Maskor & matematik

Samma tips hade mycket väl kunnat delas mellan två stickare i ett samtal om att utveckla sitt hantverk (bortsett från sista rådet, eftersom stickning om natten faktiskt är något särskilt).

Kanske är stickning rent av matematik?

Ivar Asplund håller fram ett plagg som vid första anblick ser ut som en helt vanlig men jättesvårstickad tröja med flätmönster. Vid närmare påsyn är den mer än så. Mönstren tycks leva, de morfas ihop i till synes omöjliga formationer. En obruten, vacker stickad fläta löper från handledens mudd ända upp i halskanten, likt en lång, glänsande kopparorm. Tröjan är något av ett matematiskt under.
– Jag kallar den faktiskt för Matematiktröjan. Det ligger väldigt mycket räkning bakom, säger Ivar Asplund.
– De mönster som jag ritat och byggt tröjan av är delbara med sex. De är ritade i separata diagram, men allt hänger ihop enligt sexans tabell: 6, 12, 18, 24, 30, 36. Ärmen är stickad på längden, från mudd till axel. När jag kom fram till sadelaxeln fortsatte jag att sticka på de mittersta maskorna tills jag nådde halslinningen, säger han och gör en liten paus.
– Och Ella Fitzgerald är förresten instickad i tröjan. Jag lyssnade på henne medan jag ritade. Det passar bra, för mönster ska vara rytmiska.

Ivar Asplund är handarbetsprofilen som gjort sig känd genom böcker, uppskattade kurser och ekvilibristisk stickning. Men egentligen började han som språklärare
i engelska och latin.
– Latin är lite som algebra, påpekar han. Det ska gå jämnt ut.

Sin första tröja stickade han i mellanstadiet med hjälp av farmor. Den hade ett enfärgat, blått strukturmönster över bålen och två färger i oket: blått och grönt. Ivar Asplund kisar lite, som om han fortfarande ser den framför sig.

Han var bra på matte redan då, men genom stickningen fick räknandet ta sig nya former än staplar och tal. Och det gav mersmak.
– Jag blev besatt av mönsterpassning och passform. Inga stympade mönster om jag kan undvika det!

Får han välja, ska de stickade slutresultaten se självklara ut. Men för att nå dit krävs mycket planering, påpekar han också.
– Precis som med språk är det det precisa och till synes enkla som är det svåra. För mig är uträkningen av mina mönster både en utmaning och bland det roligaste. Jag planerar och räknar mycket innan jag sätter igång.

Han plockar fram en annan tröja, tomatröd, i dansk ull.
– Garnet är färgat på gråmelerat, vilket ger det liv.

Han rör ömt vid den perfekta raglanlinjen.
– För att raglanformen ska sitta bra på mig, som är ganska kantig i kroppen, har jag lärt mig att räkna i åttondelar. En åttondel till ärm och tre åttondelar till framstycket. Likadant med andra ärmen och bakstycket. Jag har provat med tiondelar men jag har för knotiga axlar för att det ska sitta snyggt. Eftersom jag stickar uppifrån halslinningen så behöver jag ett antal maskor som är delbart med åtta.

Stopp och belägg! Redan här är jag vimmelkantig. Jag är en av många med dåligt mattesjälvförtroende, en person som aldrig trott mig kunna räkna. Jag undrar om det händer att sådana som jag söker sig till Ivars tekniska stickkurser?
– Jag tror att stickning kan vara bra för den som är rädd för matte, säger han vänligt.
– Att forma ärmar är väldigt konkret matematik. Hur många maskor har jag runt ärmhålet? Hur många vill jag ha kvar när det är dags för mudden? Jag brukar måtta med en tröja jag redan har och som sitter bra. Man provar sig fram, ser hur det blir och lär sig längs vägen. Om det var matlagning skulle jag säga: Smaka av!

Matteskräck grundläggs inte sällan i skolan och kan jämföras med den likaledes vanliga skräcken för idrott; en låsning som det kan ta lång tid att lösa upp. Då gäller det att hitta andra sätt att röra sig på – eller alternativa vägar till att räkna – för att ändå erövra kunskapen.

