. Klänningens designer Charlie le Mindu tror att hår i kläder kommer att bli mer mainstream. »Människohår är vackert och väldigt intressant att arbeta med. Människor måste bara komma över det faktum att de bär något från kroppen. De verkar tycka att det fortfarande lever och det skrämmer dem«, kommenterade le Mindu i en intervju med BBC.

Någon trend av hårkläder tror inte Elsa Olsson att vi får se, trots ett stort eget intresse för materialet. Hon läser högre textil hantverksutbildning på HV Skola och i ett beklädnadsprojekt i våras valde hon att jobba med hår. Som teknik valde hon vävning. Varpen i tuskafts­väven är gjord av lin som färgats i te för lyst­erns skull.
– Inslagen består nästan bara av hår, men lite lin har lagts in även där för att kunna hålla samman kanterna. Före och efter varje bit av hår har jag vävt en bit med bara lin för att sen kunna använda detta som foder, förklarar hon.

Det var nödvändigt att tänka ut konstruktionerna i förväg och att väva mönsterbitarna i exakt storlek och form eftersom det är omöjligt att klippa i hårvävarna i efterhand. De tekniker hon använt är flossa och rya.
– Jag vävde prover i flera olika tekniker innan, för att se vilka som fungerade bäst med håret. Under arbetets gång har jag improviserat ganska mycket, fast självklart med provvävarna i åtanke.

Resultatet blev en krage vars svallande man sköljer ner över bröstet, ett diadem där blont hår blandas med spets, en yvig bolero samt en sjal att fästa runt halsen.
– Om jag säger att jag jobbar med hår tycker många att det är lite äckligt och konstigt. Men andra tycker att det är häftigt. Jag har mest fått positiv respons, säger hon.
Elsa Olssons alster har inspirerats av den viktorianska eran (1837–1901), en tid då hårarbeten, framför allt smycken, var mycket populära. Då användes ofta lockar från avlidna familjemedlemmar och ibland fick pärlor symbolisera tårar.
– Under den här perioden såg man på döden på ett annat sätt än idag, som en mer naturlig del av livet. Man hade också fler ritualer för att bearbeta sorgen.

Pärlor har blivit ett inslag även i Elsa Olssons hår­arbeten och hon hoppas att betraktarna av hennes verk får en allvarlig, vemodig och lite sorgsen känsla.
– När jag ser tillbaks på mina projekt så märker jag att det mesta jag gör har en relation till döden. Det är inget medvetet men det blir ändå så.

För att hålla nere kostnaden har hon använt syntethår, men i framtiden hoppas hon kunna arbeta med äkta hår.
– Känslomässigt skulle det vara stor skillnad. Det här ger samma estetiska upplevelse men äkta hår väcker kanske större respekt och gör att man funderar över personen det kommer ifrån. Det är så mycket som lagras i hår. Man kan ju läsa ut jättemycket om en människa genom att analysera ett hårstrå. Och om man skulle blanda flera olika människors hår så händer också något. Det blir som en väv av alla de människornas samlade DNA.

Nina Sparr jobbar med äkta hår. På släktgården i Våmhus, den plats i Sverige som framför allt förknippas med hårarbete, har hon sin ateljé. Hon är femte generationens hårkulla och hennes gammelfarmor vandrade ända till Finland och Ryssland för att sälja sina arbeten.
– Att jobba med hår sitter i själen på mig, säger Sveriges enda yrkesverksamma hårkulla.

De flesta som beställer Nina Sparrs arbeten har eget hår med sig. Kanske en fläta från barndomen. Eller en lock från mammas mormor som sparats i en ask eller ett kuvert. Hår blir aldrig för gammalt.
– Det äldsta hår jag har jobbat med blev avklippt på 1800-talet. Då känner man historiens vingslag.

Hårets höga status är helt beroende av att det befinner sig på rätt ställe. Ingen vill hitta ett hårstrå på tallriken. Ett löst strå på tröjan plockas genast bort.

Det är viktigt, berättar hon, att hårstråna ligger åt samma håll. De räknas och grupperas till olika grova »trådar«, vilka därefter fästs i blytyngder i en kedjeställning. I ett bestämt mönster flätas trådarna samman. Arbetet växer fram och letar sig ner genom ställningens mitthål. Tekniken beskrivs ofta som en långväga släkting till knyppling.

Som hårkulla får Nina Sparr inblick i många människors öden. Ibland blir kundmötena känslofyllda, inte sällan har människor blivit rörda då de har tagit emot det färdiga arbetet.

När Nina Sparr själv gifte sig i somras var brudgummens corsage – knapphålsblomman – gjord av hår från de blivande makarna. Själv bar hon ett diadem med tillhörande smycken av eget hår.

Hon tillverkar huvudsakligen smycken. Familjeträd med hår från flera generationer är en vanlig beställning men hon har också skapat modernare ting i hår, bland annat en snowboard. Då och då stickar hon kläder i människohår, bland annat en väst, linnen, vantar, mössor och ett par trosor.
– Kläder i hår värmer väldigt bra. Men man måste ha något under, för hårändarna sticker som små nålar, säger Nina Sparr.

Den brittiska designduon Studio Swine prisades förra året av designtidskriften Wallpaper för sina Hair Glasses, glasögonbågar gjorda av människohår. Bakom Studio Swine står Azusa Murakami och Alexander Groves.
– Vi bor nära flera frisersalonger och insåg att hår har fantastiska egenskaper. Vi ville hitta alternativa sätt att använda det här hållbara materialet på eftersom den potentiella tillgången är enorm.

Studio Swine vill genom sin design utforska den emotionella funktionen hos föremål och förvandla det oattraktiva och förbisedda till något människor suktar efter. Med glasögonen verkar man ha lyckats.
– Reaktionerna på bågarna har varit oväntat posi­tiva. Utmaningen var att skapa något åtråvärt av ett material som kan verka frånstötande.

Hållbarhet är också en viktig aspekt för Studio Swine. Runt 85 procent av bågarna består av hår, resten är bindemedel i form av växtbaserad harts och de är helt biologiskt nedbrytbara. För att skapa bågar som påminner om horn eller träfiber blandas komponenterna till skikt som sedan delas i bitar och formas för hand. De metallpläterade bågarna gjuts istället i formar.

En del av håret har donerats från vänner men mycket samlas in från hårsalonger i East London. Längden på stråna måste dock ligga på minst 15 centimeter.
– Vi har gjort försök med »floor sweepings«, hårresterna som hamnar på golvet, men inte lyckats få det att se bra ut ännu.

Helena Gustavsson är frilansjournalist. Vid nästa regnoväder ser hon om hippiemusikalen Hair.
Jessica Silversaga är fotograf, journalist och älskar vintage, alltifrån vackert 20-tal till glatt 50-tal.