Med ett svaj som Jimi Hendrix

Ändå växer delikata, rytmiska mönster fram i de björkbitar som Frej Lonnfors tar sig an. Han brummar som en värmländsk björn, en vänlig sådan, och förklarar:
– Det handlar om väldigt kontrollerade grepp hela tiden. Jag kan känna mig totalt slut efter att ha skurit mönster, aldrig är jag så fysiskt trött som då. Men musik hjälper mig att fokusera. Den ska inte vara smäktande, sådan gör mig spattig i kroppen. Den måste vara ösig.

Mönsterskärandet har blivit hans signum. Att fylla ytor med snitt och figurer är visserligen ett uttryck som är allmänt förknippat med slöjd, men få kan som Frej Lonnfors göra dekoren till en självklar del av helheten. Hans burkar har fullt av skurna linjer, men det är som att de inte enbart blir dekor som tillägg på ytan. Istället bidrar de till att uppfylla hans mål: Att vi ska vilja ta i grejerna, nästan äta upp dem. Han återkommer till ordet »smaskigt«. Men att nå dit handlar inte om hokus pokus, säger han. Det handlar om att välja och välja bort.
– Om du gillar det lite skeva och levande uttrycket i gammal slöjd ska du inte fokusera på att återskapa det utseendet, istället ska du ta dig an den tidens arbetsmetoder. Idag är vi ju inte precis fostrade att göra saker och ting på fri hand, och det kan vara läskigt att lita till det som inte går att mäta, men det är nog det vi måste göra om vi vill skapa grejer med liv i. Det räcker inte att du är väldigt skicklig, om du inte vågar släppa taget.

Bort med elektriska maskiner, blyertspennor och mätverktyg. Frej Lonnfors bygger sina mönsterrapporter efter andra system. Det är burkens proportioner som sätter ramarna. Händerna minns och upprepar. Och verktyget som han har i handen blir kvar där tills allt är klart, han byter helst inte under pågående arbete.

Om han skulle försöka räkna ut, mäta och rita upp hur mönstren ska vara, då räcker det att han skär lite för djupt för att förlora svänget, säger han. Eller som den gång då han testade att hyvla en burks utsida istället för att skära den med bandkniv.
– Det var rena döden. På en så slät yta såg det lite oregelbundna mönstret jättekonstigt ut.

Kanske är det svårt för en oinvigd att förstå vad Frej Lonnfors menar med att hans mönster är svajiga. Den som testat den kniviga konsten att skära mönster kan uppfatta hans arbeten som ett under av kontroll. Och behärskning är de säkert fulla av, i betydelsen av att han vet vad han gör, men själv är han övertygad om att det är modet att inte säkra upp med moderna metoder som skapar hans uttryck.
– Jag vill ju ha det svajigt, men det måste ju vara jämnt ändå! Det får inte vara så att linjerna bara flyter omkring.

Frej Lonnfors har aldrig börjat slöjda, han har alltid hållit på. Han är uppvuxen på ett småbruk i Värmland, där steget aldrig var långt till att hålla händerna igång, med skogen runt knuten och sätern full med gamla slöjdade föremål. Som liten lekte han smed i vedboden, senare blev det sömnad, hornslöjd och knivmakeri.
– Det är inte så noga för mig vilket material det är egentligen, men jag har ju märkt att det blir bäst om jag håller mig till trä, så det är det som jag gjort företag av. Men jag är egentligen nöjd bara jag får hålla på.

Han har en akademisk utbildning i botten. I fem år pluggade han arkeologi. Men innerst inne visste han hela tiden att det aldrig kunde bli rätt med en sittande karriär. Han övertalades av vänner att följa med till slöjdskolan Sätergläntan i Dalarna, trots att han egentligen hellre ville satsa på sin hantverksproduktion än att gå mer i skola. Men det blev ett år i Insjön, mycket med syfte att odla kontakter inom området. Innan dess hade han tänkt att det var konsthantverk som han sysslade med, men i möten med förebilder på skolan blev det tydligt att det just var slöjda som hans händer ville.
– I slöjden finns ett slags liv och en vildhet som jag aldrig har sett i möbelsnickeri eller konsthantverk. Det kan bli snyggt och korrekt och så där, men det blir inte så… kul. Det blir aldrig det där rivet som hos Jimi Hendrix.

Han nickar mot hörlurarna som ligger på hyvelbänken.

Men finns det inte en motsättning mellan slöjdens ständiga bakåtblickande och ett fritt skapande? Det tycker inte Frej Lonnfors som menar att ju mer du kan, och ju fler referenser som du samlar på dig, desto friare blir du. Allt du sett kan du ta stöd mot.

Han berättar om en kursdeltagare som blev så provocerad av hans förtjusning i gammal slöjd att hon nästan blev andfådd.
– Hon sa »men gör du ingenting eget?« Jag försökte förklara att det ju är jag som gör min slöjd, alltså är den min egen, och att det inte finns någon som kan verka i ett vakuum, så varför låtsas? Det är dessutom väldigt svårt att göra något som ingen annan har gjort förut, i synnerhet om man har just det som drivkraft. För mig finns det heller inget egenvärde i att vara frikopplad, jag vet ju att jag har mitt formspråk ändå.

Och även om han har mycket gammal allmogeslöjd sparad i hjärnan kan han inspireras av det mesta. Också av väder, mat och, i synnerhet, musik. Som gammal 1960-talsrock. Om han gått igång på ett ålderdomligt slöjdföremål tittar han på det en stund, men sedan vill han inte ha det bredvid sig när han jobbar. Den egna tolkningen måste få uppstå på vägen mellan hjärnan och händerna. Han nämner en skiss som jämförelse. I renritad form förlorar den mycket av sin ursprungliga energi, menar han.
– Det är lite som när jag lagar mat. Jag kan gå i gång på bilden i ett recept, men jag försöker aldrig följa själva receptet. Istället lagar jag något med de ingredienser som jag tror behövs för att uppnå den känsla jag tolkat in i bilden av maträtten.

Frej Lonnfors har en god förmåga att förmedla hur han tänker – och hur han jobbar. Det är ju också lämpligt, eftersom han sedan några år tillbaka är en av två huvudlärare på Sätergläntans utbildning i träslöjd. I och med att han jobbar så ofta med oerfarna slöjdare är det frestande att fråga vad som är viktigast att tänka på för en nybörjare i träslöjdsvärlden. Att han har funderat på det märks på svaret.
– Det är lätt att krångla till det genom att börja prata för mycket om detaljer. Det viktigaste är egentligen att börja klyva färska träbitar, för då får du chans att förstå träets fibrer. Ju fortare du förstår att fiberriktningen är en konstant naturlag, desto bättre. Den måste man förhålla sig till oavsett vilka ambitioner man har. Sen är det mycket som handlar om att lära känna sin kropp, och att våga vara nära verktygen, säger han.

Många nybörjare tror också att man behöver en massa tjusiga verktyg med specifika användningsområden, har han märkt. Men de flesta som har hållit på ett tag inser att varje arbetsmoment går att göra på så många olika sätt, och att man lär sig använda de verktyg som man har. Ändå har även Frej Lonnfors ett par älsklingsverktyg. Han visar en stadig skölp, perfekt för att holka ur en krympburk, och en lång fransk bandkniv av märket Peugeot, som gjord för att skära utsidan på samma burk: »Bara att lägga på den och falla bakåt.« Båda är inköpta på eBay. Så många fler verktyg syns inte till, jo, ett par knivar, en såg och en yxa. Getfoten som han ofta gjort mönster med är i Sörmland, så nu skär han enbart med kniven. De gamla ostformar och svepaskar med skuren dekor som han sett hemma i Värmland eller på muséer, inte sjutton karvades de med speciella karvsnittsknivar? Den tanken räcker för att Frej ska se till att lära sig använda den lilla morakniv han har.

Men när han slöjdar vill han vara ifred. I alla fall om det handlar om mer krävande arbetsmoment.
–Jag gillar folk, men mitt behov av stimulans är begränsat. Om jag bara ska kötta ur en burk har det ingen betydelse om det är rörigt runtomkring, men om jag ska skära mönster behöver jag stänga in mig i görandet. Gärna med hjälp av tunggung i högtalarna. ­