Hur matteskräck kan botas med stickning är något som Anna Klisinska funderat över. Hon har forskat i matematik och lärande vid Luleås tekniska universitet och i doktorsavhandlingen 2009 ifrågasatte hon gamla uppfattningar om matematik som något fixt och färdigt. Eller som hon uttryckte det i en intervju: »Det finns inga ›rätta‹ svar. Matematik är en kulturell produkt. Newtons sätt att bevisa en sats för 300 år sedan är inte det enda. Det går att bevisa på många olika sätt. Metoderna att lära sig matematik är oändliga. I grunden handlar det om logik, att se mönster. Som när ett litet barn sorterar knappar. Det finns oändligt många sätt att göra det på – i färger, storlek, grupper. Eller komplicerad mönsterstickning, det är också matematik. Alla kan hitta sitt sätt att förstå ämnet.«

Vi tar oss till Norge. Här har Kathrine Frey Frøslie, doktor i biostatistik och lärare vid Universitetet för miljö- och biovetenskap i Ås, fördjupat sig i hur stickning kan användas för att illustrera statistiska samband. Dessutom driver hon den populärvetenskapliga stickningsbloggen statistrikk.no som fick ett enormt genomslag under pandemin. Det var då hon stickade en Corona-poncho för att förklara det R-tal som var på allas läppar, men som få förstod innebörden av (dvs ett tal som visar antal personer som varje smittad människa i genomsnitt sprider viruset vidare till). Filmen på hur hennes stickning växte och växte genom att hon ständigt utökade med nya maskor blev viral och själv hamnade hon på nyheterna, på Unescos hemsida och i tidningar över hela världen.
– Det började med att jag var uttråkad av att sitta hemma under lockdown. Jag började följa Blondin-Bella och andra kända bloggare och fick idén om att kombinera forskningsförmedling med ett bloggkoncept.

Precis som med språk är det det precisa och till synes enkla som är det svåra.

Statistrikk är på norska en ordlek med orden statistik och stickning, och Kathrine Frey Frøslie säger att hon numera »travar fritt som en trojansk forskarhäst i stickningsmiljöer«.

På bloggen finns stickmönster kryddade med statistik och annan forskningsfakta. 
– Jag bor i en by i Norge, där många är kritiska mot vaccin. Redan innan pandemin hade jag med stickningens hjälp försökt visa folk hur stor del av populationen som behöver vara vaccinerad mot kikhosta för att få kontroll över smittan. När coviden kom, bestämde jag mig för att ta det hela ett steg längre genom bloggen. R-talet var inte känt för fem år sedan. Många sa att det var min video som fick dem att förstå vad det faktiskt är.

Utöver ett annorlunda grepp, tror Kathrine Frey Frøslie att det finns ytterligare en förklaring till succén för Corona-ponchon:
– Exponentiell tillväxt, som är pandemins natur, är inte så enkel att förstå genom en graf. Både animationer och grafer är tvådimensionella medan stickningen är tredimensionell. Den lägger till en nivå av förståelse. Både flockimmunitet och exponentiell tillväxt, alltså när mängden individer, celler etcetera oavbrutet ökar med en konstant faktor under en bestämd tidsperiod, har visat sig vara perfekta att förklara med hjälp av stickning!

Trots det lyckades Kathrine Frey Frøslie under pandemin inte förändra åsikterna hos så många övertygade anti-vaxare, erkänner hon.
– Men kanske började ändå en del av tvivlarna att tänka till, hoppas hon och räknar upp några andra områden som hon försökt att förklara med hjälp av maskor. Det är födelsestatistik, metabolism i människokroppen, sjukdomen mässling, sammansättningen av universum och blodsockerkurvor hos gravida.
– Jag vill översätta svårförståeliga fenomen till verkligheten och göra dem begripliga, säger Kathrine Frey Frøslie.
– Då har stickning visat sig vara en framkomlig väg.

I Stockholm har Ivar Asplund brett ut sin skatt av tröjor över bordet.
– Jag har alltid varit förtjust i geometriska former och deras oändliga variationsmöjligheter. 

Men matten kan också användas till andra slags uträkningar. Som att avgöra hur mycket garn som kommer att behövas. Ivar Asplund har ett tips.
– När du har stickat upp ett nystan kan du mäta stickningen och få fram hur många kvadratcentimeter som garnet räckte till. Med geometri kan du sedan räkna ut hela ytan på det plagg som du tänkt sticka, och komma fram till hur många nystan som behövs, säger han och breder ut en tröja till. Den är vit, tvåändsstickad i ullgarn och översållad med olika slags geometriska mönster; mindre och glesare runt halsen och gradvis allt större och tätare i oket och på bålen.
– En kvinna som sett tröjan på en utställning kände igen den, och därmed mig, en dag på stan. Tröjan hade nog åldrats mindre än jag.

Han ler.

Kanske är det ytterligare ett bevis på matematikens potential. I likhet med bra konst åldras inte dess symmetri och satser. Tröjor på Ivar Asplunds nivå kommer för evigt att vara konstmatematiskt fulländade kompositioner.­