Mattan som kom in från kylan

När samhället förändrades över en natt och Kirgizistan plötsligt inte längre tillhörde Sovjetunionen, började kirgizer att göra filtmattor igen. För överlevnadens skull. Men kanske också för välsignelsens.

Text Malin Vessby
Foto Kerstin Gustafsson
25 mars 2015

– Man kan läsa mattorna. Varje mönster har en mening och varje matta rymmer en välsignelse.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Dinara Chochunbaeva har just lyft på luren på kontoret i Bisjkek, huvudstaden
i Kirgizistan, det avlånga landet i Centralasien, mellan Kazakstan, Tadzjikistan och Uzbekistan och med Kina som granne i öster.

Hennes bok om filtmattor kommer snart ut, den hon drömt om sen hon kom hem från universitetet i Moskva på 1970-talet, långt innan hon blev chef för landets hantverksorganisation. I den beskriver hon de mattor som många, många generationer kirgizer sovit på och som isolerat väggar och golv i nomadlivets jurtor, de runda flyttbara tälthus som än idag används flitigt, ofta som sommarstugor, gästhus och lekstugor. Eller ute i markerna, när herdarna jobbar.
– Jag älskar filtmattor!

I Dinara Chochunbaevas samling finns bland annat en som hennes mormor gjort till henne, en handling som påminner om hur det var förr, när mattorna tillverkades som brudgift från mammor till döttrar. Ju mer välgjord matta, desto mer respektabel familj, menade man.
– Och det är en evig sorg att jag inte kan göra en egen till min dotter, säger hon.

På många håll är det fortfarande växtfärgat som gäller, lökskal, nötskal och löv inte minst.

Zhamby Karybekova svarar på mejlen. Hon är verksamhetsledare för ett hantverkskollektiv i Kirgizistan. Men framför allt är hon en av de skickligaste filtmatteskaparna i landet, femte generationens mästare, uppvuxen med mattillverkning i vardagen.
– Shyrdakmattor är slitstarka, hållbara och lätta att packa ihop för nomader som ständigt flyttar. Och de skyddar väl mot kalla vindar, säger hon när hon ska ringa in essensen i mattorna.

Till den hör också de symboliska mönstren. Hon kommer in på hur formen av en hundsvans representerar vänskap och motståndskraft mot allt som är dåligt, hur rådjurshorn står för en önskan om framgång och styrka, vatten är en förhoppning om hälsa och triangeln en talisman mot onda ögat.
– Personligen föredrar jag symboler från naturen. Bergsdjur. Örnen, snöleoparden, rådjuret. De representerar naturens frihet, styrka och visdom för mig. Men det kan vara svårt att lära sig läsa mattorna. Jag är lyckligt lottad, som vuxit upp med sådana och med mattmakare runt mig. Därför kan jag se hela berättelsen.

Varje shyrdak har en tvilling. Symbolerna och storleken är densamma. Det är bara färgerna som är omvända.

Eller som Dinara Chochunbaeva säger:
– Folk minns inte budskapen längre, även om många kommer ihåg hur de sov på mattorna förr. Och unga inte är vidare intresserade. De gillar coca-cola och globalisering.

Intresset för filtmattorna har ändå exploderat de senaste åren, framför allt sedan Sovjetunionen upplöstes 1992 och Kirgizistan blev självständigt.

Zhamby Karybekova vet. Under Sovjettiden arbetade hon som lärare på en skola för funktionshindrade barn. Sen förändrades allt.
– När Sovjet upplöstes sköt arbetslösheten i höjden. Fabriker, företag och jordbruk slog igen men inga nya jobb kom till. Det var svårt. Folk var helt enkelt tvungna att söka sig bakåt för att överleva, mot kunskap från förr och hantverk. Men plötsligt var det också möjligt att intressera sig för lokala traditioner och vanor. Det hade inte varit tillåtet i Sovjetunionen. Våra gamla levnadssätt hade ersatts av sådant som passade sovjetstaten.
För tre år sen, eller tjugo år efter självständigheten, hamnade dessutom shyrdakmattetillverkningen på Unescos lista över »immateriella kulturarv«, en konvention som också Sverige ratificerat. Den riktar ljuset mot ännu levande, men hotade kunskapsområden.

Istället för att tvättas och kardas, piskas ullen ren och fluffig. Torkat fett faller av i mjällika flagor.

Dinara Chochunbaeva kommenterar vad det betytt för mattmakeriet.
– Sen dess har fler och fler börjat se med stolthet på de här mattorna, inte bara fnyst åt dem, och börjat prata om vad de vill föra vidare till kommande generationer. Men problemet är fortfarande att få unga vill ta vid. Att göra en shyrdakmatta handlar om mycket arbete – och lite pengar.

Själva mattillverkningen börjar med ullen.

I bergiga Kirgizistan betar tåliga fettsvansfår. Det är den ras som funnits längst här, och som tillsammans med det under Sovjetperioden inplanterade merinofåret dominerar än idag. Fettssvansfår har en energireserv i svansen, lite som kamelens puckel, som hjälper dem att överleva under extrema väderförhållanden, ordentlig hetta såväl som sträng köld. Enbart fårsvansen kan väga flera kilo. Dessutom klarar fåren av vattnet i landets salta insjöar.

Ullen i sin tur, har både bottenull och halvgrova täckhår. Det gör den fint lämpad för filtmattor; täckhåren armerar filten och är dessutom slitstarka, och bottenullen är i sin tur mjuk och skön. Mattor där filten gjorts av fina, mjuka merinofibrer, håller inte lika länge.
– Ullberedningen är nog det svåraste momentet. Ett hårt arbete som görs för hand, säger Dinara Chochunbaeva och syftar på klippning, rensning och rengöring.

Ullen fördelas på en matta vävd av gräset chiy, sen vattnas den med varmt såpavatten innan allt rullas ihop för att filtas.

Fårullen läggs ut på marken soliga sommardagar för att ullfettet ska torka. Sen piskas den med pinnar eller grova ståltrådar för att befrias från det torra fettet, som faller av i mjällika flagor. Av piskningen blir ullen fluffig och fin, utan att fibrer bryts av. I och med att fettet inte tvättats bort, fortsätter dessutom de färdiga mattorna att vara ganska feta, och blir tåliga mot fläckar och spill.

Filt kallas ibland för världens äldsta av människan skapade material. Kunskapen sägs vara så gammal som 9000 år.
– Än idag är filt det mest populära materialet i Kirgizistan, menar Dinara Chochunbaeva och fortsätter att berätta om tillverkningen.

I Shyrdakmattemakarnas fall börjar den med att ull fördelas i ett jämntjockt lager på en räfflad matta vävd av ett lokalt och extremtåligt gräs, chiy på kirgiz.
– Men får man inte tag på det, finns det också andra grässlag som fungerar eller ett riktigt grovt tyg, säger Dinara.

För att ullen ska filtas ihop ordentligt, trillas mattrullen fram och tillbaka. Ibland kickas den av fötter, andra gånger dras den efter häst. I Sverige filtar somliga efter cykel.

Ullen stänks in med kokat, varmt och lätt såpat vatten och rullas tillsammans med stråmattan ihop till en lång korv. För att de fjälliga ullfibrerna ska haka i varandra och
filtas samman, trillas sen rullen fram och tillbaka, fram och tillbaka. I timtal.
– Filt med god kvalitet är ordentligt sammanpressad. Ibland dras filtrullarna fram efter en häst, andra gånger trillas de av starka armar eller kickas fram och tillbaka med fötter, säger Dinara Chochunbaeva och beskriver ett tungt arbete, ofta ett samarbetsprojekt. Fem, sex personer hjälps åt.

Väl filtad, rullas stycket efteråt även utan yttre hölje, den här gången med stråmattan som räfflat underlag.
– Men idag gör inte alla shyrdakmakare sin egen filt, utan filt av bra kvalitet kan också köpas på marknaden. Men det är bergsfåren som ger den bästa ullen. Så generellt sett kan man säga att ju kallare klimat, desto bättre filt, kommenterar Zhamby Karybekova och kommer in på färgningen.

Ursprungligen färgades ullen enbart med växtfärger. Med kardborrar, granatäpplen och valnötter, skavfräken, vild nattskatta, lökskal, krapprot och blad från ängssyra. Med Sovjetunionen och med moderniseringen kom sen också de syntetiska färgerna.
Dinara Chochunbaeva kommenterar efterfrågan.
– Dovare toner och enklare mönster har visat sig populära bland turister. Beige, vitt, brunt och grått är färger som fungerar i samtida inredning. Sådana mattor konkurrerar inte ut allt annat. Starka kulörer går däremot bra på den inhemska marknaden.

Shyrdakmattor kallas ibland för spegelmattor. De skapas två åt gången. I omvända färgställningar.

Det sker genom att två jämnstora men olikfärgade filtar läggs ovanpå varandra. Mattans kommande mönster tecknas med krita på det översta filtlagret – eller någon gång på det mest ålderdomliga viset, med saltvatten, som efter att vattnet sjunkit in i filten lämnar en försiktig saltrand efter sig. Därpå skärs mönstren ut, genom båda filtlagren på en gång.

När styckena som legat på varandra så separeras, har de utskurna bitarna från den ena filten samma form som dem från de andra, och kan därför byta plats. Som pusselbitar. Varje filt blir då mönstrad i två färger.

Eller som Zhamby Karybekova säger:
– Varje shyrdak har en tvilling. Symbolerna och storleken är densamma. Det är bara färgerna som är omvända.

För att sy samman de olikfärgade mönsterdelarna, används kraftigt åtsnörpta förstygn, som ger en vågig sammanfogning. Andra gånger används istället ett speciellt stygn –
i kombination med trådar som ömsom snotts medsols, ömsom motsols – för att uppnå en fiskbenslik fläta som både accentuerar konturer och fäster samman filtbitarna.

Närgranskad shyrdakmatta. De olikfärgade delarna har sytts ihop med enkla förstygn som snörpts åt så hårt att en vågig
linje uppstått. Mattans övre filtlager är hopkviltat med ett enfärgat undre lager. Trots att kviltningstråden är så tunn, är den tålig. Förr spanns den av kashmirgetens slitstarka täckhår.

Till sist, men före den avslutande kantningen, förses mattan med en enfärgad bottenfilt. Den kviltas ihop med den mönstrade ovansidan med små, täta förstygn rakt igenom bägge lagren. Förr i tiden spanns just den tråden, som behöver vara stark, av kashmiregetens täckhår, för att bli extra tålig.

Snart är det sommar. Dinara Chochunbaeva ska sätta upp sina två jurtor hemma i trädgården. De har filtklädda väggar, precis som jurtor haft i århundraden.
– De är njutbara att bo i, svala inne när det är varmt ute. Filten reglerar temperaturen så bra. Och det är en ren glädje att bo i ett runt hus utan hörn. Det blir en speciell energi. ­

Fotnot. Det är textilkonstnären, författaren och ullexperten Kerstin Paradis Gustafsson som står bakom huvuddelen av bilderna till den här artikeln. Hon har återkommande rest i Kirgizistan, inte minst som konsult och rådgivare till shyrdakmakare och hantverksorganisationer. Hon har kommit ut med en bok i ämnet: Kirgiziskt världsarv. Jurtan och dess filtmattor.

25 mars 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy